lördag 31 december 2011

Nyårsafton.


Mjölk i vinglas. För man är väl sofistikerad. Lösögonfransarna är även påklistrade, utöver påkletandet av foundation, så ni vet att jag sminkat mig med stort allvar idag.

Annars har min nyårsafton varit väldigt lugn. Middag hemma hos Grazyna och sedan sitta och prata och äta godis och frukt och dricka vin fram till tolvslaget. Sedan gick vi ut och kollade på alla vackra fyrverkerier. Jag tror inte att jag någonsin varit med om så mycket fyrverkerier så utspritt någon gång, för vars jag än tittade så täckte de himlen.

Just nu sitter mamma och Samuel och äter räklåda medan jag äter en risifrutti. Risifrutti, mitt hjärtas mellanmål!

Hoppas ni har haft en trevlig nyårsafton!

fredag 30 december 2011

Keep climbing into my head without knocking.


Om ni inte har sett Shane Meadows film This is England, så rekommenderar jag att ni gör det. Jag ska inte gå in på vad den handlar om, utan ni kan läsa om den här, om ni vill.

Jag såg den för första gången för snart tre år sedan och den har sedan dess har den varit en av mina absoluta favoriter. Om ni känner att ni litar på min smak när det gäller filmer, så kolla upp den. Eller om ni verkligen inte gör det, så kolla upp den ändå, så att jag får en chans att imponera på er med en dunderfilm.

I alla fall, för att komma till det jag ville ha sagt, så fick jag reda på att de hade gjort en serie av filmen - This is England '86 och This is England '88. Jag såg '86 för någon dag sedan, och precis som filmen så var den väldigt rolig på många ställen och helt förkrossande på andra. Allt som allt har jag bara bra saker att säga om den. (Med undantag för Woodys frisyr, som mycket möjligt kan vara en av de fulaste frisyrer jag sett. Någonsin. Och jag har sett många 80-talsfilmer. Men Woody är awesome.)

Nu ikväll bestämde jag mig för att se '88 och tänkte att den skulle följa samma spår som filmen och '86. Hur fel kan jag ha? Väldigt fel, verkar det som. Det är inte det att den är dålig - helt tvärtemot, den var helt fantastisk. Men så mycket som jag grät under de där tre avsnitten som utgjorde en säsong, har jag nog aldrig gråtit för en TV-serie förut. (Även om Monikas frieri till Chandler i Vänner är förbaskat nära.) Jag skrattade nästan ingenting medan jag såg den. Bara oändligt med tårar.

Och jag har på mig en ansiktsmask, så jag är nog alldeles randig i ansiktet vid det här laget.

torsdag 29 december 2011

Set fire to the rain.

Darlin', I'm just here in the rain with my old, old pains


Jag for in till stan idag för att se om jag inte kunde fynda lite, nu när det är mellandagsrea och allt. Men icket! Jag blev bara arg för att det var folk överallt som knuffade sig framåt. Och eftersom jag är en sådan förbannat jävla hänsynsfull människa, så hade jag gått undan för att låta andra få komma förbi. Men när jag får armbågar i revbenen, då tvekar jag inte en sekund på att avfyra the Glare of Doom!

Men att avfyra arga blickar är väl så långt jag vågar gå. Jag är på tok för feg för att säga något.

Fast om jag bortser från alla galna fyndsökande människor, så var min odyssé på torget en succé! Jag gick in på en bokhandel och beställde den allra första volymen av Scott Pilgrim. Så om någon vecka får jag äntligen läsa serien. Huzzah!

onsdag 28 december 2011

A heart of thorns must leave the mind.

Misfits.

I förrgår så laddade jag hem den nyaste säsongen av Misfits. Jag var alldeles extatisk över att denna förargliga väntan på en ny säsong äntligen var över. Nu skulle det inte bli något mer trånande efter nya avsnitt, efter en storyline som inte blivit sedd otaliga gånger, efter karaktärsutveckling och ny krafter! Visserligen skulle Robert Sheehan inte längre vara med, vilket gjorde mig lite ledsen, men jag hade bestämt mig att jag skulle ge den nya karaktären Rudy en ärlig chans.

Flera månaders väntan på en säsong. Det hann gå från sommar till vinter. Jag hann gå från kort och blont hår till nästintill axellångt och rött hår. Sex jävla månader tog det för dem att spotta ut en säsong med åtta avsnitt. Och det tog mindre än en dag att se alla avsnitt. För att jag inte kan behärska mig och se något avsnitt åt gången.

Jag såg även det sista avsnittet på American Horror Story för fem dagar sedan, så jag har inte nya avsnitt från den serien heller. (Hörde någonstans att det kommer ta tio månader för den andra säsongen att komma ut, och mitt hjärta brister lite i kanterna om det är sant.)

Och inte nog med att alla Misfits-avsnitt är sedda, så slutade det på ett väldigt sorgligt sätt och när jag tänker på det får jag en klump i halsen. Jag tar mina TV-serier på på tok för stort allvar.

Men jag gillade Rudy i alla fall.

lördag 24 december 2011

Let me know you think about me too.

En Bea med matkoma och en Harryrumpa alldeles vid ansiktet.

Eftersom mamma min jobbade nu idag, så firade vi julafton igår istället. Och jag skämtar inte när jag säger att jag åt så mycket mat och godsaker och drack så mycket julmust att jag bara ville gråta i slutet av kvällen för att jag var så mätt. Det kändes som om jag fått i mig minst 50 kilo mat. Men det hör väl julen till, antar jag. Fast det gör det inte mindre otrevligt med en uppblåst mage som gör så förbaskat ont. Jag ville bara att någon skulle sjunga Soft Kitty för mig och säga att allt skulle bli bra.

Annars har själva julafton varit väldigt lugn. Eftersom jag klädde upp mig och sminkade mig, med foundation till och med, hör och häpna, så har det här varit en riktig slashas dag, med pyjamas och rufsigt hår. Och julkänslan har tyvärr inte infunnit sig överhuvudtaget. Jag tror det kan bero på bristen på snö här nere i Karlstad. Mitt norrländska hjärta brister lite över detta, även om jag gärna ljudligt orerar mitt hat för vintern. Vi hade ett fint tunt lager snö för två dagar sedan och precis nollgradigt, men när jag vaknade igår så hade allt smällt bort och det var 4 plusgrader ute.

Men egentligen borde jag inte klaga på snöbristen, med tanke på hur mycket jag klagat på hur mycket snö det varit under alla dessa år. One is never entirely pleased.

Jag hoppas alla ni har haft en superb julafton med ett kalorieintag på närmare ziljonen. Det är så det ska vara.

Avslutar med Neko Case, vars musik jag är alldeles, alldeles förälskad i för tillfället. (Den här låten är dock inte skriven av Neko, utan Harry Nilsson.)

torsdag 22 december 2011

Momentum for the sake of momentum


Jag fyller 20 år om exakt en månad, och jag ser helt ärligt inte fram emot det. Jag har världens åldersnoja och känner mig inte riktigt redo att lämna tonåren.

Annars så önskar jag mig alla sex volymer av serieboken Scott Pilgrim av Bryan Lee O'Malley. Utifall ni känner för att vara snälla.

onsdag 21 december 2011

I love you when you're, when you're walking away.

En mysig Harry.

Ibland bestämmer jag mig för att jag bryr mig att mina lår är aningen mer jiggly än vad jag skulle vilja att de var. Igår var en sådan dag, så jag gjorde alla möjliga sorters övningar som garanterade att man skulle få fastare rumpa och lår. Jag vet inte riktigt om jag tyckte det var värt det, för nu sitter jag här med en träningsvärk som heter duga. Jag hatar träningsvärk. Det är bättre när jag inte bryr mig. Jag får helt enkelt tänka på de visa orden som Destiny's Child yttrade någon gång under 90-talet (tidigt 00-talet?) - "You gotta work your jelly".

Annars blev jag kär idag, åh så kär! I en kille som jag stod bredvid i kön på Konsum medan jag handlade mjölk och o'boy. Han var så vacker! (Dålig anledning att bli kär, men ändå!) Jag tror det kan bero på att jag sett Scott Pilgrim vs. the World fyra gånger på tre dagar, (döm mig inte.) så jag kände mig lite mer svärmisk än vad jag normalt brukar. Jag hade gode lust att fråga honom om han ville vara min manliga Ramona Flowers. Men han hade nog bara tittat konstigt på mig, så jag lät bli. Oh, the pains of love.

På tal om kärlek, så är jag kär i den är gruppen.


lördag 17 december 2011

Curse!

Shut up, crime!


Jag ser löjligt mycket fram emot att se den här filmen. Är den hälften så bra som trailer får den att framstå, så kommer jag inte bli besviken. Ellen Page och Rainn Wilson är så gud förbannat awesome!

torsdag 15 december 2011

God fucking dammit!

En frustrerad Bea.

Såhär går det när man tror att man kan gå och lägga sig klockan nio på kvällen och få sova hela natten. Man vaknar upp halv ett, alldeles klarvaken och råhungrig, och chansen att somna om är så minimal att den lika gärna hade kunnat vara på en annan planet.


Så nu sitter jag här i en mörk och tyst lägenhet och lyssnar på Simon Amstells stand up Do Nothing samtidig som jag äter äggröra. När jag skrivit klart det här så ska jag spela Harpan.

Det här kommer bli en lång natt.

onsdag 14 december 2011

American Horror Story.



Klockan 10 ikväll så går det att ladda hem det näst sista avsnittet ur första säsongen av American Horror Story, och även om jag har väntat på det i en hel vecka, så vill jag inte att den här säsongen ska ta slut. Det är nog att jag måste vänta en vecka på varje avsnitt, och när det tolfte avsnittet har släppts, så kommer jag måste vänta gud vet hur länge på nästa säsong. Och jag blir på tok för insatt i TV-serier för att klara av att vänta. Hur dumt det än låter, så känns det som att livet förlorar lite av sin mening varje gång man har sett alla avsnitt/säsonger det finns att se.

Men jag är lite väl dramatisk över sådana saker.

tisdag 13 december 2011

Crank that.

 
Det blev Benny & Joon, vilket var ett fantastiskt filmval. Hjärtat mitt blev alldeles varmt och gosigt av filmen. Sedan när Harry lägger sig sådär och kurrar högljutt så kan man inget annat än att bli på lite bättre humör. Min Oneise hjälper även till.

Annars så bringar Let's dance for Comic Release ett leende på mina läppar.


Singing in the old bars, swinging with the old stars, living for the fame.



Ett av mina största nöjen är att titta på Biggest Loser samtidigt som jag äter något onyttigt och gottar mig i att de måste träna och svettas medan jag sitter bekvämt i min soffa och njuter av att se dem lida. För innerst inne är jag ganska odräglig. Men det är inte lika roligt när de börjar bli riktigt vältränade och man ser sin egna kropp som är helt fri från muskler och inser att om man själv behövde göra vad de gör så skulle man bryta ihop efter fem minuter.

Annars så har den här dagen varit helt skit. Jag vaknade upp med ett munsår, så min underläpp är alldeles svullen och gör så in i helvetes ont, och när jag duschade i morse så råkade jag skära mig på fotleden med rakhyveln och det blödde något så förbannat mycket att det blödde igenom plåstret. Så hela min dag har varit ett enda stor fuck you-finger.

Jag behöver en film som är så underbar att hela hjärtat blir alldeles varmt, men jag kan inte komma på en enda. Om ni hinner läsa det här ikväll, kom med tips, så är ni gulliga.

måndag 12 december 2011

Pool of sexy.

Word.

Jag har på mig min Onesie, jag har bytt ut den obekväma stolen till en fåtölj, jag har en kopp blåbärste och ett äpple framför mig och snart ska det startas en film. Det enda som saknas nu är att Harry blir på myshumör och hoppar upp i knät på mig.

Förövrigt så har jag varit duktig idag och gått ut på en promenad. Det har varit ett lite väl långt uppehåll sedan sista jag var ute och gick. Men nu ska det förhoppningsvis blir ändring på det.

Katten har just planterat sig i mitt knä, så filmmyset kan påbörjas.

lördag 10 december 2011

We're all honey, dripping through the honeychain.


 
Jag tror jag är lite mer kär i Tate Langdon än vad jag borde vara. Det här kan omöjligt vara bra för mig, med tanke på att det får mig att ändra mina åsikter om vad som utgör en idealisk man.

"Åh, så du inte en sociopat som gått på ett mördarstråt och dödat flera elever på din skola? Och du kan inte vissla Twisted Nerve, säger du? Tack, men då får det nog vara."

Live dangerous, säger jag!

torsdag 8 december 2011

All the other kids with the pumped up kicks, you better run, better run, outrun my gun.


Nu var det väldigt många dagar sedan jag sista hörde av mig, men jag tycker vi gör det här förhållandet till ett filmförhållande. Så, jag har gjort bort mig totalt, men inser att jag omöjligt kan leva utan er och bestämmer mig för att vinner er tillbaka. Jag ställer mig utanför er lägenhet i ösregnet och håller, med tårfyllda ögon, ett tal med snubblande ord om hur ni fullkomnar mig och hur ni har räddat mig från mig själv. Talet är så fantastiskt innerligt att ni inte kan annat än förlåta mig. There, sorted.

Nu kan jag skriva om det jag vill berätta om, det som har varit min besatthet de senaste två dagarna - American Horror Story. Det är en skräckserie som handlar om en familj som flyttar in i ett hus som visar sig vara hemsökt. Den har helt allvarligt skrämt skiten ur mig. Första natten jag började se serien, så blev jag så rädd att jag inte kunde se den på datorn, för att hörlurarna gjorde så att jag hörde exakt vartenda ljud. När ljusen som jag hade tänt slockade, för att stearinet tog slut, så var det första jag tänkte på att det var spöken som släckt ljusen. Och sedan dess har jag haft svårt att titta i speglar och i återspeglingen från fönsterna, för jag är dödssäker på att jag kommer få se ett spöke, och vartenda ljud får mig på helspänn.

Men det är värt det, för jag är fullkomligt förälskad i den där serien. Det är bara surt att det bara går att ladda hem nio avsnitt från första säsongen än så länge. (Kollade nyss och tionde avsnittet går att ladda hem! Oh, the joy!)

Och Tate då! Han är så oförskämt underbar och läskig och fin och galen, allt på en och samma gång. Fast mest är han underbar och fin. (Det är läskigt att jag tycker så, om man vet allt vad han har gjort under seriens gång.) Varje gång en scen som han är med i börjar, så får mina äggstockar den här reaktionen:



True story.


lördag 3 december 2011

She was nothing but a vision trick under the warning light. She was close, close enough to be your ghost.

Titta in i camen, ditt tap!

Goder afton, kära bloggläsare. Visste ni att det bara finns ett enda sätt att äta lysmelk på som anses det korrekta sättet? Inte? Tänk er, att det göra det faktiskt! Först och främst så måste man äta ett jämnt antal åt gången (2, 4, 6 osv.) och tugga på dem på vardera sida av munnen. Man får absolut inte blanda ihop de två formerna, utan man ska äta de runda och de snäckformade var för sig. Och om man känner sig lite pedantisk, så ska man helst inte blanda ihop mönsterna, men det är inte lika viktigt. Om det är så olyckligt att man fått ett ojämnt antal lysmelk, så delar man på den tredje sista så man får en och en halv på vardera sida av munnen.

Jag hoppas att ni har lärt er något nu och att ni kommer anamma det rätta sättet att äta lysmelk på. För skulle ni verkligen kunna leva med vetskapen att ni äter det på fel sätt? Nej, jag tänkte väl det.

Nu ska er bloggerska gå och lyssna på Alex Turner ljuva stämma och skriva ett brev till världens finaste Angelica, som hon förövrigt saknar så jävla mycket att det svider lite i hjärtat.

Något annat som svider lite i hjärtat är den här låten. Men inte videon. Den är bara rolig.

fredag 2 december 2011

The snow will fall and she will fall through the streets. Her moves are slighly unreal

En Harry som tittar fram.

Här kommer ännu mer bevis på att jag är världens töntigaste. Varje kväll medan jag sitter vid datorn, så hoppar Harry upp i mitt knä och sover där tills jag suttit klart. När han rycker till, så som katter och hundar vanligtvis gör när de sover, så blir jag orolig att han drömmer en mardröm och ska bli jätterädd och vakna upp. Vilket är otroligt löjligt när jag tänker på det, men jag kan inte hjälpa det.

Dessutom tycker jag att Harry har blivit så stor sedan jag såg honom för första gången.  Jag blir så otroligt mammig och ojar mig över att han snart är vuxen och inte längre kommer vara min lilla bebis.

När jag ändå håller på att tjata om Harry, för han är det enda i mitt liv just nu som är någorlunda intressant, så kan jag berätta att han höll på att ta sig ett dopp i toaletten igår. Han brukar sitta på locket när jag gör mig i ordning för att sova, men den här gången var locket uppfällt. Så just som han kommer seglandes genom luften och precis passerar toalettringen, så flyger jag fram med handen och lyckas grabba tag om hans bröstkorg och förhindra honom från att bada i toalettvatten.

Om han hade farit in i toaletten, så skulle jag ha otroligt svårt att krama och pussa honom på ett väldigt långt tag. Jag skulle bara kunna tänka på att han varit på samma ställe där man kissar och bajsar. 

Fy fan... 

Jag får hurvens bara jag tänker på det.


Crush. It's funny how the same word for the feeling of disappointment can be used for the feeling of attraction.


Det är filmer som Cashback som får mitt hjärta att slå lite snabbare, för att de gjordes för att sätta något vackert till världen, och inte något som saknar själ, enbart för att dra in en massa pengar.

onsdag 30 november 2011

Model citizen every day.

En Bea

Ny hårfärg. Det är rött, även om det ser brunt ut på bilden. Tack för mig.

tisdag 29 november 2011

We were bored. He was a spaz. You do the math.

Jag förstår inte hur jag aldrig verkar kunna träffa camen med blicken. But I tried, didn't I, goddammit. At least I did that. Men jag bjuder på ett skelande öga i alla fall.

Efter att ha varit stationär ett tag, så begav jag mig in till centrum idag. Det resulterade i en ny långärmad tröja. Den är mörklila. Utifall ni undrar. Vilket jag inte tror ni gör, men ha! jag skrev det ändå. Nu när vi börjar gå mot kallare tider, så är långärmade tröjor oumbärliga. Speciellt om man är så frusen av sig som jag är.

Chalet Girl var förresten helt olidligt dålig och smörig. Men det var det jag var ute efter, så jag är ganska så nöjd med mitt filmval. Fast alla bilder på snö fick mig att frysa.

Men nu ska jag göra mig en till kopp te, hoppas att Harry är på myshumör och hoppar upp i mitt knä, (Han är så varm och jag håller på att frysa ihjäl.) och se en brittisk tonårsskräckfilm.

måndag 28 november 2011

Myspys med Harrison.


Det är riktig skitkvalitet på bilden, men i alla fall! Harry är så mysig att jag håller på att börja böla. Så mysig att jag förlåter honom för att han använde mitt pekfinger att klösa sig fast i när han ramlade ur min säng i morse.

Täcke, te och töntiga rom-coms.

En rytande Ringo.

Det blev så sent, så jag såg aldrig längre än första delen av Living in the material world. But so far so good. Men Angelica berättade att Ringo kommer börja gråta, så det kommer garanterat brista för mig, nu när jag är extra känslig och allt. 

Annars så har jag lust att mysa in mig i mitt täcke, dricka te och se en riktigt, riktigt töntig och helt otroligt icke trovärdig rom-com - vilket är precis vad jag ska göra efter andra delen av Living in the material world. Döm mig om ni så vill, men jag är bara människa och ibland vill jag se något som inte har utomstående skådespeleri, regi, story eller något annat som bidrar till att göra en film fantastisk.

Även om det är lite pinsamt, så har jag lite av en personlig policy att aldrig skämmas över saker jag vill se, lyssna på eller saker jag tycker om, hur dåligt det än är.

Så jag kan erkänna, och bara tycka att det är lite pinsamt, att jag ska se Chalet Girl. Men den är brittisk, så det gör den lite coolare i alla fall.

söndag 27 november 2011

Can't say what I'm doing here, but I hope to see much clearer after living in the material world.


Jag blir lite för exalterad över den är gifen än vad som möjligt kan vara bra för mig. Men jag tror vi alla kan enas om att den är himla fantastisk.

Lite senare ikväll ska jag se Living in the material world, en dokumentär om George Harrison, och det är inte helt omöjligt att jag ser No direction home: Bob Dylan också.

Hur är allas första advent förresten? Mamma har tagit fram alla ljusstakar, så det är väldigt mysigt i lägenheten, även om jag tycker att det är för tidigt att ta fram dem i november. Jag tycker till och med advent i november är heltokigt. Jag hinner alltid bli less julen innan den ens har varit på grund av att allt pynt och allt som har med juletid att göra börjar så tidigt.

Men jag ska inte vara bitter. Jag kan skatta mig lycklig att det knappt är nollgradigt här nere och inte en enda snöflinga så långt ögat når. Det regnar faktiskt, så mamma kan vara aningen bitter, men jag tycker det är mysigt och det ser så fint ut på fönsterna, speciellt med ljusstakarna som lyser upp regndropparna.

Det är nog inte annat än på sin plats att inlägget avslutas med Living in the material world av den fabulösa George Harrison.

lördag 26 november 2011

Hey, it's a thingie! A fiendish thingie!

Garry-Harry.

Harry är en two-timing bastard!

Först ligger han i mitt knä och gosar, men när mamma lade sig i den andra soffan så hoppade han upp på henne och lade sig. Efter ett tag kom han tillbaka till mig och förväntade sig att jag skulle förlåta hans svek bara så där.

Dum som jag är så förlåter jag honom varje gång, hur ont hans svek än gör. Jag älskar honom för mycket för att vara sur på honom.

Men nu ska jag se Help!. Åh, scenen där George Harrison blir av med skjortan... *squeal and swoon*


fredag 25 november 2011

See for me that her hair's hanging down, that's the way I remember her best.

En Bea.

Hejsan! Hur mår ni idag? Själv mår jag bra förutom att jag har mens och kan helt plötsligt börja gråta över minsta lilla. Till exempel, så grät jag nyss över hur fin jag tyckte att Emotionally Yours av Bob Dylan var. Före det bölade jag över ett stycke i Minnen av John Lennon som, om jag inte minns fel, Elliot Mintz skrivit, plus texten till sången Woman is the nigger of the world som John och Yoko Ono skrev tillsammans. Jag fick klumpar i halsen över stycken ur boken som inte ens var sorgliga. Så det är ganska illa.

Medlidande? No?

Men Nashville Skyline av Bob Dylan strömmar ur högtalarna, så jag får gråta av mig till hans mjuka countryröst.

torsdag 24 november 2011

Father McKenzie writing the words of a sermon that no one will hear.



Klockan är 02:48 på morgonen och jag sitter på youtube och kolla upp videor så som den just ovan. Plus en bit ur Concert for Bangladesh där George Harrison spelar Here comes the sun, och det var så fint att jag kände för att gråta en skvätt.

Men det gjorde jag inte.

Jag kan behärska mig själv.

Ibland.

Et moi, et moi, et moi avec mes manies et mes tics.


Mamma skulle iväg på julbord med sitt jobb idag och jag antog mig uppgiften att göra henne i ordning - smink, hår och lite klädhjälp. Frisyren syns dock inte riktigt på bilderna och sminket blev lite nedtonat på grund av effekten på min kamera. Men snygg blev hon!

Så nu när hon kom hem så berättade hon att hon fått många komplimanger om hur snygg hon varit. Hennes jobbkompisar måste tro att jag är någon sorts gud, då jag både kan baka en sjujäkla kladdkaka och göra en människa så där snygg. (Hej ödmjukhet!)

onsdag 23 november 2011

Tomorrow I'll be stronger, running colourful. No longer just in black and white. And i'm quite alright hiding tonight.

Alex Turner.

Jag gick in på Angelicas blogg idag och hon hade skrivit om filmen Submarine, och jag blev tvungen att se på trailern. Vems musik är med i den om inte Alex Turners, från hans allra första soloalbum! Alex Turner är, som ni kanske vet, ledsångaren och gitarristen i Arctic Monkeys, ett band som jag var så oändligt kär i sedan jag för första gången hörde I bet that you look good on the dancefloor under 2006.

Jag måste förresten skaffa deras nya album Suck It and See. Brick By Brick var kanske lite, lite av en besvikelse, men resten av det låter riktigt bra.

Filmen verkade i alla fall bra, så om några minuter ska jag och Harrison se den.

På tal om film och Harry, så tänkte jag att jag ska passa på och forma hans filmsmak medan han fortfarande är ung och lättformad, så jag såg American Psycho med honom igår. Han var väldigt fascinerad av introt, med fruktsåsen som droppar som blod. Men han var inte så såld på den, för han somnade snabbt efter det. Bra var väl det för huvudkaraktären, Patrick Bateman, tänkte skjuta en kattunge! EN KATTUNGE! Sjuka jävel...

Men nu Submarine.

aswqq <--  Harry hälsar. Han är bara inte så bra på att stava.


tisdag 22 november 2011

Harrison.


Efter att ha varit lite som Holly Golightly, fast mindre glamorös, i några dagar, så har min katt äntligen fått sig ett namn. Jag har bestämt mig för att han ska få heta Harrison, efter George Harrison. Inte efter Harrison Ford, som Samuel påstår. Och han heter inte Lemmy, som Robert och Samuel fått för sig att han skulle heta.

Titanic var på TVn idag och jag blev så avundsjuk på Kate Winslets hår. Jag vill färga håret rött. So, so badly.

Men nu, Coco avant Chanel med den otroliga Audrey Tautou.

måndag 21 november 2011

I could be another fool or an exception to the rule.

En till bild på parveln. För att han är så söt.


Jag tycker det är helt fantastiskt att de kan göra Breaking Dawn i två delar med tanke på att boken inte handlar om någonting alls.

Annars så har jag läst att forskare kommit fram till att folk som ser glaset som halvfullt istället för halvtomt kan ha fel på hjärnan. (Egentligen är jag inte så övertygad.) Jag visste att det måste vara fel på människor som är positivt inställda hela tiden!

söndag 20 november 2011

Oh, you lost your cool, you lost your keys. And then you lost a sense of honesty.



Mamma ville se en "kärleksdravelfilm" igår, så jag sade att vi kunde se Pretty in Pink. När vi sett klart den så frågade jag vad hon tyckte. "Njaa, så där.", sade hon, något som hon alltid svarar när det är något hon inte tycker om. Hon är knäpp som inte förstår skönheten med den filmen. Hon vill bara se actionfilmer där protagonisten skoningslöst mördar folk till höger och vänster.

Och inte blev hon kär i varken Duckie eller Blane!

lördag 19 november 2011

Soft kitty, warm kitty, little ball of fur.


Den här lilla parveln fick följa med mig hem idag, och jag vill bara böla när jag tänker på att han är min. Han är allvarligt den coolaste kattungen jag någonsin träffat. Jag tappade min mobil precis bredvid honom och han ryckte nästan inte ens till.

Sedan har han ägnat nästan hela tiden han varit i lägenheten åt att sova. Precis efter vi kommit hem, så kröp han in mellan mammas påslakan och sov, och jag höll på att få panik när jag inte hittade honom. Jag trodde någon hade smugit sig in i lägenheten och kattnappat honom.

Han har inte fått ett namn ännu. I sitt gamla hem så hette han Lurvas, och mamma tyckte jag skulle behålla det. Men jag vill antingen döpa honom till Sir Cesil Pompington de Mimsy eller Prince Nigel Sparkle Tail. Jag vill ha ett sassy men samtidigt värdigt namn. Tills jag bestämt mig för ett namn så kallar jag honom för Lilla Lurven och Älskling.

fredag 18 november 2011

Oh sister, when I come to knock on your door, don't turn away, you'll create sorrow.




Käre Bob Dylan, du tar död på mig med all din briljans.

Here's to the moment you said hello. Come on my spirit, are you ready, let's go.

Patti Smith.

All världens ondska kommer från folk som röker vid dörröppningar. Må ni brinna i Helvetets heta lågor och må Djävulen plåga er i all evighet! Jag hatar er med en sådan passion.

Jag for in till stan idag för att fara till biblioteket och se om de hade Less Than Zero av Bret Easton Ellis - det hade de inte - och igår kväll frågade jag mamma när hon slutade, så jag kunde göra sällskap med henne på bussen hem. Hon sade hade hon slutade klockan två. TVÅ, I tell you!

Så jag for iväg vid tolvtiden, och tänkte att jag inte skulle behöva vänta länge på henne. I all min hast, så glömde jag att äta frukost. När klockan slog två, så var jag ganska hungrig, men tänkte att hon ändå slutade nu och att jag snart skulle vara hemma.

Jag väntade. Och väntade. Och väntade.

Klockan tre hade hon fortfarande inte hört av sig, och jag hade inga pengar på mobilen, så jag kunde inte ringa eller smsa henne. Halv fyra var jag rejält hungrig, och vad hade de på torget om inte friterade munkar, så det luktade tamejfan munkar vars man än gick!

Till slut ringde hon och berättade att hon skulle bli lite sen. "Lite?! Du är ju för fan en och en halvtimme sen redan!" Utbrast jag, förargad på grund av hungersmärtorna. Och då har hon mage att påstå att hon sagt till mig att hon slutade fyra. Det, gott folk, hade hon inte gjort, vad hon än säger!

Jag må ha huvudet bland molnen lite grann då och då, men jag kan sätta min ena njure på att hon sade två till mig. För det gjorde hon. Jag tror bara att hon börjar bli lite väl gammal, så minnet är inte vad det brukade, och istället för att inse faktum så skyller hon på mig. Den jäveln.

Men nu har jag ringt om en katt som, ÄNTLIGEN, inte redan blivit tingad. Det är en liten pojke, som är svart/brun och med den finaste lurviga pälsen. Så kom med namnförslag tills ni känner er svimfärdiga!


torsdag 17 november 2011

And the colours take me down, it's no reason to be sad.


Jag vill bara säga att jag saknar de här knäppa, fantastiska, underbara, galna människorna, och att det gör väldigt ont i hjärtat när jag tänker på att det snart gått en halvår sedan jag sist såg dem.

Annars tycker jag att den här låten är så förbaskat fin.

tisdag 15 november 2011

I'm tired of tomorrow, lost for today. I long to be at peace forever, my eternity. And even though I will miss you, I must leave you.


Det här måste nog vara en av världens sorgligaste låtar, och Roy Orbison måste nog ha en av världens behagligaste röster.

Jag har precis gråtit onödigt mycket till Less Than Zero, och lite extra när Life Fades Away spelas under eftertexten. Även om Bret Easton Ellis inte var särskilt förtjust i filmatiseringen av sin bok, så älskar jag den.

När jag blir frisk, så måste jag ta mig till biblioteket och fråga efter den och uppföljaren Imperial Bedroom. Jag har hört att boken ska vara mycket bättre än filmen, och eftersom jag älskar filmen, så borde jag älska boken.

Ljudböcker är, har jag förresten märkt, inte riktigt min grej trots allt. Det må vara behändigt, men det är så jävla tråkigt! Jag vill måla upp karaktärerna själv i mitt huvud, och det går inte när någon annan läser åt mig. Sedan har jag för lätt att glida iväg i andra tankar och helt stänga ute läsningen.

Just nu håller jag på att lyssna på Catcher in the Rye av J.D. Salinger, som är en av min favoritböcker, men med den där förbannade mannen som läser, så slår den inte alls lika hårt som den gjorde när jag läste den själv. Och det gör mig arg eftersom jag vet hur bra den är.

Plus att jag saknar bläddrandet och lukten som böcker har.

I can always hear the song about you and where you're meant to be.


Jag tror allvarligt jag har förfrusit min ena bröstvårta.

I morse gick jag ut på en promenad utan BH (För jag gillar lite frihet då och då.) och tänkte att jag har tillräckligt med kläder för att inte börja frysa om överkroppen. Men när jag väl var hemma, så sved det något så förbaskat om den och jag var dödssäker på att den skulle ramla av. Och jag vill inte leva med bara en bröstvårta! Jag tycker två är ett bra antal. En är för lite, tre är för många, men två är perfekt. Mycket för att jag har två tillhörande bröst, och det skulle se konstigt ut med bara ett bröst med bröstvårta, och ett bröst utan. Inte en good look om ni frågar mig.

Eftersom jag blir så där paranoid när jag är stensäker på att det är något fel med mig, så var jag tvungen att kolla upp det. Men om man ska gå efter symtomen som beskrevs och de jag hade, så verkar det bara ha varit en ytlig förfrysning. Phew, I tell you!

Annars så har jag världens gulligaste mamma, som springer iväg till affären för att köpa mjölk och O'boy, så att en sjukling kan få lite varm chokladmjölk. Och en Toffifee, för kulighetens skull.

Jag tror jag var för trött i morse för att känna efter att jag inte mådde så bra när jag begav mig ut på promenaden, men efteråt så blev jag tvungen att kura ihop mig mitt täcke på soffan. Minsta lilla glipa som släppte in kalluft innanför täcket kändes som is mot huden. Sedan har jag snörvlat mig konstant, det har runnit ur mina ögon, jag har huvudvärk, känner mig svag och trött och håller på att frysa ihjäl.

Men jag har fått i mig varm chokladmjölk, Toffifee och en Ipren, så det har mildrats lite grann i alla fall. Nu ska jag fortsätta hälla i mig chokladmjölk, och starta en film.

Här har ni en bra låt av World Party.

måndag 14 november 2011

Normala klubben säger hej.

En Bea och en Lollo.

En Bea och en Lollo.

Lollo fyller 19 år idag! Vi pratade i telefonen och vi kom in på att det var första gången på hur många år som helst sedan jag sist inte var med under hennes födelsedag, så började vi prata om hur mycket vi saknar varandra. Then all hell broke loose. Vi fulgrät, snörvlade oss, och sade om och om igen hur mycket vi saknade varandra.

It wasn't pretty, I tell you.

Men nu ska vi skypa och titta på Just One of the Guys. Vi var helt besatta av She's the Man förut, så när jag berättade om den filmen så ville hon se den. Och eftersom jag saknar att se film med henne, så ville jag se den tillsammans med henne genom Skype. Så det är det vi ska göra nu.

Jag har även bakat kladdkaka kvällen till ära. Lollo fyller ju inte 19 år varje dag.

söndag 13 november 2011

It's OK, everybody, it's all right. He has tits.

Just One of the Guys.

Eftersom mitt dåliga humör vägrar försvinna, så fortsätter jag kurera mig med en ansiktsmask, lite te och lite 80-tal. Först blir det komedin Just One of the Guys (Ungefär som 80-talets She's the Man.) och, om den hinner tanka klart, Heaven Help Us. Men jag har Less Then Zero som back-up utifall den inte hunnit bli klar.

Jag hoppas att ni alla har haft en bättre dag än mig.

I'm searching the right track. I'm standing, at last I'm sure. I don't wanna be, I don't wanna be, I don't wanna be a witness.

Cyndi Lauper.

Lyssnar igenom She's So Unusual-albumet av Cyndi Lauper. Den där kvinnan är helt fantastisk.

lördag 12 november 2011

Did anyone ever tell you that you have the face of a Botticelli and the body of a Degas?

The Pick-Up Artist.

Jag är på ett väldans skithumör idag, så nu ska jag ta och göra lite te och se en 80-tals film. Det blir The Pick-Up Artist med den alltid så fantastiska Molly Ringwald och en precis lika fantastisk Robert Downey Jr.

Efter den blir det mest troligt The Breakfast Club. Jag behöver en film med power i slutet, och är inte Judd Nelsons knytnäve i luften så mycket power som det möjligen kan bli?

Ain't my life exciting?

When you're lost and you're alone and you can't get back again, I will find you, darling, and I'll bring you home.


Någon hade tagit den andra katten jag hittade... Fan. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så här jävla svårt att skaffa katt.

Men nu ska jag spela The Sims, för där kan jag skaffa hur många jäkla katter jag vill!

Jag spelade förresten låten ovan för mamma för ett tag sedan, och hon sade att sångerskan sjöng väldigt bra. Det är en man. Mamma är tokig.

fredag 11 november 2011

That bastard!

I brist på en bild som passar till inlägget, så får det bli en gif på en vacker Edward Scissorhands.

The bastard som också ringt om katten i Filipstad som jag ville ha, har bestämt sig för att han/hon ska köpa den. Curse! Men jag har hittat en katt här i Karlstad som verkar hur mysig som helst. Jag ringde nyss, men de svarade inte i telefonen, men jag ska ringa igenom om ett tag.

Om nu någon annan jävel tar mina katter ifrån mig, då skriker jag.

Taxe Driver var läskigt bra. Varför har jag inte sett den tidigare?

But when worlds collide, said George Pal to his bride. I'm gonna give you some terrible thrills.



Efter att jag nämnde Rocky Horror Picture Show i mitt förra inlägg, så insåg jag att det var länge sedan jag lyssnat på det. Så nu medan mamma och Samuel är ur lägenheten, så passar jag på med att sjunga högt med i låtarna.

En låt som känns lite olustig att sjunga bland folk är Touch-a Touch-a Touch Me. Mycket för att den handlar om att Janet vill ha sexy time med Rocky. (Touch-a, touch-a, touch-a, touch me, I wanna be dirty. Thrill me, chill me, fulfill me, creature of the night.) Men också för att den är för hög för mig, så jag låter förjävlig när jag sjunger den.

Men ha! Vem ska stoppa mig eller titta på mig konstigt när jag är ensam hemma? Just det, ingen.

Nu ska jag se Taxi Driver

torsdag 10 november 2011

The world is a mess, and I just... need to rule it.


Om ni inte har sett Dr Horrible's Sing Along Blog, så uppmanar jag er att ni ska skynda iväg till youtube och kolla upp den. Det är en musikal, speciellt gjord för internet, och handlar om Dr Horrible, en aspirerande superskurk som vill ta över världen och komma in The Evil League of Evil. Samtidigt så kämpar han med att berätta för Penny, som han träffat på tvättomaten, hur han känner för henne. Penny i sin tur faller för superhjälten Captain Hammer, Dr Horrible's ärkefiende, när han räddar henne från att bli påkörd.

Musiken är fantastisk, och det är lite som med soundtracket till Rocky Horror Picture Show - jag kan sitta och lyssna igenom det om och om igen. Men det gör inte mig något.

My Freeze Ray och A Man's Gotta Do är mina favoriter. Om ni är kloka och trycker play, så bered er på en himla eargasm.



Ahhhhhhhh!


Vid 2:38 så får ni min ungefärliga reaktion när mamma skrämde skiten ur mig.

Mamma höll på att ta död på mig! Hon vill allvarligt se mig död! Jag stod i köket och sköljde av en skål, och när jag var klar och vände mig om, så stod hon mindre än en halvmeter ifrån mig. Jag blev så rädd att jag skrek högt och försökte ta mig därifrån genom att göra en blandning mellan spring och små hopp samtidigt som jag flängde med armarna.

Jag fick helt allvarligt ont i hjärtat och sedan var jag nära hyperventilation samtidigt som jag skrattade och åh-ade mig. Det var länge sedan jag blev så rädd. Om man räknar bort den gången när det var jättemörkt i lägenheten och jag fick för mig att flickorna från The Shining skulle komma gående mot mig.

Arbetsförmedlingen erkände förresten att det var de som hade gjort fel och att jag inte kunde rå för att jag missat ett möte eftersom de inte skickat ut brevet. Men det är under sådana här tillfällen som jag inser hur otroligt feg jag är. När jag var här hemma, så gick jag på om hur arg jag blev och bara "Yo! I'mma bust a cap up yo ass!". Men när jag väl var där så log jag och sa att det gjorde absolut ingenting, det är ju ändå sådant som kan hända.

I ain't no gangsta.