fredag 30 september 2011

I feel fine and I feel good. I'm feeling just like I never should.


Jag har börjat se en serie som går på MTV som heter My life as Liz. Fast jag ser den på datorn då, istället för på TVn. I'm cool like that. Och jag har fastnat ganska rejält i den. Igår såg jag sex avsnitt på raken.

Sammanfattningar av saker man gillar brukar oftast låta väldigt töntiga, så jag ska skona er. Men se serien, den är riktigt cool.

Om ni inte är övertygade, så kan jag berätta att hon älskar Star Wars och beskriver de populära tjejerna som inte kan tänka självständiga tankar som bland annat Darth Vader och the Emperor. Det blir inte mycket häftigare än så.

Jag hittade det här klippet från andra säsongen, som jag inte hunnit till än, där hon sjunger Bizarre Love Triangle av New Order. Så hon har bra musiksmak.

torsdag 29 september 2011

onsdag 28 september 2011

Baby, baby, this kind of loving's bringing down this man.

The Easybeats.
Jag fick pengar av pappa igår och bestämde mig för att köpa ett par varmare skor (ballerinaskor och converse är tydligen inte anpassade för den annalkande vintern.) och, om jag hittade en för ett rimligt pris, en jacka. Så idag begav sig jag och min broder Samuel in till centrum. Vi skiljdes när vi var framme så han kunde fara till Game och jag till H&M för att leta jackor.

Efter ett tag så hittade jag en jacka som inte var allt för ful eller allt för dyr och, detta var höjdpunkten under min shoppingrunda, två nagellack för 9,50 kr styck. Score! Sedan ägnade jag ett på tok för långt tag att leta efter DinSko, så jag till slut blev på väldigt dåligt humör och bestämde mig för att om inte affären ville uppenbara sig, då skulle de baske mig inte få mina pengar när jag väl hittade den! Ma mama didn't raise no fool!

Jag har förresten ljugit för tre flickor idag. Jag skulle iväg till konsum för att köpa glass åt oss, då de satt ute i vårt område, och när jag var tre meter ifrån dem så utbrister en av flickorna, samtidigt som hon håller i en enorm ljusrosa nallebjörn, "Vill du köpa den här för 100 kr eller 50 kr?".

- Jag har tyvärr bara de pengar som jag ska handla på konsum för, ljög jag.

- Meen åhhhh! Bölade de i unison.

- Förlåt, men kanske nästa gång ni säljer något, svarade jag medan jag var på min vakt utifall de skulle anfalla mig som hämnd.

Jag gör ett försök att gå iväg när en av flickorna säger efter mig;

- Om du har kort, så skulle jag bli jätteglad!

- Nä, jag har bara pengarna som jag ska handla för, ljög jag återigen.

Vad tror de egentligen? Att jag ska köpa en gammal nallebjörn för 100 kr? Och betala dem med kort?! Nallebjörnen var rosa, för guds skull! När jag var liten så var jag klok nog att försöka sälja fina saker, så som blommor, i alla fall!

Barn skrämmer och roar mig på samma gång.

Inlägget avslutas, inte helt oväntat, med en låt. Heaven and hell av The Easybeats. Ord kan inte beskriva hur snygg jag tycker Stevie Wright är i den här videon. Jag borde ha varit ung på 60-talet.

måndag 26 september 2011

We'd turn night into day.


Angelica saknade Herman's Hermits från min lista av musik från 60-talet, så därför lägger jag upp en låt av dem nu istället. Jag valde No milk today, för jag gillar den låten. Och för att jag gillar mjölk, men jag har inte druckit det idag.

Jag var, som jag nämnde förut, hos tandläkaren idag. Jag var tvungen att ta mig hela vägen till Skoghall, som ligger i Hammarö kommun. Notera Hammarö kommun, inte Karlstad kommun. Jag var alltså tvungen att fara till en annan kommun för att fara till tandläkaren. Varför? Jo, för att Adressändring inte verkar förstå att jag bytte adress redan i början av det här året. Och sedan var jag för lat för att ringa dem och säga upp min tid och boka en tid vid närmaste tandvård istället. Varför göra det lätt för sig, när man kan göra det svårt?

Men det gick bra. Tandläkaren var norrlänning, så jag kunde lugna mig med det faktum att hon omöjligt kunde visa sig vara en sadist. Det norrländska lugnet, vet ni. (Jag är fördomsfull på ett skämtsamt sätt, så ni vet. Sörlänningar lider ingen större risk än norrlänningar att vara sadister. Vad jag vet.) Hon lät väldigt glad över att jag inte hade ett enda hål och inte behövt laga någon tand förut, så jag är ganska stolt över mig själv. Med tanke på mitt sockerintag under gymnasiet, så är det ett under. Eller så är mina tänder förbaskat tåliga.

Så det firades med ett äpple när jag var klar. Och lite choklad, men det behöver inte min tandläkare få reda på.

Avslutar inlägget med en bild på Keith Hopwood, som var gitarrist i Herman's Hermits och som jag är lite kär i just nu.

söndag 25 september 2011

Tandläkaren.



Jag ska till tandläkaren idag och jag är lite nervös. Jag har sett filmen, så jag vet vad de sjuka jäklarna är kapabla till att göra med mig!

Nä, för att vara seriös, så är jag inte särskilt rädd för att tandläkaren vill mig något ont. Om något så är jag mer nervös över hon/han kommer säga om mina tänder. Det är väl illa om tandläkaren är en sadist, men Gud förbjude att hon/han ska ha något att klaga över om mina tänder!

lördag 24 september 2011

60-tal.

Jag går väldigt mycket i perioder när det gäller musik, vilka band jag lyssnar på, vilken sorts genre de spelar och vilket årtal det är. Just nu börjar jag luta väldigt mycket tillbaka till 60-tals musik, (The Beatles är en självklarhet att jag alltid lyssnar på, så jag räknar inte med dem i mina perioder. Likaså Bob Dylan.) och jag försöker variera mig i banden i lyssnar på och inte fokusera på ett enda band. Så här har ni en musikbomb av några av mina favoriter.

The Animals - Bring It On Home To Me.

Small Faces - Tin Soldier.


The Hollies - I'm Alive.

The Kinks - Waterloo Sunset.


The Monkees - (I'm Not Your) Stepping Stone.

The Turtles - Needles and Pins.

The Box Tops - The Letter.


The Easybeats - Friday On My Mind.




Dumbledore.


Jag var mitt uppe i en dröm där jag var Albus Dumledore, vilket alltid är en bra dröm, när min mamma väcker mig och säger att vi ska fara till en man som heter Alvar om en kvart, för att vi ska hjälpa honom städa. Obehövligt att nämna, så blev jag på väldigt dåligt humör. (Jag har ett ganska taskigt morgonhumör, som bara blir värre när jag blir väckt mitt i en awesome dröm och jag inte är tillräckligt utvilad än.)

Så det slutade med att jag skällde ut mamma lite grann för att hon tittade på mig och skrattade medan jag såg trött och sur ut. Och så vägrade jag prata med dem under bilresan till Alvar. Men under bilresan hem fick jag göra en Wayne's World-referens, och jag var ganska nöjd med mig själv och blev på lite bättre humör.

Men jag är fortfarande trött och sur.

fredag 23 september 2011

I'm a fool to want you, to want a love that can't be true, a love that's there for others too.

Chet Baker.
Chet Baker strömmar ut ur högtalarna och jag känner mig lite melankolisk. Man blir det om man lyssnar på hans musik, men den är åh så underbar att det inte gör någonting. Det känns som om jag förflyttats från Karlstad till en rökig liten bar i New Orleans med en whiskey i handen medan hans trumpetande fyller hela rummet.

Den här låten är fruktansvärt vacker. Det är synd att han levde ett sådant sorgligt liv, fyllt med drogmissbruk, men om alla hans sorger förde något bra med sig så är det att han sjöng med ett sådant djup, som om han varit med om och kände alla de känslor som låtarna innehöll. Han var minst sagt en fantastisk musiker.

torsdag 22 september 2011

Sometimes I'm thinking that I love you, but I know it's only lust.



Jag kände att Gang of Four's Damaged Goods var en bra början på inlägget. Nej, nej, tacka inte mig för all bra musik jag lägger upp på bloggen, tacka alla de begåvade banden istället. (Jag är aningen odräglig, men ni vet att jag skämtar. Hoppas jag.)

När jag gick i tvåan på gymnasiet så läste jag Wuthering Heights av Emily Brontë i och med en uppgift i engelska B, då vi skulle läsa en bok på engelska och sedan skriva två sammanfattningar och en analys om boken vi valt. Jag blev helt förälskad i den, så någon månad efter att jag läst ut den så köpte jag den. Den har dock hamnat lite i skymundan för att jag har prioriterat andra böcker som jag inte redan har läst.

Men nu för någon dag sedan fick jag för mig att jag äntligen skulle läsa om den. Åh herregud, den är så mycket bättre än vad jag minns den! Jag har inte kommit så långt än, bara tills då Lockwood kommer hem från natten hos Heathcliff, (vilket inte hjälper så mycket med att förklara vars i boken jag är om ni inte har läst den.) men jag längtar tills jag kommer till alla citaten, som är så fantastiska att man inte kan hjälpa än att rysa.

Här är några favoriter.

"And there you see the distinction between our feelings: had he been in my place, and I in his, though I hated him with a hatred that turned my life to gall, I never would have raised a hand against him. You may look incredulous, if you please! I never would have banished him from her society as long as she desired his. The moment her regard ceased, I would have torn his heart out, and drunk his blood! But, till then - if you don't believe me, you don't know me - till then, I would have died by inches before I touched a single hair of his head" - Heathcliff.

"It would degrade me to marry Heathcliff now; so he shall never know how I love him: and that, not because he's handsome, Nelly, but because he's more myself than I am. Whatever our souls are made of, his and mine are the same; and Linton's is as different as a moonbeam from lightning, or frost from fire" - Catherine.


"You loved me—then what right had you to leave me? What right—answer me—for the poor fancy you felt for Linton? Because misery and degradation, and death, and nothing that God or Satan could inflict would have parted us, you, of your own will, did it. I have not broken your heart—you have broken it; and in breaking it, you have broken mine. So much the worse for me that I am strong. Do I want to live? What kind of living will it be when you—oh, God! would you like to live with your soul in the grave?" - Heathcliff.


"And I pray one prayer—I repeat it till my tongue stiffens—Catherine Earnshaw, may you not rest as long as I am living; you said I killed you—haunt me, then! The murdered do haunt their murderers, I believe. I know that ghosts have wandered on earth. Be with me always—take any form—drive me mad! only do not leave me in this abyss, where I cannot find you! Oh, God! it is unutterable! I cannot live without my life! I cannot live without my soul" - Heathcliff.


"If all else perished, and he remained, I should still continue to be; and if all else remained, and he were annihilated, the universe would turn to a mighty stranger: I should not seem a part of it." - Catherine.

onsdag 21 september 2011

I'm just a soul whose intentions are good. Oh Lord, please don't let me be misunderstood.


Jag har en låt av Nina Simone på min mobil som heter Please don't let me be misunderstood, som jag tycker är förjävla bra. Så när jag sökte efter den på youtube, så hittade jag The Animals version av låten och jag är helt förälskad i den.

Som vilken normal person somhelst så har jag ju självklart hört The Animals förut, men jag kan inte påstå att det varit mer än några ytliga lyssningar. Det, gott folk, ska bättras omgående!

Och jag måste få erkänna att Eric Burdon och Alan Price är väldigt fysiskt tilltalande.

Pourquoi vous moquez-vous chaque jour, de mon pauvre amour?


Min fina vän Monika sa åt mig att lyssna på den här låten för några dagar sedan, och den har snabbt blivit en av mina favoriter bland franska sånger. Men ledningen har ändå Ne me quitte pas av Jacques Brel. Om ni inte har lyssnat på den, så gå direkt in på youtube, leta upp liveversionen och sedan kan vi snacka om inlevelsen den mannen har!

Sedan hade jag inte så mycket mer att prata om. Mer än att vi äntligen blivit av med klunsen vi kallade dator och fått en helt ny. Han, till skillnad från den gamla gemensamma datorn, stänger inte av sig själv så fort han blir lite för varm.

Han heter mr Shiny.

tisdag 20 september 2011

Yeah, I'm tongue-tied and dizzy, and I can't keep it to myself. What good is it to sing helplessness blues? Why should I wait for anyone else?


Jag har ändrat min bloggdesign, som jag hoppas att ni har märkt för annars är ni inte särskilt uppmärksamma av er. Jag är inte något vidare jätteförtjust i hur den blev, så jag kommer nog inte ha kvar den så himla länge. Men just nu orkar jag inte hålla på med designen längre, så den får vara kvar i någon dag i alla fall.

Men något som jag är himlans megabautajätteförtjust i är Helplessness Blues av Fleet Foxes. Jag är väl medveten om att jag är väldigt sent ute med att berätta om min nyfunna kärlek för Fleet Foxes, och att alla andra redan har hört talas om dem och bildat en uppfattning om dem. Men det är så mycket musik som jag ska hinna med att upptäcka och lyssna på, (och med tanke på att det oftast är äldre musik.) att jag inte alltid hänger med i vad ni ungdomar lyssnar på nuförtiden. Förutsatt att ni lyssnar på Fleet Foxes då. Lyssnar ni på Fleet Foxes? Vad lyssnar ni på överhuvudtaget?

Det känns som om vi borde kommunicera mer med varandra.

Look for the girl with the sun in her eyes, and she's gone.


Jag har en application på min mobil som gör att jag kan ladda hem musik gratis. Det har lett till att jag blir helt galen när jag kommer på band vars musik jag gillar eller när jag hittar ett helt nytt band som jag blir förälskad i. Då måste jag hitta min mobil snabbt som ögat, gå in på applicationen, leta upp låten och ladda hem den. Problemet är bara att jag laddar hem så mycket att jag får slut ledigt utrymme på mitt SD-kort.

Så igår tänkte jag att jag skulle rensa lite bland min musik, så att jag inte har en massa låtar på mobilen som jag inte ens lyssnar på. När jag hade gått igenom hela listan insåg jag att jag inte fått bort tillräckligt många för att fylla mobilen med fler nya låtar. Jag försökte tänka efter vilket band/musiker som jag hade flest låtar av och kom på att det var ingen annan än The Beatles.

"Okej", tänkte jag. "Säkerligen måste det finnas någon låt av dem som jag kan ta bort. Jag har ju många låtar från deras tidigaste album, som visserligen är bra låtar men som i princip alla följer samma pojke suktar efter flicka-tema.". Vilket, såhär i efterhand, känns som en otroligt dum tanke att ha tänkt och jag skäms ganska mycket. Men den blev tänkt och det är inget vi kan göra något åt nu.

Jag gick igenom alla deras låtar på min mobil, och varje gång jag startade en låt så tänkte "Nej, den här kan jag ju inte ta bort!" och så fortsatte det tills jag gått igenom alla låtar och det enda jag åstadkommit var någon timmes lyssnande på The Beatles.

Vilket i mina ögon är en fullkomligt ljuvlig sak att ha åstadkommit.

söndag 18 september 2011

Möte och lite Misfits.


De stunder jag väljer att inte vara en tidsoptimist är både bra och lite dåligt på samma gång. I och för sig så går jag upp tidigt så jag har tid att göra mig i ordning, äta frukost och ta mig dit jag ska i god tid, men jag har ett sjujäkla massa väntande framför mig och jag hatar att vänta. Men fördelarna väger helt klart upp den till synes enda nackdelen, så jag ska inte klaga.

Jag ska iväg till Passal för ett möte. Tänkte klargöra det utifall ni inte förstod jag vad jag babblade om i stycket ovan.

En sak som jag förresten anser väldigt oumbärlig för min framtida lycka är den tredje säsongen av Misfits, som kommer ut om bara någon månad. (Jag begär så väldigt lite här i livet, ska ni veta.) Så som jag har väntat på den tredje säsongen! Men det suger att inte Nathan kommer vara med längre, för han hade de bästa replikerna. Förhoppningsvis kommer det vara lika bra ändå.

Men nu ska jag avsluta det här inlägget och gå och kontrollera att jag har gjort allt jag ska och allt är nerpackat innan jag far med bussen in till centrum. Håll alla tummar ni har för att det ska gå bra. Heck, håll alla lemmar ni har för säkerhets skull!

It's getting faster, moving faster, it's getting out of hand. On the tenth floor, down the back stairs, it's a no man's land


Jag har äntligen skrivit klart mitt personliga brev till Passal, och jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att de tycker om det. För baske mig, jag har varit förbannad över det där Djävulens brev! Det krävdes många djupa suckar och gnuggande av panna, en halvsmällning av sovrumsdörr, ett gömmande under täcket med Joy Division i hörlurarna tills indignationen lagt sig och jag kunde få den gjord

Jag har ingen aning varför jag tycker att personliga brev är så jobbiga att skriva eller varför jag blir så upprörd när jag väl måste skriva dem. Det kanske har något med jantelagen att göra, att jag ogärna skriver eller pratar om mina positiva egenskaper utifall det skulle tas som skryt. Och personliga brev handlar ju enbart om att skryta skiten ur sig själv och höja upp sig själv till gudliknande status. Typ. Kan jag inte få anse mig själv en gud utan att behöva påpeka det för möjliga framtida arbetsgivare? Det känns mer ödmjukt så.

Men nu är skiten skriven och skickad till min hotmail så jag kan skriva ut den på biblioteket imorgon. Och om de inte tycker att den är bra nog, ja... då ska jag motha fuckin' bust a cap up they ass, yo. Eller något.

So I walked into the haze and a million dirty ways.


Nu när jag äntligen har skrivit klart om hela Londonresan, så känns det härligt med lite omväxling. Låtan ovanför är Spanish Sahara av Foals, som jag har spelat på repeat i två dagar nu. Den är läskigt bra.

Imorgon har jag ett möte med Passal, som är ett företag som håller på med personlig assistans. Så jag måste skriva ett personligt brev att ta med mig tillsammans med mitt CV. Jag är nervös, men det kommer vara två andra där, så det kommer förhoppningsvis lugna ner mig lite grann. Om de tycker att jag verkar ha vad de söker efter, så kan det leda till en arbetsintervju på tu man hand. Vilket jag håller tummarna för att jag får. Ni får gärna också hålla tummarna, om ni tycker att jag borde få ett jobb.

Annars kan jag meddela att jag har en träningsvärk i rumpan som heter duga. Jag har ju, som jag nämnde tidigare, börjar vara ute på promenader, men igårkväll kom jag inte iväg på en. Jag somnade i soffan, och när jag väl vaknade så var jag så luddig i skallen och trött att jag rent inte orkade gå. Men sen under kvällen så bestämde jag mig för att göra utfall, så jag i alla fall hade tränat lite grann. Nu idag har jag svårigheter att ta mig ner och upp i sittande position. Jag klarar mig ungefär halvvägs innan smärtan är för outhärdlig och jag liksam faller ner eller hittar något att dra mig själv upp med.

Vad kan vi dra för slutsats av detta? Jo, att motion är inte att leka med.

London del 4.

Russell Square.
10-11 september.
Vår allra sista heldag i London och vi ägnade den åt att spela korta, äta Cadbury's Caramel Nibble, (Som, utifall någon av er har tänkt fria till mig, är det enda jag begär. Ingen ring behövs.) äta pizza, packa ihop allt och spela lite mer kort. Vi hade räknat ut att vi inte kunde ta det tidigaste tåget till Heathrow, utan vi var tvugna att det senaste nattåget på lördagen. Vi hade sett allt vi ville se, vi hade gjort allt vi ville göra, vi hade spenderat majoriteten av våra pengar, vi hade gått tillräckligt för att fylla ett helt år av motion, nu ville vi bara ägna den allra sista dagen med gamla hederliga ingenting. Och inget var det vi gjorde.

När det var dags att börja gå mot tuben, så checkade vi ut och begav oss. Vi kom med det nästsenaste tåget, vilket visade sig vara tur lite senare under resan. Det tar ungefär en timme mellan Russell Square Underground till Heathrow, och under nästan hela resan blev vi väldigt underhållna av ett gäng fulla nya zeeländskor. De var hur roliga som helst! De pratade om rugby, och när en annan person nämnde en spelare som den personen tyckte om, så slängde nya zeeländskorna sig upp, arma rakt upp i luften, och skrek "Yeeaah!". Jag och kvinnan som jag satt bredvid höll på att skratta ihjäl, långt efter det hade hänt.

När vi väl var framme på Heathrow, så visade sig att vi skulle hela vägen till terminal 5, som låg 3 miles  ifrån där vi var, så vi fick vänta på en buss som skulle ta oss dit. Så vi fick åka en röd dubbeldäckare vars busschaufför körde som en jävla galning. (Det blir inte så mycket bättre än så!) Väl vid rätt terminal så hade vi ganska många timmar att döda. Jag har redan skrivit om att vi sov i mitten av gången, så jag tänker inte dra den historien igen. Så här har ni lite bilder från vår tid på Heathrow istället.

Vår utsikt.
Jag var övertrött och uttråkad.
När jag vaknade upp och frös som en galning.
Angelica gömde sig i sin kofta, medan jag låg helt exponerad.

lördag 17 september 2011

London del 3.

Parlamentet och the Clock Tower aka Big Ben.
8 september.
Det var den här dagen som vi gick allra längst. Vi gick hela vägen till parlamentet och Big Ben, vilket tog runt en timme. När vi tagit kort och blivit i stort sett tvingade av en läskig tant att köpa fula platsblommor i förmån till föräldralösa barn, (hon ville att vi skulle betala minst fem pund för dessa sketna blommor, även fast vi förklarade om och om igen att vi bara hade mynt på oss och att vi förresten bara var turister och hade begränsat med pengar med oss och var tvungen att äta varje dag. Hon lyssnade inte och förtsatte att tjata om att vi skulle "give whatever piece of paper you have.", så tillslut gav vi henne två en pundare och gick.), så gick vi över Westminster Bridge och hela vägen till Tate Modern, vilket kanske inte låter så jävla långt, men om ni kollar upp det på en karta så ska ni få se att det är förbaskat långt. Ni borde vara imponerade. Vi satt vid Tate Modern ett tag och vilade, innan vi gick tillbaka till McDonald's som vi var på förut och åt. När vi ätit klart gick vi över London Bridge, förbi St Paul's, raka vägen till en båge som heter Aldwych och sedan rakt upp hela vägen till Russell Square. Allvarligt, kolla upp det på en karta!

Vi kom tillbaka till vandrarhemmet och vilade ett tag. När vi var utvilade tog vi oss en dusch och gjorde oss i ordning för att gå tillbaka till the Plough, fast den här gången var inte den snygga bartendern där den gången.

9 september.
Den här dagen gjorde vi inte mycket alls. Allt som vi ville se hade vi sett och vi hade inte så mycket pengar kvar att röra oss på. Vi gick iväg till en liten affär och köpte varsin dricka, (Vimto, min kära Vimto. Vad olycklig jag är att jag inte verkar hitta dig i Karlstad!) ett paket Hobnobs och en chokladkaka och satte oss i en park i närheten av vandrarhemmet, där en duva, väldigt nonchalant, sket på min syster. Sedan hängde vi på vandrarhemmet och gjorde ingenting. Men vid sextiden på kvällen fick jag nog och ville ut på en promenad i alla fall. Så vi gick ut och det var bestämt att vi skulle fara till Picadilly Circus och sedan vidare till Hyde Park. Så vi gick, och gick, och gick, och gick. Till slut kom vi fram till Picadilly.


Och sedan vidare mot vad vi trodde var Hyde Park. Istället för att mötas en enorm park med grönt gräs och gröna träd så långt ögat nådde, så möttes vi av en enorm mur med taggtråd högst upp. Angelica kommenterade att det var ju jävligt roligt att se en mur. Jag konstaterade att det var väldigt taskigt att man tydligen bara fick ta del av parken under dagen.

Det var inte Hyde Park, fick vi sedan reda på.

Det var Buckingham Palace.

Det förklarade muren.

Jag hade alltså hållit kartan fel, så vi hade gått världens omväg för att komma till Hyde Park. Det var lite bittert, men samtidigt lite skrattretande. Angelica fick ta över kartan, och vi bestämde oss för att skita i parken och gå hem istället. På vägen hem var jag nära på att bli överkörd igen. Angelica skrek till, jag upptäckte bilen och gjorde en sorts dans för att vända på klacken och sprang sedan tillbaka till trottoaren. Jag är ganska säker på att föraren gjorde V-tecknet åt mig. Men inte det trevliga V-tecknet som betyder peace eller victory. Utan det lite mer otrevliga. Men det var en upplevelse det med.

fredag 16 september 2011

London del 2.

Abbey Road Studios.
6 september.
Eftersom jag är hopplöst kär i the Beatles, så var det ganska självklart att jag ville fara till Abbey Road och se övergångsstället och studion. Så det var det vi bestämde oss för att göra under tisdagen. På väg mot Abbey Road, så gick vi förbi en affär där vi fick syn på knäckebröd på en av hyllorna och vi blev båda väldigt förvånade. Det visade sig vara en affär som heter Totally Swedish, som säljer lösviktsgodis, hårdbröd och andra svenska läckerheter. Vi skrattade väldigt gott åt den affären. Vi gick vidare och efter att ha tagit en middagspaus, så var vi äntligen framme. Jag log som ett litet barn och skuttade fram över övergångsstället två gånger. Angelica skakade på huvudet och tyckte jag var barnslig. Men det är ju för fasiken Beatles det handlar om! Hur väntade hon sig att jag ska reagera?

När vi var på väg tillbaka till vandrarhemmet började det spöregna och vi hade varken regnjacka eller paraply. Sedan höll jag på att bli överkörd av en tourbuss. Men Angelica räddade mig och jag fick onda ögat av busschauffören.

Vi duschade och tog oss en tupplur, sedan gjorde vi oss i ordning och gick ut. Vi hamnade på ett ställe som heter The Bowery, som är en musikklubb. De spelade väldigt bra 80-tals new wave-ish musik. Det var väldigt coolt. Men jag kände inte riktigt som jag passade in, för jag hade på mig en klänning och en blommig kofta. Fast det var ganska roligt när bartendern, i sina coola kläder, granskade mig och konstaterade med sin blick att jag inte riktigt passade in där. Jag fick som lust att säga att jag har flannellskjortor också.

7 september.
Vi vaknade, klädde på oss och gick ut. Vi gick förbi St Paul's och över London Bridge och vandrade runt på andra sidan Themsen ett tag. Efter ett tag blev vi hungriga och letade upp McDonald's. Jag har aldrig varit med om en sådan service på ett snabbmatsställe förut! När vi var klar med att äta och skulle slänga skräpet och ställa undan brickorna, så tog de dem och gjorde det själva. Chefen, som inte ens hade med sådant att göra, tog min.

Efter maten bestämde vi oss för att helt skippa kartan och istället vandra runt och se vars vi hamnade. Vi gick runt ett tag och fick syn på en cool vägg som hade sista kapitlet ur Charles Dickens The Pickwick Papers. Tydligen ska den lysa upp när det är mörkt, men vi såg den bara under dagen, fast den var riktigt cool ändå.

There are dark shadows on the earth but its lights are stronger in the contrast. Some men, like bats or owls, have better eyes for the darkness than for the light. We who have no such optical powers are better pleased to take our last parting look at the visionary companions of many solitary hours, when the brief sunshine of the world is blazing full upon them. CD.

Tillslut hamnade vi på Tooley Street, som är samma gata som London Dungeon ligger på. Vi fortsatte ner mot Themsen och gick längs vattnet tills vi kom till Shakespeare's Globe. De har byggt upp Shakespeare's gamla teater så som den såg ut under hans tid och nu håller de på att sätter upp hans pjäser lite då och då. Det kostade att gå in, men dörrarna var öppna så vi kunde se in i teater och det var ganska häftigt. Utanför Tate Modern stod det en gatumusiker som Angelica blev alldeles galen i. Så där stod vi ett tag och lyssnade på honom. Han sjöng bland annat In my life av Beatles och Father and son av Cat Stevens, så jag tyckte också om honom. När det började bli för kallt för att sitta kvar gick vi över Millenium Bridge - som jag aldrig gör om ingen! Den kändes otroligt ostadig - och gick hem.

Efter att ha tagit det lugnt på vandrarhemmet ett tag, så gick vi ut och letade upp en restaurang. Vi hittade en helvegetarisk thai buffé. Jag var överlycklig, men Angelica höll på att spy. Hon var inte nöjd. Efter maten bestämde vi oss för att gå till den sista puben vi var på under måndagen, men eftersom vi var fulla när vi var där, så hittade vi inte igen den. Det slutade med att vi gick vilse och kom in på en annan pub som heter the Plough. Ena bartendern där är min blivande man, han vet bara inte om det än. Jag blev alldeles betagen av honom. Väldigt estetiskt tilltalande! På the Plough fick jag även dricka det godaste ölet jag någonsin druckit - Stella Artois. Men Angelica tyckte det smakade kattlåda.

torsdag 15 september 2011

London del 1.

Tower Bridge.
Tack Hanna, den enda som visar minsta intresse för det enda spännande som hänt i mitt liv på den senaste tiden! Men det känns som om den kommer bli ganska lång, så jag ska bara ta några dagar i taget, så inläggen inte bli alldeles för långa. Men här har ni - den första sammanfattning av min Londonresa.

4 september.
Vi satt på Landvetter i omänskligt många timmar och väntade. Eller, det var egentligen inte så många timmar, men jag var otålig och ville vara framme på direkten. När vi äntligen var framme på Heathrow tog vi tuben mot Russell Square, där vårt vandrarhem låg. Under tågresan kunde vi inte sluta fnissa åt rösten som berättade att det här var "the Picadilly Line to... Cockfosters.". Väldigt omoget av oss, men vem kan egentligen klandra oss? Det var roligt och vi var trötta. När vi var framme vid Russell Square var klockan elva på kvällen, så vi gick direkt till vandrarhemmet, checkade in och gick och la oss.

5 september.
Den allra första dagen i London var den dagen som vi gjorde det mesta av vår sightseeing. Vi köpte en karta över London, som blev väldigt välanvänd under veckan. Vi gick förbi Old Baily, St Paul's Cathedral, London Bridge, Tower Bridge, the Monument och Tower of London. Vid lunchtid så gick vi in på ett burritoställe, och jag brände sönder min mun på en burrito. Jag varnar er, om ni klarar av Santa Marias hot sauce, så betyder inte det att ni klarar av hot sauce'n i London. Det var tortyr. Efter lunchen styrdes våra steg mot London Dungeon. Vi fick gå genom en spegellabyrint, ett kort sammandrag av hur man torterade folk förr i tiden, besöka Mrs Lovett på Fleet Street, (Hon stirrade ut mig och sa att hon såg min halspulsåder, sedan skrattade hon lite smått galet.) besöka ett hemsökt hus, bli skrämda av Jack the Ripper, jag blev bränd på bål som en häxa, och i slutet fick vi sätta oss i en fritt fall-liknande sak, som sedan tog kort på oss medan vi föll neråt. (Har ni sett min systers profilbild på fb, så är det så hon såg ut. Jag såg glad och tjock ut.)

När vi gick klart på London Dungeon så blev vi övertalade att gå på the London Bridge Experience. Det hela började väldigt roligt. Vi blev presenterade för en man som hette Brownlow, som sa att han inte kunde följa med under touren för att det var något fel med hans ben, samtidigt som han slänger upp det rätt i luften. Vi kom fram till Vera the Viking, där vi fick hjälpa till att riva ner London Bridge, sedan vidare till en man som anklagade mig för att vara häxa igen. Han sjukt rolig. Vi kom fram till ett sorts slakterihus, där det låg en slaktad gris, inte riktigt då, och en som gick touren gick fram till den, då sa mannen "You like the piggie? Come on, lick the piggie. Lick the piggie. Lick the piggie!" tills killen lutade sig fram för att slicka på grisen och då utbrast han "Don't lick the piggie! ... *jag och Angelica asgarvar* ... You gotta love English humour.". Vi gick vidare och i slutet blev vi tvugna att gå genom en labyrint, fullsmäckad med skådespelare i masker som skrämde skiten ur en. Jag blev ledare och fick gå först. Vi hade blivit instruerade att inte röra skådespelarna, för då skulle de inte röra oss. När den allra första hoppade fram rätt framför ansiktet på mig, så skjöt jag upp händerna för att täcka ansiktet med dem, och jag råkade stryka baksidan av handen mot skådespelarens mask. Jag var övertygad att de skulle pausa hela labyrinten för att ge mig en utskällning som rörde vid skådespelaren, men lyckligtvis fick vi fortsätta gå. Vi kom fram till något som jag trodde var en återvändsgränd, men som senare visade sig vara en mjuk vägg som man var tvungen att trycka sig igenom. Men eftersom det var mörk och jag inte såg något, så var jag på väg att vända, då jag här "yoo-hoo!", vilket förstörde den hemska stämningen aningen. Men det var glömt när nästa jävel hoppade upp framför mitt ansikte. Vi klarade oss i alla fall.

Vi gick tillbaka till vandrarhemmet och tog oss en tupplur. Sedan gjorde vi oss i ordning för att gå på puben. Vi kom iväg till Soho, där de bästa pubarna tydligen skulle vara. Det första vi hittade var en klubb, som senare visade sig vara en gay klubb. Vi gick vidare och hamnade på ett tevlig pub, där en snygg man satt vid ena änden av disken som jag tyckte såg ut lite grann som George Harrison. Medan jag slängde getögat mot honom, så satt det en väldigt full gubbe i mitten som slängde ett väldigt skamligt, och ouppskattat I might add, getöga mot mig. Vi drog vidare mot en sista pub, och sedan hittade vi inte hem. Men vi fick hjälp av en trevligare italienare och en trevlig argentinare.

Så, det var min allra första dag i London. Jag ska skriva mer om det i morgon.

Arnold Schwarzenegger.

Inte en enda har kommenterat om att de vill läsa om min Londonresa, så jag ska anta att ni inte är det minsta intresserade av den och bara vill att jag ska återgå till att skriva om mitt tråkiga liv. Och vem är jag att beröva er från det ni kommer in på den här bloggen för att läsa? Gud ska veta att jag gör vad som helst för er, även om ni aldrig hör av er eller frågar hur jag mår. Men jag är inte bitter.

Medan jag var i London (Jag kan verkligen inte sluta nämna det!) så ägnade jag och Anglica större delen av vår tid med att gå, vilket ganska oundvikligt resulterade i att vi båda gick ner lite i vikt. Angelica vägde sig sedan när vi kom tillbaka till Karlstad och det visade sig att hon gått ner 4 kg under veckan. Jag väger mig aldrig, för det medför för mycket negativt med sig, men jag märkte på mina kläder att jag också gått ner en del.

Så nu när jag är i Karlstad igen, så har jag tänkt att jag ska försöka följa den här lite mer positiva trenden att röra på sig, istället för att bara sitta hemma och göra ingenting. Så varje dag sedan jag kom tillbaka har jag varit ute på en promenad. Notera - varje dag! Även när det har regnat så har jag tagit på mig mina gympaskor och traskat iväg. Jag har till och med joggat lite grann, även om det är Djävulens påfund. Och jag är mäkta stolt över mig själv, ska ni veta!

Visserligen blir det inte fullt lika mycket som förra veckan, så jag ska inte vänta mig att gå ner runt 4 kg varje vecka, men det är ju helt klart en förbättring.

Disclaimer: Mitt huvudmål med det här är inte att gå ner i vikt. Jag är inte ens intresserad av siffrorna på vågen, och det är därför jag inte väger mig överhuvudtaget. Människor associerar siffrorna med skönhet och framförallt självvärde, när de inte ens går hand i hand. Det enda jag vill är att få mer energi, vara mer hälsosam och ta hand om min kropp lite bättre än jag gjorde förut. Och om jag i slutändan ser ut som Arnold Schwarzenegger medan han var som mest muskulös, så är ju bara det ett plus.

Bea?

tisdag 13 september 2011

Abbey Road.


Kan ni gissa er till vad som är så speciellt med det där övergångsstället? Kan ni det? Om inte - töntar! Om ni kan - aahhhh! Jag var där! Jag var där! JAG VAR DÄR! Och jag gick över två gånger! *squeal*

Nu ska jag sluta vara en sådan fangirl. Men jag tror ni förstår hur jävla stort det var. Och om ni inte gör det, så har ni inga hjärtan.

Här har ni förresten fotona från London.

Well I've been up and down the lanes to lose the memory of your name and sword taken from the stone, put in the lake. But I have mended up my heart and I have nothing more than bones to break.


Jag gick in på Lollos blogg idag och såg att hon spytt ut en massa om att hur hon nu förstår hon varför vi blev så irriterade när hon inte uppdaterade på sin blogg, eftersom hon nu upplever samma sak med oss. Eftersom jag har varit i världens bästa stad i en vecka, så kan jag inte helt känna skuldkänslor över bristen på nya inlägg på den här bloggen. Men nu har jag ändå varit hemma i tre dagar och bara lyckats hosta fram ett litet inlägg om att sova på det kalla Heathrowgolvet.

Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Medan jag var i England så skrev jag en resedagbok, men den blir alldeles på tok för lång att lägga upp här. Men skulle ni vilja ha en sammafattning av vad som hände under resan? Kommentera utifall ni vill det. Jag vet att det finns folk som läser, så försök inte smyga undan utan att lämna en kommentar!

Annars kan jag berätta vad som hände under bussresan från Göteborg till Karlstad så länge. Jag hade smällt i mig en flaska juice på flygplatsen, en liten bägare med juice och en kopp te på planet, och medan vi väntade på bussen så drack jag en stor cola från KFC. Så kan tänka er att jag var väldans kissnödig när jag satt på bussen. Men tanken på att andra kan höra mig kissa äcklar mig så mycket att jag försökte hålla mig. Men när jag insåg hur många timmar jag skulle få hålla mig, så gav jag upp mina försök och gick in på toan.

När jag var klar med min business och just hade stängt locket, så skumpade bussen till och jag föll bakåt på toan och jag fick ta tag i pappershållaren för att dra mig upp. När jag sedan vände mig om för att spola, med trosor och byxor nere för att jag inte drar upp dem förrän jag tvättat händerna, så skumpar bussen till igen och jag faller handlöst mot dörren, lyckas få upp den och moonar hela bussen. Lyckligtvis så slog dörren till min syster på benet, så den slogs tillbaka mot dörrkarmen. Det enda problemet var att jag höll fast mig i dörrkarmen för att inte falla ut på golvet, så när den slog tillbaks så smällde den mig rätt över fingrarna.

Men jag lyckades få stängt den och tvätta händer och dra upp mina byxor och trosor tillslut. Jag tror ingen såg mig, och om de gjorde det så hade de underbara människorna världens känsla för takt som inte stirrade på mig när jag kom ut från toan.

söndag 11 september 2011

Vi satt på Rörstrandsgatan igårkväll och drack vin. Hösten fyllde våra hjärtan.

Uttråkade på Heathrow.

Nu är jag tillbaka i Sverige igen vilket är lite skönt, men helt ärligt så vill jag tillbaka till England nu på direkten. Redan under första dagen där, så klickade det till. Det var lite "Ja, men självklart! Det är ju här jag ska vara!"-aktigt, och nästa gång jag far dit kan inte kommer fortare.

Men med det sagt, så är det ganska skönt att slippa vandrarhemmet. Det var inget större fel på det, och stämningen i allrummet var alltid härlig. Men en vecka där är mer än nog.

Vi blev tvugna att ta tuben till Heathrow under lördagnatt, för det tidigaste som gick på söndagmorgon skulle inte hinna fram i tid till vårt flyg. Så vi var framme på Heathrow vid kanske halv tolvtiden, och hade väldigt mycket tid att döda framtill klockan fem, då vi kunde börja checka i bagaget, och sedan till tjugo i åtta, då vårt plan skulle lyfta.

Efter att ha spelat kort ett tag, så la vi oss på golvet, med väskorna som huvudkudde och läste i våra böcker. Men tillslut tog tröttheten över och vi båda somnade. Medan vi log och sov kom det några städare som var tvugna att flytta på bänken som vi låg bredvid. Vi hasade iväg oss fyra meter ut mot mitten av gången och somnade om.

Jag vet inte hur länge jag fick sova, innan jag slänger mig upp, helt borta i huvudet på grund av för lite sömn, och utbrister till Angelica: "Vi måste flytta på oss, så de kan flytta bänken.". Angelica grymtar till, och jag tittar bakåt för att finna bänken på sin ursprungliga plats, med två män som nu sitter på den och tittar ner på mig. Sedan börjar jag titta runt och ser att alla som går förbi kollar ner på oss och skrattar. Det kan ha att göra med att vi låg i princip i mitten av gången och sov.

Men man kan ju aldrig veta säkert.

Här har ni en sjujävla vacker låten av Eldkvarn.

onsdag 7 september 2011

London, baby!

I hate not being able to write in Swedish properly, due to the English keyboards, so I will write this in English if you don't mind.

This is the third proper day in England, and I am loving it so far! We have walked for miles, and my entire body, especially my feet, aches like hell. But it's all worth it. We have seen so much of the city already and it's so beautiful here.

My time on the computer is over in a couple of minutes, so I won't go on any more. Just know that I am alive and well and seriously in love with London.

lördag 3 september 2011

It must be love, love, love. Nothing more, nothing less, love is the best.


Om runtomkring 36 timmar är jag i London!

När Angelica är framme i Karlstad ska vi gå och handla mat till ikväll, vi ska ha en extra fin avskedsmiddag, och mat till bussresan. Sedan imorgon, klockan tjugo över elva, far vi med bussen mot Landvätter flygplats. Vi kommer vara framme vid kvart i två och ska vänta där framtill sjutiden på kvällen. Så vi kommer ha väldigt mycket dötid i Göteborg som skall uthärdas.

Jag vet inte om jag kommer uppdatera något medan jag är i London, så bloggen kommer nog vara ganska öde veckan framöver. Men jag tror, och hoppas, att ni är så pass glada för min skull att jag äntligen ska få fara, att det inte gör något och att ni inte försvunnit när jag kommer tillbaka.

Här får ni en fin låt av Madness. Om planet kraschar eller om jag dör där borta i gamle Albion, så får den här låten beskriva vad jag känner för er.


fredag 2 september 2011

Some days.


Halsduken är klar! Jag stickade klart den igår och sedan fick mamma sitta och fästa alla lösa trådar och sy ihop kortändorna. Den är jättefin och jättemysig. Jag tog en bild på den, fast den är på mobilen och jag vet inte riktigt hur jag ska få den till bloggen. Men vi ser ju hur jag lyckas lösa det.

Igår sprang jag fram och tillbaka mellan Wayne's Coffee och biblioteket, för de ska anställa en ny barista och jag tänkte att det inte skulle skada att lämna cv och personligt brev. Jag skrev ut cv och personligt brev inne på biblioteket, men jag glömde att ta med en bild på mitt cv, och det var tydligen jätteviktigt, så jag blev tvungen att springa tillbaka till biblioteket för att skriva ut fler kopior och sedan springa tillbaka till kaféet och lämna papprena. Det var väldigt varmt ute och jag hade på mig linne och en stickad tröja, jeans och sockar i skor - jag höll på att dö.

Imorgon kommer min käraste syster hit! Hon kommer vara framme i Karlstad centrum vid tretiden, och jag längtar som fan. Jag har saknat henne jättemycket!

torsdag 1 september 2011

Stickning.


Den här stickningen verkar inte vara så bra för min och mammas relation. Det lämnar oss båda två lite väl aggressiva mot varandra.

För några dagar sedan satt jag och stickade i soffan, och mamma ville ta över.

Mamma: Kan inte jag få sticka lite?
Jag: Nej! ... jag är inne i ett flow

Igår fick mamma ta över stickningen medan jag såg på TV. Efter The Big Bang Theory hade slutat började jag bläddra bland kanalerna.

Mamma: Kan du inte slå på åttan?
Jag: Navy CIS?
Mamma: Ja.
Jag: Då får du inte sticka! Ge hit stickningen.
Mamma: Men, nä.
Jag: Väljer du dåliga program så får du inte sticka längre!

Idag satt jag vid datorn medan mamma stickade och jag såg att det bara fanns tre garnnystan kvar. Men jag var inte arg, för som jag redan har sagt att jag är väldigt glad idag.

Jag: Du får inte sticka klart den. (Väldigt glatt sa jag det där, ska jag be om att få tala om.)
Mamma: Det är tre nystan kvar! (Surt och dead serious.)

Men den är snart klar och då kommer vi nog bli lite snällare mot varandra.

You can do what you want, the opportunity's on. And if you find a new way, you can do it today. You can make it all true and you can make it undo.

Cat Stevens.

God morgon världen! (Jag råkade skriva "mord" först, så väldigt Dexter av mig.) Jag är på ett hejdundrandes bra humör idag och ja, det var väl det jag ville ha sagt. Jag är väldigt, väldigt glad idag. Och finns det inget bättre sätt att fira det än att lyssna på If you want to sing out, sing out av den fantastiske Cat Stevens? 

Jag ska snart göra mig en kopp te och sätta mig i soffan tillsammans med mamma, som förövrigt skrämde skiten ur mig medan jag låg och sov när hon skulle smyga in i sovrummet och sno min stickning. Den tjuven.