Model citizen every day.

En Bea

Ny hårfärg. Det är rött, även om det ser brunt ut på bilden. Tack för mig.

We were bored. He was a spaz. You do the math.

Jag förstår inte hur jag aldrig verkar kunna träffa camen med blicken. But I tried, didn't I, goddammit. At least I did that. Men jag bjuder på ett skelande öga i alla fall.

Efter att ha varit stationär ett tag, så begav jag mig in till centrum idag. Det resulterade i en ny långärmad tröja. Den är mörklila. Utifall ni undrar. Vilket jag inte tror ni gör, men ha! jag skrev det ändå. Nu när vi börjar gå mot kallare tider, så är långärmade tröjor oumbärliga. Speciellt om man är så frusen av sig som jag är.

Chalet Girl var förresten helt olidligt dålig och smörig. Men det var det jag var ute efter, så jag är ganska så nöjd med mitt filmval. Fast alla bilder på snö fick mig att frysa.

Men nu ska jag göra mig en till kopp te, hoppas att Harry är på myshumör och hoppar upp i mitt knä, (Han är så varm och jag håller på att frysa ihjäl.) och se en brittisk tonårsskräckfilm.

Myspys med Harrison.

 

Det är riktig skitkvalitet på bilden, men i alla fall! Harry är så mysig att jag håller på att börja böla. Så mysig att jag förlåter honom för att han använde mitt pekfinger att klösa sig fast i när han ramlade ur min säng i morse.

Täcke, te och töntiga rom-coms.

En rytande Ringo.

Det blev så sent, så jag såg aldrig längre än första delen av Living in the material world. But so far so good. Men Angelica berättade att Ringo kommer börja gråta, så det kommer garanterat brista för mig, nu när jag är extra känslig och allt. 

Annars så har jag lust att mysa in mig i mitt täcke, dricka te och se en riktigt, riktigt töntig och helt otroligt icke trovärdig rom-com - vilket är precis vad jag ska göra efter andra delen av Living in the material world. Döm mig om ni så vill, men jag är bara människa och ibland vill jag se något som inte har utomstående skådespeleri, regi, story eller något annat som bidrar till att göra en film fantastisk.

Även om det är lite pinsamt, så har jag lite av en personlig policy att aldrig skämmas över saker jag vill se, lyssna på eller saker jag tycker om, hur dåligt det än är.

Så jag kan erkänna, och bara tycka att det är lite pinsamt, att jag ska se Chalet Girl. Men den är brittisk, så det gör den lite coolare i alla fall.

Can't say what I'm doing here, but I hope to see much clearer after living in the material world.

Jag blir lite för exalterad över den är gifen än vad som möjligt kan vara bra för mig. Men jag tror vi alla kan enas om att den är himla fantastisk.

Lite senare ikväll ska jag se Living in the material world, en dokumentär om George Harrison, och det är inte helt omöjligt att jag ser No direction home: Bob Dylan också.

Hur är allas första advent förresten? Mamma har tagit fram alla ljusstakar, så det är väldigt mysigt i lägenheten, även om jag tycker att det är för tidigt att ta fram dem i november. Jag tycker till och med advent i november är heltokigt. Jag hinner alltid bli less julen innan den ens har varit på grund av att allt pynt och allt som har med juletid att göra börjar så tidigt.

Men jag ska inte vara bitter. Jag kan skatta mig lycklig att det knappt är nollgradigt här nere och inte en enda snöflinga så långt ögat når. Det regnar faktiskt, så mamma kan vara aningen bitter, men jag tycker det är mysigt och det ser så fint ut på fönsterna, speciellt med ljusstakarna som lyser upp regndropparna.

Det är nog inte annat än på sin plats att inlägget avslutas med Living in the material world av den fabulösa George Harrison.

Hey, it's a thingie! A fiendish thingie!

Garry-Harry.

Harry är en two-timing bastard!

Först ligger han i mitt knä och gosar, men när mamma lade sig i den andra soffan så hoppade han upp på henne och lade sig. Efter ett tag kom han tillbaka till mig och förväntade sig att jag skulle förlåta hans svek bara så där.

Dum som jag är så förlåter jag honom varje gång, hur ont hans svek än gör. Jag älskar honom för mycket för att vara sur på honom.

Men nu ska jag se Help!. Åh, scenen där George Harrison blir av med skjortan... *squeal and swoon*

See for me that her hair's hanging down, that's the way I remember her best.

En Bea.

Hejsan! Hur mår ni idag? Själv mår jag bra förutom att jag har mens och kan helt plötsligt börja gråta över minsta lilla. Till exempel, så grät jag nyss över hur fin jag tyckte att Emotionally Yours av Bob Dylan var. Före det bölade jag över ett stycke i Minnen av John Lennon som, om jag inte minns fel, Elliot Mintz skrivit, plus texten till sången Woman is the nigger of the world som John och Yoko Ono skrev tillsammans. Jag fick klumpar i halsen över stycken ur boken som inte ens var sorgliga. Så det är ganska illa.

Medlidande? No?

Men Nashville Skyline av Bob Dylan strömmar ur högtalarna, så jag får gråta av mig till hans mjuka countryröst.

Father McKenzie writing the words of a sermon that no one will hear.

Klockan är 02:48 på morgonen och jag sitter på youtube och kolla upp videor så som den just ovan. Plus en bit ur Concert for Bangladesh där George Harrison spelar Here comes the sun, och det var så fint att jag kände för att gråta en skvätt.

Men det gjorde jag inte.

Jag kan behärska mig själv.

Ibland.

Et moi, et moi, et moi avec mes manies et mes tics.

 

Mamma skulle iväg på julbord med sitt jobb idag och jag antog mig uppgiften att göra henne i ordning - smink, hår och lite klädhjälp. Frisyren syns dock inte riktigt på bilderna och sminket blev lite nedtonat på grund av effekten på min kamera. Men snygg blev hon!

Så nu när hon kom hem så berättade hon att hon fått många komplimanger om hur snygg hon varit. Hennes jobbkompisar måste tro att jag är någon sorts gud, då jag både kan baka en sjujäkla kladdkaka och göra en människa så där snygg. (Hej ödmjukhet!)

Tomorrow I'll be stronger, running colourful. No longer just in black and white. And i'm quite alright hiding tonight.

Alex Turner.

Jag gick in på Angelicas blogg idag och hon hade skrivit om filmen Submarine, och jag blev tvungen att se på trailern. Vems musik är med i den om inte Alex Turners, från hans allra första soloalbum! Alex Turner är, som ni kanske vet, ledsångaren och gitarristen i Arctic Monkeys, ett band som jag var så oändligt kär i sedan jag för första gången hörde I bet that you look good on the dancefloor under 2006.

Jag måste förresten skaffa deras nya album Suck It and See. Brick By Brick var kanske lite, lite av en besvikelse, men resten av det låter riktigt bra.

Filmen verkade i alla fall bra, så om några minuter ska jag och Harrison se den.

På tal om film och Harry, så tänkte jag att jag ska passa på och forma hans filmsmak medan han fortfarande är ung och lättformad, så jag såg American Psycho med honom igår. Han var väldigt fascinerad av introt, med fruktsåsen som droppar som blod. Men han var inte så såld på den, för han somnade snabbt efter det. Bra var väl det för huvudkaraktären, Patrick Bateman, tänkte skjuta en kattunge! EN KATTUNGE! Sjuka jävel...

Men nu Submarine.

aswqq <--  Harry hälsar. Han är bara inte så bra på att stava.

Harrison.

Efter att ha varit lite som Holly Golightly, fast mindre glamorös, i några dagar, så har min katt äntligen fått sig ett namn. Jag har bestämt mig för att han ska få heta Harrison, efter George Harrison. Inte efter Harrison Ford, som Samuel påstår. Och han heter inte Lemmy, som Robert och Samuel fått för sig att han skulle heta.

Titanic var på TVn idag och jag blev så avundsjuk på Kate Winslets hår. Jag vill färga håret rött. So, so badly.

Men nu, Coco avant Chanel med den otroliga Audrey Tautou.

I could be another fool or an exception to the rule.

En till bild på parveln. För att han är så söt.

Jag tycker det är helt fantastiskt att de kan göra Breaking Dawn i två delar med tanke på att boken inte handlar om någonting alls.

Annars så har jag läst att forskare kommit fram till att folk som ser glaset som halvfullt istället för halvtomt kan ha fel på hjärnan. (Egentligen är jag inte så övertygad.) Jag visste att det måste vara fel på människor som är positivt inställda hela tiden!

Oh, you lost your cool, you lost your keys. And then you lost a sense of honesty.

Mamma ville se en "kärleksdravelfilm" igår, så jag sade att vi kunde se Pretty in Pink. När vi sett klart den så frågade jag vad hon tyckte. "Njaa, så där.", sade hon, något som hon alltid svarar när det är något hon inte tycker om. Hon är knäpp som inte förstår skönheten med den filmen. Hon vill bara se actionfilmer där protagonisten skoningslöst mördar folk till höger och vänster.

Och inte blev hon kär i varken Duckie eller Blane!

Soft kitty, warm kitty, little ball of fur.

Den här lilla parveln fick följa med mig hem idag, och jag vill bara böla när jag tänker på att han är min. Han är allvarligt den coolaste kattungen jag någonsin träffat. Jag tappade min mobil precis bredvid honom och han ryckte nästan inte ens till.

Sedan har han ägnat nästan hela tiden han varit i lägenheten åt att sova. Precis efter vi kommit hem, så kröp han in mellan mammas påslakan och sov, och jag höll på att få panik när jag inte hittade honom. Jag trodde någon hade smugit sig in i lägenheten och kattnappat honom.

Han har inte fått ett namn ännu. I sitt gamla hem så hette han Lurvas, och mamma tyckte jag skulle behålla det. Men jag vill antingen döpa honom till Sir Cesil Pompington de Mimsy eller Prince Nigel Sparkle Tail. Jag vill ha ett sassy men samtidigt värdigt namn. Tills jag bestämt mig för ett namn så kallar jag honom för Lilla Lurven och Älskling.

Oh sister, when I come to knock on your door, don't turn away, you'll create sorrow.

Käre Bob Dylan, du tar död på mig med all din briljans.

Here's to the moment you said hello. Come on my spirit, are you ready, let's go.

Patti Smith.

All världens ondska kommer från folk som röker vid dörröppningar. Må ni brinna i Helvetets heta lågor och må Djävulen plåga er i all evighet! Jag hatar er med en sådan passion.

Jag for in till stan idag för att fara till biblioteket och se om de hade Less Than Zero av Bret Easton Ellis - det hade de inte - och igår kväll frågade jag mamma när hon slutade, så jag kunde göra sällskap med henne på bussen hem. Hon sade hade hon slutade klockan två. TVÅ, I tell you!

Så jag for iväg vid tolvtiden, och tänkte att jag inte skulle behöva vänta länge på henne. I all min hast, så glömde jag att äta frukost. När klockan slog två, så var jag ganska hungrig, men tänkte att hon ändå slutade nu och att jag snart skulle vara hemma.

Jag väntade. Och väntade. Och väntade.

Klockan tre hade hon fortfarande inte hört av sig, och jag hade inga pengar på mobilen, så jag kunde inte ringa eller smsa henne. Halv fyra var jag rejält hungrig, och vad hade de på torget om inte friterade munkar, så det luktade tamejfan munkar vars man än gick!

Till slut ringde hon och berättade att hon skulle bli lite sen. "Lite?! Du är ju för fan en och en halvtimme sen redan!" Utbrast jag, förargad på grund av hungersmärtorna. Och då har hon mage att påstå att hon sagt till mig att hon slutade fyra. Det, gott folk, hade hon inte gjort, vad hon än säger!

Jag må ha huvudet bland molnen lite grann då och då, men jag kan sätta min ena njure på att hon sade två till mig. För det gjorde hon. Jag tror bara att hon börjar bli lite väl gammal, så minnet är inte vad det brukade, och istället för att inse faktum så skyller hon på mig. Den jäveln.

Men nu har jag ringt om en katt som, ÄNTLIGEN, inte redan blivit tingad. Det är en liten pojke, som är svart/brun och med den finaste lurviga pälsen. Så kom med namnförslag tills ni känner er svimfärdiga!

And the colours take me down, it's no reason to be sad.

 

Jag vill bara säga att jag saknar de här knäppa, fantastiska, underbara, galna människorna, och att det gör väldigt ont i hjärtat när jag tänker på att det snart gått en halvår sedan jag sist såg dem.

Annars tycker jag att den här låten är så förbaskat fin.

One day soon, I will laugh right in the face of the poison moon.

I'm tired of tomorrow, lost for today. I long to be at peace forever, my eternity. And even though I will miss you, I must leave you.

Det här måste nog vara en av världens sorgligaste låtar, och Roy Orbison måste nog ha en av världens behagligaste röster.

Jag har precis gråtit onödigt mycket till Less Than Zero, och lite extra när Life Fades Away spelas under eftertexten. Även om Bret Easton Ellis inte var särskilt förtjust i filmatiseringen av sin bok, så älskar jag den.

När jag blir frisk, så måste jag ta mig till biblioteket och fråga efter den och uppföljaren Imperial Bedroom. Jag har hört att boken ska vara mycket bättre än filmen, och eftersom jag älskar filmen, så borde jag älska boken.

Ljudböcker är, har jag förresten märkt, inte riktigt min grej trots allt. Det må vara behändigt, men det är så jävla tråkigt! Jag vill måla upp karaktärerna själv i mitt huvud, och det går inte när någon annan läser åt mig. Sedan har jag för lätt att glida iväg i andra tankar och helt stänga ute läsningen.

Just nu håller jag på att lyssna på Catcher in the Rye av J.D. Salinger, som är en av min favoritböcker, men med den där förbannade mannen som läser, så slår den inte alls lika hårt som den gjorde när jag läste den själv. Och det gör mig arg eftersom jag vet hur bra den är.

Plus att jag saknar bläddrandet och lukten som böcker har.

I can always hear the song about you and where you're meant to be.

Jag tror allvarligt jag har förfrusit min ena bröstvårta.

I morse gick jag ut på en promenad utan BH (För jag gillar lite frihet då och då.) och tänkte att jag har tillräckligt med kläder för att inte börja frysa om överkroppen. Men när jag väl var hemma, så sved det något så förbaskat om den och jag var dödssäker på att den skulle ramla av. Och jag vill inte leva med bara en bröstvårta! Jag tycker två är ett bra antal. En är för lite, tre är för många, men två är perfekt. Mycket för att jag har två tillhörande bröst, och det skulle se konstigt ut med bara ett bröst med bröstvårta, och ett bröst utan. Inte en good look om ni frågar mig.

Eftersom jag blir så där paranoid när jag är stensäker på att det är något fel med mig, så var jag tvungen att kolla upp det. Men om man ska gå efter symtomen som beskrevs och de jag hade, så verkar det bara ha varit en ytlig förfrysning. Phew, I tell you!

Annars så har jag världens gulligaste mamma, som springer iväg till affären för att köpa mjölk och O'boy, så att en sjukling kan få lite varm chokladmjölk. Och en Toffifee, för kulighetens skull.

Jag tror jag var för trött i morse för att känna efter att jag inte mådde så bra när jag begav mig ut på promenaden, men efteråt så blev jag tvungen att kura ihop mig mitt täcke på soffan. Minsta lilla glipa som släppte in kalluft innanför täcket kändes som is mot huden. Sedan har jag snörvlat mig konstant, det har runnit ur mina ögon, jag har huvudvärk, känner mig svag och trött och håller på att frysa ihjäl.

Men jag har fått i mig varm chokladmjölk, Toffifee och en Ipren, så det har mildrats lite grann i alla fall. Nu ska jag fortsätta hälla i mig chokladmjölk, och starta en film.

Här har ni en bra låt av World Party.

Normala klubben säger hej.

En Bea och en Lollo.

En Bea och en Lollo.

Lollo fyller 19 år idag! Vi pratade i telefonen och vi kom in på att det var första gången på hur många år som helst sedan jag sist inte var med under hennes födelsedag, så började vi prata om hur mycket vi saknar varandra. Then all hell broke loose. Vi fulgrät, snörvlade oss, och sade om och om igen hur mycket vi saknade varandra.

It wasn't pretty, I tell you.

Men nu ska vi skypa och titta på Just One of the Guys. Vi var helt besatta av She's the Man förut, så när jag berättade om den filmen så ville hon se den. Och eftersom jag saknar att se film med henne, så ville jag se den tillsammans med henne genom Skype. Så det är det vi ska göra nu.

Jag har även bakat kladdkaka kvällen till ära. Lollo fyller ju inte 19 år varje dag.

It's OK, everybody, it's all right. He has tits.

Just One of the Guys.

Eftersom mitt dåliga humör vägrar försvinna, så fortsätter jag kurera mig med en ansiktsmask, lite te och lite 80-tal. Först blir det komedin Just One of the Guys (Ungefär som 80-talets She's the Man.) och, om den hinner tanka klart, Heaven Help Us. Men jag har Less Then Zero som back-up utifall den inte hunnit bli klar.

Jag hoppas att ni alla har haft en bättre dag än mig.

I'm searching the right track. I'm standing, at last I'm sure. I don't wanna be, I don't wanna be, I don't wanna be a witness.

Cyndi Lauper.

Lyssnar igenom She's So Unusual-albumet av Cyndi Lauper. Den där kvinnan är helt fantastisk.

Did anyone ever tell you that you have the face of a Botticelli and the body of a Degas?

The Pick-Up Artist.

Jag är på ett väldans skithumör idag, så nu ska jag ta och göra lite te och se en 80-tals film. Det blir The Pick-Up Artist med den alltid så fantastiska Molly Ringwald och en precis lika fantastisk Robert Downey Jr.

Efter den blir det mest troligt The Breakfast Club. Jag behöver en film med power i slutet, och är inte Judd Nelsons knytnäve i luften så mycket power som det möjligen kan bli?

Ain't my life exciting?

When you're lost and you're alone and you can't get back again, I will find you, darling, and I'll bring you home.

Någon hade tagit den andra katten jag hittade... Fan. Jag hade ingen aning om att det skulle vara så här jävla svårt att skaffa katt.

Men nu ska jag spela The Sims, för där kan jag skaffa hur många jäkla katter jag vill!

Jag spelade förresten låten ovan för mamma för ett tag sedan, och hon sade att sångerskan sjöng väldigt bra. Det är en man. Mamma är tokig.

That bastard!

I brist på en bild som passar till inlägget, så får det bli en gif på en vacker Edward Scissorhands.

The bastard som också ringt om katten i Filipstad som jag ville ha, har bestämt sig för att han/hon ska köpa den. Curse! Men jag har hittat en katt här i Karlstad som verkar hur mysig som helst. Jag ringde nyss, men de svarade inte i telefonen, men jag ska ringa igenom om ett tag.

Om nu någon annan jävel tar mina katter ifrån mig, då skriker jag.

Taxe Driver var läskigt bra. Varför har jag inte sett den tidigare?

But when worlds collide, said George Pal to his bride. I'm gonna give you some terrible thrills.

Efter att jag nämnde Rocky Horror Picture Show i mitt förra inlägg, så insåg jag att det var länge sedan jag lyssnat på det. Så nu medan mamma och Samuel är ur lägenheten, så passar jag på med att sjunga högt med i låtarna.

En låt som känns lite olustig att sjunga bland folk är Touch-a Touch-a Touch Me. Mycket för att den handlar om att Janet vill ha sexy time med Rocky. (Touch-a, touch-a, touch-a, touch me, I wanna be dirty. Thrill me, chill me, fulfill me, creature of the night.) Men också för att den är för hög för mig, så jag låter förjävlig när jag sjunger den.

Men ha! Vem ska stoppa mig eller titta på mig konstigt när jag är ensam hemma? Just det, ingen.

Nu ska jag se Taxi Driver

The world is a mess, and I just... need to rule it.

Om ni inte har sett Dr Horrible's Sing Along Blog, så uppmanar jag er att ni ska skynda iväg till youtube och kolla upp den. Det är en musikal, speciellt gjord för internet, och handlar om Dr Horrible, en aspirerande superskurk som vill ta över världen och komma in The Evil League of Evil. Samtidigt så kämpar han med att berätta för Penny, som han träffat på tvättomaten, hur han känner för henne. Penny i sin tur faller för superhjälten Captain Hammer, Dr Horrible's ärkefiende, när han räddar henne från att bli påkörd.

Musiken är fantastisk, och det är lite som med soundtracket till Rocky Horror Picture Show - jag kan sitta och lyssna igenom det om och om igen. Men det gör inte mig något.

My Freeze Ray och A Man's Gotta Do är mina favoriter. Om ni är kloka och trycker play, så bered er på en himla eargasm.

Ahhhhhhhh!

Vid 2:38 så får ni min ungefärliga reaktion när mamma skrämde skiten ur mig.

Mamma höll på att ta död på mig! Hon vill allvarligt se mig död! Jag stod i köket och sköljde av en skål, och när jag var klar och vände mig om, så stod hon mindre än en halvmeter ifrån mig. Jag blev så rädd att jag skrek högt och försökte ta mig därifrån genom att göra en blandning mellan spring och små hopp samtidigt som jag flängde med armarna.

Jag fick helt allvarligt ont i hjärtat och sedan var jag nära hyperventilation samtidigt som jag skrattade och åh-ade mig. Det var länge sedan jag blev så rädd. Om man räknar bort den gången när det var jättemörkt i lägenheten och jag fick för mig att flickorna från The Shining skulle komma gående mot mig.

Arbetsförmedlingen erkände förresten att det var de som hade gjort fel och att jag inte kunde rå för att jag missat ett möte eftersom de inte skickat ut brevet. Men det är under sådana här tillfällen som jag inser hur otroligt feg jag är. När jag var här hemma, så gick jag på om hur arg jag blev och bara "Yo! I'mma bust a cap up yo ass!". Men när jag väl var där så log jag och sa att det gjorde absolut ingenting, det är ju ändå sådant som kan hända.

I ain't no gangsta.

The Sims och arbetsförmedligen.

Jag har The Sims 3 Pets på datorn! Så jag igår ägnade större delen av min kväll åt att skapa en familj, som består av jag själv, min pojkvän Andrew, (döpt efter Andrew McCarthy. För jag är töntig på det sättet.) Schillerstövaren Tanja och Maine Coon-katten Harrison. När jag har hittat en enhörning och adopterat in den i min familj, så ska den få heta Ripton.

Nu ska jag iväg till Arbetsförmedlingen att fråga varför de hotar med att skriva ut mig för att jag, enligt dem, uteblev från ett möte, som, om jag får försvara mig själv, jag inte fått ett endaste meddelande om. När jag var där sist, så sade hon jag pratade med att de skulle skicka ett brev till mig när det var dags för ett möte, men jag har inte fått något över huvudtaget. Och nu ha de mage att påstå att jag inte kommit på ett avtalat möte.

Ah! Jag blir frustrerad!

Men så fort jag fått dem att erkänna att de har gjort fel, och inte jag, så ska jag skratta gott åt deras dumhet. Nu är jag bara arg.

Started out walking, he never looked back. There was too much pain between Glasgow and London.

Jag älskar Madness. Här har ni en bra låt av dem.

I dag ringde jag till personen med min katt till salu. De kommer att ha tid till helgen så att jag kan fara och hälsa på. Men de berättade att det var någon annan som hade ringt om min katt. Bastard! Jag berättade att jag hade skickat ett mail till dem för två dagar sedan, i hopp om att de ska se det som att jag hörde av mig först och anser att jag har rätt till att köpa min katt.

Om jag inte får den här katten, så kommer mitt hjärta brista lite grann i kanterna. Jag kommer ju självklart obegränsat älska katten som i slutändan blir min. Men jag verkligen ha den här katten. Oh, so badly!

Annars så kan jag berätta att jag har fått upp ögonen för ljudböcker. Jag har aldrig riktigt gillat ljudböcker, utan föredragit att läsa boken själv. Då kan jag läsa om partier som jag gillade extra mycket, bläddra i boken hur jag vill, och sedan har ju böcker en sådan där lukt som är så himla mysig.

Men nu har jag lyssnat igenom hela The Chocolate War, och det har inte ens tagit mig tolv timmar att lyssna igenom hela, även fast jag hunnit göra annat. Tänk hur många böcker jag kan lyssna på! Tänk alla böcker som jag kommer hinna med utan att något annat får lida. Oh, the joy!

Så nu står The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald på tur.

The Chocolate War.

Archie och Jerry i The Chocolate War.

Ett bra sätt för mig att avgöra om jag älskar en film eller inte, är att känna efter, just som jag sett klart den, om jag verkligen vill se om filmen på direkten, eller om det gått några dagar sedan jag såg den och jag fortfarande inte kan få historien ur skallen. Jag måste skriva om den, om än bara för att säga hur bra jag tyckte den var, jag måste läsa allt jag kan hitta och jag kan se om den redan dagen efter. Känner jag så, så är det i majoriteten av fallen början på en väldigt fin relation. (Vissa filmer har påverkat mig så, men det har sedan runnit ut i sanden.)

The Chocolate War är precis en sådan film. Direkt efter jag stängde ner min VLC-spelare, så fyllde historien min skalle och jag har inte kunnat sluta tänka på den sedan dess.

Kortfattat så handlar det om en femtonårig pojke vid namn Jerry Renault som går på den katolska privatskolan Trinity. En del av skolan inkomst kommer in genom att eleverna säljer olika saker, däribland chokladaskar. Jerry bestämmer sig för att inte längre bli körd med, varken av den sadistiske läraren Brother Leon eller The Vigils, ett hemligt sällskap som styr skolans elever genom rädsla, och vägrar att sälja sin del av chokladen. På grund av sin totalvägran att låta sig vikas, måste Jerry utstå påhopp och såväl fysisk som psykisk tortyr.

När jag hade sett klart filmen, så googlade jag den och fick fram att det till en början var en bok av författaren Robert Cormier. Det visade sig att boken är en av de mest censurerade och bannlysta ungdomsböcker i USA, på grund av det konstanta användandet av svordomar i språket, (171 svärord ska boken tydligen innehålla. Filmen innehöll, vad jag lade märke till i alla fall, en till två stycken.) så väl sexuella referenser som referenser till mutning, förvrängning och fysiskt våld.

Många föräldrar ska tydligen vara oroliga att deras barn skulle se The Vigils våldsamma beteende som ett föredöme. Boken finns till och med med på en hemsida tillägnad för att lista böcker som anses "farliga" för läsare. (Jag har tittat på en bit av listan, och många av mina favoritböcker finns med där, något som jag finner väldigt underhållande.)

Självklart gjorde allt det här bara att jag ville läsa boken mer än vad jag gjorde när jag först fick veta att det var en bok. Jag tror inte på en sekund att böcker kan få fullt friska människor att börja misshandla, våldta, mörda eller något annat, om det inte redan finns någon underliggande störning, och jag blir arg på människor som tror att alla ungdomar är dumma nog att låta sig påverkas negativt av vad som står i en bok.

Med det sagt, så har jag nu The Chocolate War som talbok på min mp3 och jag ser väldigt mycket fram emot att höra den. Om den inte alls är så chockerande som det påstås ska vara, så blir jag aningen besviken.

Avslutar med att säga att jag blev glatt överraskad när jag såg att Bud Cort, som spelar Harold i Harold and Maude, (Min absoluta favoritfilm.) hade en roll i The Chocolate War. Men den var liten, så då blev jag lite ledsen.

(Om det finns stavfel, felanvändning av ord eller om en mening helt enkelt är helt galen, så får ni ursäkta. Klockan är halv tre på morgonen och jag är aningen trött.)

To lift a cigarette at last, he dries his eyes. From a shadow by the stair I watch as he weeps, unaware that I'm in awe of his despair.

Word, Andrew McCarthy, word!

Usch! Jag väntar på ett svar på mitt mail som jag skickade till kvinnan i Filipstad som har en kattunge till salu. Jag håller på att dö av nervositet. Tänk om hon inte ser mailet, och då har någon tönt redan ringt till henne och sagt att han/hon vill köpa min kattunge. Då kommer min stackars kisse att hamna hos en familj som omöjligt kan älska den lika mycket som jag kan. Jag kommer hatar dem som slår sina smutsiga händer om min katt. Jag kommer hatar dem med passionen från tusen tigrar!

Men jag ska ringa henne i morgon och berätta om hur mycket jag kommer älska den där katten och att hon omöjligt kan sälja den till någon annan än mig.

Annars så ska jag ska snart titta på The Chocolate War, som verkar hur awesome som helst. Ilan Mitchell-Smith från Weird Science är med i den. Jag har höga förväntningar.

Robert Downey Jr.

 

 

Jag har inget speciellt att skriva om, så här har ni en flirtig gif på Robert Downey Jr. You're welcome.

Eller jo! En sak kan jag berätta. Det visade sig att det skulle kosta ganska mycket att köpa en katt från Djurskyddet och det skulle bli lite för dyrt för oss. (Om man kan, så köp djur från Djurskyddet, det är en toppen verksamhet som hjälper till att omplacera husdjur som blivit övergivna eller vanvårdade.) Så det blir varken Rita, Sinatra eller Ofelia som får flytta hem till oss.

Men! Jag har hittat en alldeles underbar kattunge i Filipstad som behöver ett hem. Så nu har jag skickat iväg ett mail till ägaren och berättat att jag är intresserad av att komma och träffas för att se om jag vill köpa kattungen.

Så håll tummarna på att katten inte redan är köpt!

Lovely Rita meter maid, may I inquire discreetly, when are you free to take some tea with me?

Paul med en kattunge.

Om det någonsin funnits en lyckligare människa än jag just nu! Mamma har sagt att jag får skaffa en katt, men på villkoret att jag tar hand om den själv. Jag skulle vara en idiot om jag nekade bara för att jag inte vill rensa en kattlåda. Om jag får en katt, så kan jag rensa hur många kattlådor som helst!

Så nu har jag tittat på Djurskyddets hemsida efter katter som behöver nya hem. Jag har hittat tre katter som jag blev alldeles förälskade i. En hane som heter Sinatra och två honor som heter Ofelia och Rita. (Jag ser Rita lite som ett tecken från Beatlesgudarna.) I morgon ska jag ringa dit och säga att jag är väldigt intresserad av att ta en av de tre, om de fortfarande är otingade.

Jag är ganska säker på att jag kommer börja gråta när det väl är dags att ta hem min framtida kisse. För jag är tuff på det sättet.

Bara för att en av katterna heter Rita, så antar jag att det inte är annat än på sin plats att avsluta med Lovely Rita av The Beatles.

Cindy kills me every day. And I tried and I tried, but you looked right through me.

Jag har femte säsongen av The Big Bang Theory på datorn. Woo-hoo! Samuel har redan börjat se den, och har hunnit med fem avsnitt, och nu vill han att jag ska hinna i kapp det så att vi kan diskutera den. Och det, kära läsare, är inget jag har något emot att göra.

Så nu ska jag gosa ner mig i täcket och skratta åt en sjujäkla bra komediserie.

Vill bara avsluta med att säga att jag är lite smått förälskad i Jim Reid från The Jesus and Mary Chain, och det här är en väldigt bra låt av dem.

God, Andie, I would've died for you!

Jag fick en plötslig lust att titta på Pretty in Pink, även fast jag redan sett den hur många gånger som helst. (Som om det någonsin har stoppat mig tidigare när det gäller filmer?) Så det är det jag ska göra, klockan kvart över ett på morgonen.

Jag är väl medveten om att den är töntig på ett sätt, men jag kan inte låta bli än att älska den. Inte bara för att Andrew McCarthy (Andrew McCarthy!) är med i den. Men gud, när hon ska iväg till skolbalen, trots allt som har hänt henne, och hon säger "I just wanted them to know that they didn't break me.". Och när hon väl är där och Blane går fram till henne och säger "You said you couldn't be with someone who didn't believe in you. Well I believed in you. I just didn't believe in me. I love you... always. ".

Åhh! Det är nog för att få mig att börja gråta som ett litet barn.

Har jag förresten berättat för er att jag har världens coolaste ringsignal? Det har jag i alla fall.

We believe that we can't be wrong.

Paul McCartney.

Mannequin var väldigt dålig. Helt fantastiskt dålig. Så fantastiskt dålig att den blev bra. Men det kan bero på att jag är tämligen förtjust i Andrew McCarthys ljuva anlete och smälter lite varje gång jag ser honom.

Jag såg aldrig Revenge of the Nerds när jag var klar med Mannequin, för jag insåg att klockan skulle vara närmare fyra på morgonen när jag väl sett klart den. Och eftersom jag försöker att inte sova längre än till tolv på vad jag kallar morgonen, så kändes det inte som en så bra idé.

Mer har jag inte att säga, förutom att den här låten är så väldans bra.

Gonna be your man in motion, all I need is a pair of wheels. Take me where my future is flyin', St Elmo's Fire.

Likasinnad! *tears of joy*

Vet ni vad jag avskyr med en sådan passion? När folk pratar om något som inte är svårt att förstå, över huvudtaget, och så avslutar de med "You know what I'm saying?". Bitch, ifrågasätt inte mitt intellekt, säger jag om det. Jag såg en intervju med Lmfao, som är ett band, (Som jag inte tycker om, tåls det att tillägga.) och de avslutade varenda jävla mening med "You know what I'm saying?".

Varenda. Jävla. Mening.

Jag höll på att bli galen.

Men nu ska jag fortsätta med att se 80-tals filmer. Ju töntigare de är desto bättre! Jag berättade för mamma medan vi var ute och gick att jag älskar 80-tals filmer, speciellt tonårsfilmerna. Men hon höll inte med.

Mamma: Jag tycker att de är så töntiga.
Jag: Ja, men det är ju det som gör dem bra! Jag gillar det här lite sagoslutet på något sätt. Det ger en hopp. Man sitter där, när den alldagliga tjejen fått skolans snyggaste kille, och tänker "Det där kunde vara jag!"

Men då skrattade hon bara.

Mannequin (Andrew McCarthy!) är det dags för, sedan blir det nog Revenge of the Nerds.

Annars så vill jag ha med den här låten i mitt livs soundtrack.

Natthumor 2.0

Jag dör!

Natthumor.

 

Får. Inte. Skratta. Väcker. De. Andra. Om. Jag. Gör. Det. Gah!

In your eyes, the light, the heat. In your eyes, I am complete.

Lloyd Dobler. Jag är aningen förälskad.

Jag pratade med min brorsa Robert för några dagar sedan, och vi kom in på ämnet jobb. Han frågade om jag fått något jobb ännu, och när jag sade att det hade jag inte sade han att det förmodligen är lättare att få jobb i Umeå. Eftersom jag längtar som en galning tillbaka till norr, så är det gode lockande att söka jobb där och flytta tillbaka om jag skulle få ett.

Det är inget som helst fel på södern eller på Karlstad, men jag antar att jag är för mycket norrlänning i hjärtat för att känna mig hemma här. Plus att alla mina fina vänner, som jag saknar så mycket att det känns som jag ska implodera, är uppe i Norrland.

Jag och mamma har förresten varit väldigt duktiga idag. Vi bestämde oss för att gå ut och gå idag och istället för att gå den vanliga slingan, så tog vi den extra långa slingan, som har två monstruösa backar i slutet. Jag är nästan övertygad om att de två backarna skapades av en Gud som hatar människor. (Men som vill att vi ska ha buns of steel.) När vi just skulle till att börja tackla den allra första, så bestämde vi oss för att ta ett varv till. Fast då den vanliga slingan, för mamma ville hem i tid till Bonde söker fru. Men det var inte fy skam gjort av oss, det inte.

Mina kladdkakor hade gjort succé på mötet och mamma skulle hälsa från en av dem att hon brukar aldrig äta fikabröd men att hon nu hade tagit två bitar. Success! Nu vill de tydligen att jag ska baka till varje möte. De hade också pratat om att betala mig för baket, men jag vet dock inte hur seriösa de var när de sade det.

Men nu är det dags för lite mer 80-tals magi. St Elmo's Fire står på tur. (Andrew McCarthy från Pretty in Pink är med i den. Swoon!)

Lloyd Dobler.

Åh, Lloyd Dobler, du kärlekens man! Om du någonsin skulle stå utanför mitt sovrumsfönster, iklädd en blottarkappa och med en boombox ovanför huvudet, då skulle jag dåna! Det skulle nästan vara för mycket kärlek för mitt hjärta att klara av.

Vad jag inte skulle ge för att mitt liv skulle vara som en 80-talsfilm.

I loathe the bus. There has to be a more dignified mode of transportation.

Hey, hey ... good lookin'?

Ugh, jag har just tittat på Justin Biebers (Eller Beaver, som jag föredrar att kalla honom.) nya musikvideo Mistletoe. Varför jag ens tänkte tanken att titta på den är bortom mig, och nu känner jag för att kräkas över all töntighet som fanns med i den där videon. Jag visste inte ens att det var möjligt att en video kunde vara så töntig, men tydligen så kunde den det. Och låten sedan! Inte under några omständigheter ska en julsång innehålla uttryck så som "I'mma be", "Shawty"eller några andra "gangster"-uttryck. Det är bara åh så fel.

Men nu ska jag sluta spy galla över Justin Bieber och hans musik. Han är säkert bra om man gillar den sortens musik. Skit, alltså. (Om ni gillar honom, så förstå att jag överdriver och att jag faktiskt respekterar er musiksmak.) (Men jag tycker fortfarande att han är skitdålig.)

På tal om töntighet, fast den sorten som jag tycker är cool, så har jag laddat hem Sixteen Candles. Så snart är det dags för lite 80-tals tonårsfilm à la Molly Ringwald et John Hughes. Så det ser jag fram emot, för nu var det länge sedan jag såg den sortens film.

Annars så har jag bakat fyra satser kladdkaka idag, för att jag är världens snällaste dotter. Mamma tycker att de på hennes jobb tar med sig så tråkigt köpefika, så hon ville liva upp fikastunderna med hemmabakad kladdkaka och på så sätt få de andra att också ta med sig hemmabakat fika att bjuda på. Men eftersom hon har fått för sig att hon inte kan baka kladdkaka, så fick hon mig att göra det. För att jag är snäll, sade jag det? Det är jag i alla all.

Men baske hon om hon tar åt sig äran för dem! Om jobbarkompisarna nu tycker att de var goda.

Nu kallar Molly Ringwald, i all hennes ginger awesomeness, på mig!