Well, I remember shootin’ shit down down the old alleyways, talking tragedies and music like Billie Holiday.

Hejsan!

 

Här sitter jag i sängen och lyssnar på Jamie T och är ganska stolt över mig själv. Jag har inte druckit dricka på över fyra dagar, och jag har bara ätit lite glass och en vad-fan-de-nu-heter, som är typ en müsli-"chokladkaka" de senaste dagarna. Jag har varit ute och gått lite då och då, och till och med sprungit en bit. Vilket är stort för att vara jag.

Fast mest av allt är jag stolt över att jag fick 40674 poäng på Bubble Spinner på facebook. Visserligen betyder det att jag inte har något liv, men vad fan gör det när man slagit sitt personliga rekord? Ett tag kunde jag inte dö ens om jag velat, så bra var jag.

Men nu ska jag sola mig i glansen av mina bedrifter de senaste dagarna och skratta gott åt David Mitchell och Robert Webb medan de gör bort sig i Peep Show. Sedan är det sängdags.

Corny hette dom! De där müsli-"chokladkakorna", alltså.

And so it is, he has the shorter story. No love, no glory, no hero in her sky.

Min "as if"-min.

Samuel: Jag ska gå och bajsa.
Jag: Okej...
Samuel: Vill du följa med och hålla handen?

Det känns inte som vår syster-broder relation är normal. Inte från hans sida i alla fall.

Lyssnar på fina Damien Rice och ska snart se en film.

Viens, voir les comdiens, voir les musiciens, voir les magiciens.

Jag sitter och dricker ett glas vin och tänkte att jag skulle följa temat och lyssna på lite fransk musik. Så nu strömmar Tu t'laisses aller av Charles Aznavour genom mina högtalare.

Om jag hade bott själv så hade jag nog målat på en fransk mustasch också. Men eftersom mamma och Samuel redan tycker att jag är konstig nog, så kändes det bäst att låta mustaschen vänta tills jag är ensam hemma.

Jag vet att jag har lagt upp Ne me quitte pas av Jaquel Brel, men för ett litet tag sedan såg jag när han sjöng den live och det var baske mig ett av de mest emotionella framträdanden jag någonsin sett. Mycket bättre än studioversionen. Här har ni live framträdandet.

Men det ska inte bli ett ledsamt inlägg, så en glad låt är på sin plats.

I'm not sick, but I'm not well. And I'm so hot, cause I'm in hell.

Peep Show.

Min instinkt att döda har aldrig varit så stark som den var när jag väcktes av grannungarna nu på morgonen. Jag förstår att ungar vill leka utomhus och att deras lekar kan bli något högljudda, men när de gallskriker så högt man tror att lungorna ska spricka på dem, då känns det inte fullt lika okej. 

Eller ja, döda kanske var lite att ta i. Men öppna fönstret och skrika att de ska hålla tyst medan vissa försöker sova kändes ganska lockande. Men jag tror inte att föräldrarna skulle uppskatta det. Och jag tror risken att vår ytterdörr vandaliseras ökar utifall jag skulle göra det.

I natt var förresten första gången på länge som jag gick och la mig innan det hunnit blivit ljust igen, vilket känns lite som en bedrift. Sedan att jag lyckades väcka mig själv med att spotta på mitt täcke på grund av en dröm, kändes inte lika fullt som en bedrift. Men att jag somna om var också en bedrift.

Två bedrifter inom loppet av 24 timmar känns ganska lyckat. Eller, tre om man räknar med att jag var ute på en promenad.

Vilket vi gör.

Slutligen, som avslut för det här inlägget - jag har första säsongen av Peep Show på min datorn. Det gör mig väldigt glad.

Reclined amongst these packs of reasons for to smokes the days away into the evenings.

Det är ganska komiskt att när jag gick i skola och hade annat för mig, så kunde jag skriva uppemot tre till fyra inlägg om dagen på min blogg. Men nu när jag har all tid i världen så blir det knappt ett om dagen.

Jag tror det kan vara för att när jag gick skola, så hade jag läxor som jag ville undvika. Och nu har jag ingenting egentligen som jag känner ett behov att undvika - ergo, inga inlägg.

I never ever wanna be alone. Oh Saint Jerome.

Det var löningsdag idag, så vi firade med att fara och handla. Mamma blev sugen på vin, så efter vi handlat mat så gick vi in på systembolaget och köpte lite vin, cider och öl. (Jag skriver 'lite' för att det känns bättre utifrån en moralisk synvinkel, men det var faktiskt ganska mycket alkohol.) Så när vi kom hem så tog jag och mamma några glas rosévin och varsin cider. Det har varit ganska varmt idag och jag har inte druckit så mycket vatten, så jag var ganska törstig när jag väl fick tag på ett glas. Efter det första glaset vin, så slank det andra glaset och ena ciderburken ner ganska snabbt.

Det var inte nog för att jag skulle ha blivit påverkad om jag druckit det i vanlig takt, för det var bara två glas vin och en burk med cider. Men eftersom jag druckit det så snabbt som jag gjorde, så blev jag lite lätt snurrig.

- Mamma, fnissade jag till min mamma i soffan bredvid. Jag är inte full, men jag börjar bli lite snurrig.
- Samuel, gå och lås dörren, svarade hon med ett deadpan expression. Annars går Bea ut och ska ragga.

Det, vill jag klargöra, skulle jag inte ha gjort.

My motto is: There's misery in the world, you just have to look for it.

Nu tycker jag att vi alla stämmer in i ett gemensamt "Duktigt jobbat, Bea!" när jag berättar för er att jag har varit ute på en promenad. Jag har inte varit ute på en promenad på 3420947035735412 veckor. Typ.

Jag har fått en ny favoritkomiker, Jon Richardson. Hans stand up på Apollo, se ovan, har jag troligen sett närmare tjugo gånger snart. Det är Al Pitcher på Raw Comedy Club all over again.

And I belong to you cause my heart is red and I want to sing alone.

Min finaste kompis Angelica föreslog att vi skulle börja brevväxla igen. Vi skickade konstant brev till varandra för några år sedan, men av någon anledning så slutade vi med det.

Jag tyckte i alla fall att det var den sötaste idé jag hört på länge.

När vinet glöder i de fyllda glasen och vi börjar bli i gasen, då lossar tungans band. Vi som gått omkring och vart så blyga vi slutar upp att smyga, modet kommer efterhand.

Hur jävla underbar är inte en här låten? Lill Lindfors är med på Lotta på Liseberg och hon kom ut och sjöng den här låten, och jag började automatiskt att le. Man kan inget annat än älska den.

Oublier ces heures qui tuaient parfois a coups de pourquoi le coeur du bonheur.

Klockan är halv fem på morgonen och jag är inte det minsta trött. Så jag ska titta på Do Nothing med Simon Amstell och känna att jag inte är ensam om att känna mig ensam.

Annars är den här låten väldigt vacker.

Strike, dear mistress, and cure his heart.

The Velvet Underground.

Mitt beslut att stanna i pyjamas hela dagen lyckades bara sträcka sig till klockan 18:00 då mamma ville att jag skulle gå till Konsum för att handla bröd och något gott. Men det är tanken att räknas i alla fall och ingen kan ifrågasätta uppriktigheten i mitt försök, då det var ett ärligt ett. Men i morgon är en annan dag och ett nytt försök.

Det har inte varit mycket cool musik på senaste tiden. Så nu tar jag igen det genom att lyssna på The Velvet Underground.

I fall in love to easily, I fall in love too fast.

Jag kände mig ambitiös igår och bestämde mig för att imorgon, då ska jag baske mig ut på en långpromenad. Det var länge sedan jag var ute och rörde på mig, så det är på tiden. Men när jag vaknade idag så regnade det.

Jag äger varken paraply eller regnjacka, så jag väljer att se detta som ett gudomligt ingripande, som ett tecken att någon däruppe vill att jag ska spendera dagen i sängen med att dricka te och lyssna på regniga dagar-musik.

Och vem är jag, en ynkliga människa, att gå emot de högre makternas vilja?

Jon Richardson.

Jag är lite smått förälskad i den här mannen.

Oslo, Norge.

Det som hände i Oslo den 22 juli känns helt overkligt. Så många liv som gått till spillo, så många människor som fått bestående skador eller som förlorat en vän eller familjemedlem. Det är så onödigt, och jag blir så jävla ledsen.

Mina tankar går ut till alla de människor som på något sätt påverkats av allt detta.

No method in our madness. Just proud about our manner.

Sådant här gör mig väldigt, väldigt glad.

You're like a child, dizzy on lemonade.

Jag har fyllt på kistan med guld (spaghetti och fejkbacon, mmm!), nu ska jag fylla hjärtat med lite kärlek (Never Mind the Buzzcocks) och sedan se Easy Virtue.

Mitt liv är otroligt händelserikt. Om ni inte redan visste det.

That's the most sophisticated knob joke I've ever heard.

Nu är jag hemma från Dalstorp, där mormor bor. Ceremonin för morfar var jättefin, och det var skönt att äntligen få ett riktigt hej då.

Även om det var roligt att träffa släkten så är det alltid härligt att komma hem och sova i sin egna säng. Så nu sitter jag i min säng och ska kolla på Never Mind the Buzzcocks. Mark Ronson är gästprogramledare, och han har nyss blonderat håret. Det ser roligt ut.

Jag längtar tills Josh Groban ska vara gästprogramledare. Inte för att jag gillar hans musik, utan för att han är hur rolig som helst.

We’ll tak a cup o’ kindness yet for auld lang syne.

Jag har blivit helt förälskad i Dougie MacLean, som är en skotsk singer-songwriter. Auld lang syne är egentligen en dikt av Robert Burns men som har blivit tonsatt och spelas traditionellt vid nyårsafton, och det här är Dougies version av den. Den är fruktansvärt fin. Hans egna låtar är också väldigt fina, men Auld lang syne är den allra finaste.

I dag ska jag, mamma och Samuel fara till mormor och sova där tills torsdag. I morgon ska vi ha minnesstund/begravning för morfar, så vi ska upp till ett ställe som heter Stommen för att sprida hans aska.

Så om jag inte uppdaterar på någon dag, så är det varför.

'Cause I'm Harry freakin' Potter.

Jag har ett fejkleende. Inte så att mitt leende inte är på riktigt, men det ser ut som ett okej-nu-ska-jag-le-fastän-personen-som-tar-bilden-och-människorna-jag-tvingats-umgås-med-irriterar-skiten-ur-mig-döda-mig-döda-mig-nu-leende. Min mamma har precis samma leende, fast hennes är mycket, mycket värre. Jag tror det beror på att vi båda har ganska små munnar. Min mun är så liten att när jag ler det bredaste jag kan, så är den fortfarande bara hälften så liten som Claes, som gick i min klass, mun.

Varför jag kände att det här var något jag vill dela med mig av vet jag inte. Kanske för att jag och mamma pratade om det för någon dag sedan, eller så har jag inget bättre att prata om.

Nu har jag i alla fall tvättat bort mitt söka-jobb-smink, vilket känns väldigt härligt. Jag tycker verkligen inte om att ha på mig foundation en längre tid. De första tio minuterna går bra, men sedan är det bara jobbigt. Så nu ska jag lyssna klart på musiken från A Very Potter Sequel och se klart avsnittet av Never Mind the Buzzcocks (Noel Fielding!) och sedan är det straight to bed.

When I'm walkin' I strut my stuff, man I'm so strung out. I'm high as a kite, I just might stop to check you out.

En Bea och en Hanna-mugg.

Här sitter jag och dricker te ur min Hanna-mugg. Jag ska snart in till stan för att söka jobb på ett kafé som heter Espresso House, fast först måste jag skriva om mitt personliga brev lite för att det är skrivet till Jula, och jag tror inte Espresso House kommer känna sig särskilt speciella om jag återanvänder det helt och hållet. Jag vill att de ska känna sig speciella och göra mig själv så nödvändig för deras lycka och framgång att de omöjligt kan låta mig försvinna och aldrig återvända. Jag ska baskemig vara oumbärlig för dem!

Så har jag klätt upp mig och sminkat mig (till och med foundation och ögonskugga, då vet man att jag menar allvar.), i hopp om att de ska vara ytliga och tänka "Jävlar, hon är snygg. Jag slår vad om att hon kan servera kaffe och bullar också. Hon ska vi ha!".

Så det är planen. Nu ska jag ta tag i brevet och ta en kopp te till.

I will wait as long as it will take me to get back to you.

A Single Man var helt otroligt vacker. Inte ens tio minuter in i filmen så sitter jag och grät. Colin Firth är helt fantastisk.

Mamma fick ut mig ut att plocka hallon med henne. Det är ingen aktivitet som jag är särskilt förtjust i, men när vi kom till den tredje busken hallon så bestämde jag mig för att hjälpa till lite och plocka. När jag hade fyllt hela botten med hallon, så tänkte jag "Jag kanske inte gillar att plocka bär, men fan, jag är bra på det!". Just som jag hade tänkt det så lyckades jag tappa ut burken. Mamma fick höra en lång och fin svordomsramsa medan jag kastade locket i marken för att demonstrera min frustration.

Men jag fick i alla fall se den minsta snigeln jag någonsin sett i hela mitt liv. Han var inte ens 5 millimeter hög. Jag döpte honom till Nick, efter huvudpersonen i Youth in Revolt. Han var väldigt söt.

It feels like this evening don’t want to come slow. Am I making sense?

A Single Man.

Jag har varit och kikat på trailern till A Single Man. Jag har otroligt stor tilltro på Colin Firth och jag vägrar tro att han inte klarar mer än alla dessa roller i kärleksfilmer han endast verkar få.

Nu hoppas jag bara att filmen inte är en besvikelse.

Här är en vacker sång av Coconut Records.

Svaret till den allra sista frågan träffade rakt i hjärtat.

Det spelar ingen roll om man är framgångsrik eller inte, så länge man gör det man vill göra. Det är det som är det allra viktigaste. För man gör det för sin egen skull, för att det gör en glad. Pengar är det minsta man ska bry sig om.

Fan.

En rejält missnöjd Bea.

Sådär glad är jag idag. Ganska så missnöjd, med andra ord. Jag är mitt i processen att söka arbete, och det, olyckligtvis, involverar skrivandet av ett CV och ett personligt brev. CV gick lättare än vad jag trodde att det skulle gå (om jag nu gjorde rätt, det vill säga!) men det där förbannade personliga brevet bränner djupa hål i min själ.

Att först måste skryta om sig själv, då man är aningen präglad av jantelagen och är väldigt mycket svensk av sig, så är inte det det allra roligaste att göra. Och sedan göra det bra! De begär så himla mycket. Man ska skriva om sina styrkor, men man ska inte skriva "jag" för mycket. Hur fan vill de att man ska skriva? "Bea är väldigt social och har lätt att prata med människor."?!

Min mor är inte heller till någon hjälp direkt. Hon sa några av mina bra personlighetsdrag, upprepade de som hon sa först när hon inte kunde komma på några andra och gick sedan och spelade mahjong. Det är som om hon inte vill att jag ska lyckas...

Troligtvis så överreagerar jag bara, och kommer lyckas bara jag får tummen ur och slutar gnälla. Men det är så mycket lättare att gnälla än att faktiskt vara produktiv. Och jag gör det ju så bra.

(Det där sista var sarkasm, för er som inte förstod. Inte så att jag kallar er dum eller så.)

Comm' ça tu ressembles à ta mère, qu'a rien pour inspirer l'amour.

Tu T'laisses Aller av Charles Aznavour är min ny favoritlåt.

Skins är inte lika fantastisk som Misfits, men jädrar, det är beroendeframkallande. Jag har snart tagit mig igenom hela första säsongen, men bara ett avsnitt kvar. Mina favoritkaraktärer är Cassie, Chris och Sid. Tony är en douche, men han spelas av samma skådespelare som spelar Marcus i About a Boy, så jag kan inte hata honom helt och hållet. Sedan är han ganska så underhållande, på ett väldigt mörkt, elakt och egoistiskt sätt.

Men en sak som jag undrar ganska starkt över är hur fan de får tag på all sprit, och hur de kan komma in på pubar och köpa drinkar där. De är 16-17 år gamla och blir ändå serverade alkoholhaltiga drycker. Jag tycker det är lite skumt. Är drickkulturen i England så annorlunda från hur den är i Sverige att de struntar helt i om det är olagligt eller inte? Och mitt på ljusa dagen!

An Créatúr

Jag tyckte den här kortfilmen, An Créatúr, var väldigt vacker och originell. Robert Sheehan är helt fantastisk som vanligt.

Nu ska jag baka kladdkaka.

Skins är förresten bra, men inte ens i närheten av Misfits.

Skins.

Jag har första säsongen av Skins på min datorn. Som det ser ut nu, så verkar den bara handla om snygga ungdomar som tar droger, har sex och dricker ofantliga många mängder alkohol, något som kanske kan bli lite innehållslöst.

Men jag har tänkt ge den en ärlig chans, eftersom min älskade Misfits har blivit beskrivet som en blandning av Skins och Heroes, och eftersom Misfits är underbart så finns chansen att Skins också är det.

Am I the happy loss? Will I still recoil when the skin is lost? Am I the worthy cross? Will I still be soiled when the dirt is off?

Jag tog bussen in till stan idag för att ha mitt allra första möte med min jobbcoach, Tony. Vi skulle mötas upp på stadsbiblioteket, som jag inte hade någon aning om vars det låg. Så jag begav mig ovetandes om vars jag skulle, lyckades med att fråga norska turister om vägen (de hade ingen aning, men de hade en karta), råkade ta mig flera hundra meter ifrån vars jag skulle ha svängt in och ändå var jag över en halvtimme tidig till mitt möte.

Min jobbcoach är hur trevlig som helst, och jättelätt att prata med. Han frågade vars jag var ifrån, och jag berättade att jag kommer från Umeå, men har bott i Skellefteå, och så sa jag att jag har lite sörländska i min dialekt, så det "är en salig blandning.".  Han tyckte jag pratade rikssvenska. In your face, Monika "Ja prata inte alls brätt!" Oskarsson, in your FACE!

Nu ska jag se på Nevermind the Buzzcocks. Jag vill att Simon Amstell ska vara min bästis.

With Bill not here, I feel almost like, like I can't breathe.

Idag är sista dagen här i Skellefteå. Det är mixtrade känslor inför att fara tillbaka till Karlstad, jag vill fara samtidigt som jag inte vill det. Men ett som är säkert är i alla fall att jag inte kommer sakna att sova i en soffa som knappt går att vända sig i. Min egna säng har aldrig varit så älskad som nu.

Nu ska jag hoppa in i duschen och packa ihop alla mina kläder och grejer så att jag är ute i god tid med allt och slipper få panik, vilket, om det händer, kommer resultera i att jag glömmer något. Jag vill inte glömma något.

Om ni kikar på videon ovanför, så får ni se ett väldigt fint ögonblick i showen Nevermind the Buzzcocks, som är ett musikprogram. Typ som Så Ska Det Låta, fast coolare. Och brittiskt.

Starting now it's gonna be my turn. Gangway, world, get off of my runway!

Min kära syster fick sig ett ryck för ett tag sedan och skulle börja äta sådana där konstiga chokladkakor som har typ ett visst antal kalorier/kolhydrater i sig eller något sådant. Jag är inte så insatt, så jag vet inte säkert. (För jag föredrar att äta vanlig, hederlig mat.) Så tog hon sig en sådan idag, och jag var tvungen att fråga om det var gott. Enligt Angelica så smakar de skit, och erbjöd att jag skulle få testa en. Så det gjorde jag, och jag tyckte att de var faktiskt goda. De är ju ingenting mot en twix, eller en snickers, men det funkade.

Men jag tror inte att jag ska kombinera dem med kladdkaka. För jag har ätit två kalorie/kolhydrater/nyttigskit-chokladkakor, och två relativt små bitar kladdkaka, och nu känns det som om jag smällt i mig en trerättersmiddag på tio minuter. Typ.

Men jag ångrar ingenting!

Nu ska jag se någon film och försöka att inte flyta bort på grund av värmen.

You should know that I'm thinking about what you said when you held my hand. Oh, I adore you.

 

Igår så var det dags att fira Angelica och Bobban, hade fyllt 21 och 25 år under veckan. Så vi drog ner till älven, på en gräsplätt, där vi satt och umgicks och hade trevligt. Sedan drog vissa av oss vidare till Coasters, jag där ibland, och andra drog vidare till Olles. Så det har varit en ytterst trevlig kväll.

I morgon är det dags för mig att ta tåget tillbaka till Karlstad. Det kommer kännas asskönt att få sova i sin egna säng igen, istället för soffan jag har sovit på. Men jag ser inte framemot själva tågresan, eller det faktum att jag ska träffa mig jobbcoach samma dag som jag kommer hem, för jag trodde att jag skulle fara idag, så då blev det inbokat ett möte med honom "dagen efter jag kommit hem". Fast det är inte så mycket att göra åt, och jag kommer ju ändå hem ganska tidigt, så jag hinner fräscha upp mig i alla fall.

Igår, under dagen, när vi skulle till min kusin Mathias och hans tjej Jeanette för att äta tårta, så det första som hände när jag klev ur bilen var att en bräms satte sig på mitt knä och bet. Så nu är hela knät uppsvullet och jätteömt. Jag tycker väldans synd om mig själv. Det borde ni också.

Men nu ska jag göra mig lite frukost. Jag är hungrig som en varg.

Smokin' cigarettes and writing something nasty on the wall.

Är tillbaka i Skellefteå efter att ha varit i Umeå på ett litet besök hos Angelica. Det har varit nästan olidligt varmt, så jag har svettats som en gris. Trés sexy. Men det har varit väldigt roligt att träffa Angelica.

Nu ska jag försöka att inte röra mig (värmen blir värre då) och kanske se en film eller något. Jag är oförutsägbar på det sättet.

Picknick på en brygga.

Jag har haft världens trevligaste dag, då den spenderades med att äta lunchbuffé på Tatung tillsammans med Monika, Hanna och Lollo, och sedan vandra runt på stan. Efter ett tag var tyvärr Hanna och Lollo tvungna att fara, och det var väldigt tråkigt. Det blev dock inte ett lika jobbigt hej då denna gången, vilket var en lättnad eftersom jag grät så mycket första gången. Det var ingen vacker syn.

Efter att litet tag så mötte jag och Monika upp med Jens, och vi satte oss vid älven och pratade och skrattade tills Anna kom då vi gick till ICA för att köpa fika för att sedan sätta oss på en brygga nära Nordanåområdet, där vi pratade och skrattade ännu mer.

Det var så härligt att så umgås med så underbara människor efter ungefär en månad av ingenting i en stad jag ännu inte blivit riktigt helt bekant med och inte har några vänner. Jag har saknat dem så fruktansvärt mycket.

En annan sak som gör mig oändligt glad är att i morgon far jag till Umeå för att spendera en natt där hos finaste Angelica.

Och den sista grejen som gör mig glad (även om vännerna slår det här med hästlängder) är att jag har äntligen fått min bok, Youth in Revolt av C.D. Payne. Den är så vacker!

And we tried so hard and we looked so good.

Varför jag inte är en av bröderna Reid, eller i alla fall har lika coolt hår som dem, det är bortom mitt förstånd.

Ni som läser min blogg har säkert märkt att jag är ganska så glad i att lägga upp musik som jag gillar. Det har nog varit ganska svårt att inte lägga märka till det. Och nu är det så att jag älskar musik så himla mycket att jag bestämt mig för att starta en blogg enbart för musik. Den kan ni hitta på den här länken. Där kommer jag lägga upp låtar och skriva om musik, och jag kommer skriva på engelska för att underlätta för de som inte har svenska som modersmål. (För vi alla vet att google translate suger.) (Och jag gillar att skriva på engelska.)

Det skulle vara väldigt trevligt om ni gick dit och kollade in den lite. Om ni inte vill, så är det okej det också. Men jag blir glad om ni gör det.

And I crash and I burn, and I toss and I turn. I belong to you.

And at last I am free.

När jag klev in i lägenheten hos Angelica, Markus och Robin, så såg jag diskberget och tänkte "Stackars den jäveln som får diska det där!". Den jäveln visade sig vara jag själv. För jag är en snäll lillasyster. Fruktansvärt snäll. För det var äckligt.

Men nu är det tack och lov över och jag firar med en tårtbit och Dinah Washington.

I will go if you ask me to. I will stay if you dare. And if I go I’m goin on fire, let my anger take me there.

Gregory Alan Isakov.

Nu är jag äntligen i norr. På väg till Örebro råkade mamma köra fel, så vi fick stressa som fan till tåget, som jag hann med nätt och jämt. När det var dags att byta tåg i Stockholm, var tåget försenat med två timmar och jag vägrade flytta från sittplatsen ute på platformen utifall jag inte skulle hitta tillbaka (Stockholm gör mig så nedrans nervös!) även fast jag blev utstirrad av ett fyllo som tyckte det var väldigt underhållande att jag var så koncentrerad i min bok.

Själva tågresan gick bra, jag kunde sova, om än väldigt dåligt. När jag sedan klev av i Bastuträsk, så fick jag inte åka med taxin, fastän SJ hade lovat att vi skulle få en taxi som skulle köra oss till Skellefteå. Jag var fast i Bastuträsk med fyra främlingar. Tack och lov finns det vardagshjältar här i världen, så en tant ringde efter sin son som fick köra från Ursviken till Bastuträsk och skjutsa oss till Skellefteå.

Vi var en för mycket, så jag fick sitta i en killes knä, som jag aldrig träffat förut, medan tanten höll armen om mina axlar och gav mig en vänliga klapp lite då och då. Det var trevligt på ett ytterst awkward sätt. Vi kunde skratta gott åt hela situationen.

Annars så har jag fått en LG av min kära bror Robert, som, efter inlägget där jag nämnde honom, påpekade att han bara var 25 år. Den har touch, ooh! Och jag kan gå in på facebook och en massa annat skit. Jag är väldigt imponerad. Och väldigt oteknisk.

All my friends know the low rider. The low rider is a little higher.

Misfits.

 

Ikväll tar jag tåget upp till Skellefteå och kommer vara där framtill den tionde. Jag misstänker att jag är mer exalterad än vad jag tror, för jag hoppade ur sängen det första jag gjorde i morse och började packa. Så nu har jag gått runt i hela lägenheten för att samla ihop allt jag måste ha med mig. Allt är i princip färdigpackat och jag är mäkta imponerad över mig själv. Det borde ni också vara. För jävlar vad duktig jag är på att packa!

Och jag är redo att tackla tågresan - jag har min dator med en miljon (överdrift) filmer i sig och en massa musik, jag har läsning i form av The Picture of Dorian Gray av Oscar Wilde och The Remains of Day av Kazou Ishiguro, och snart ska jag till affären för att handla färdkost.

Jag kommer kanske kunna fara till Umeå också för att hälsa på Angelica. Det är inte helt säkert än, jag måste kolla hur mycket pengar jag har, men jag är ganska säker på att det blir av. Det skulle vara väldigt roligt om jag kunde hälsa på, för det var på tok för länge sedan jag var med henne och jag saknar henne jättemycket. Och kära Umeå, som jag också saknar så fasligt mycket!

Det här är min nya favoritlåt. Så fruktansvärt härlig!

We should boycott women who don't cry.

 

Jag ska se klart slutet på Dorian Gray, eftersom min strömkabel la av medan jag såg den och datorn stängdes av, sedan ska jag se Une Femme Est Une Femme regisserad av Jean-Luc Godard. Mina förväntingar är höga.

Och nu hoppas jag bara att det är med undertexter, så det inte blir samma fiasko som när jag laddade hem Y Tu Mamá También.

Har sprungit ända sen barnsben från allt jag egentligen var.

 

 Min strömkabel till datorn fick för sig att dö i förrgår. Det var en sorgens dag, men nu idag for jag, mamma och Samuel iväg till centrum och köpte en ny. Så när vi var hemma igen så dansade jag och sjöng "Jag har en strömkabel. Nu kan jag sitta vid datorn hur länge jag vill!". Beroende av dagens teknologi, jag? Nä, inte alls.

Jag pratade med min bror Robert, och han var ganska upprörd över att jag inte nämner honom i min blogg. Så nu har jag bestämt mig för att göra det nu: Jag har bror som heter Robert Brodin, han blir 34 år nu i november, och vi har samma pappa men inte samma mamma. Han bor i en by som heter Kroksjö utanför Umeå. Han är världens snällaste som tar hand om min katt Nicole (som han väldigt okänsligt döpte om till Fläsk-Doris), eftersom jag inte fick ha djur i min förra lägenhet. Jag är övertygad om att han blivit väldigt fäst vid henne, eftersom han låter så ledsen när jag pratar om att ta tillbaka henne. Så om han nu vill, så ska han nog få behålla henne.När jag tog studenten så fick jag även 100 pund av honom, min andra halvbror Aron och Roberts flickvän Johanna, och det var den bästa av mina studentpresenter.

Jag hoppas att du är nöjd nu, Robert, nu när jag har skrivit så mycket om dig!