Mjölk i vinglas. För man är väl sofistikerad. Lösögonfransarna är även påklistrade, utöver påkletandet av foundation, så ni vet att jag sminkat mig med stort allvar idag.
Annars har min nyårsafton varit väldigt lugn. Middag hemma hos Grazyna och sedan sitta och prata och äta godis och frukt och dricka vin fram till tolvslaget. Sedan gick vi ut och kollade på alla vackra fyrverkerier. Jag tror inte att jag någonsin varit med om så mycket fyrverkerier så utspritt någon gång, för vars jag än tittade så täckte de himlen.
Just nu sitter mamma och Samuel och äter räklåda medan jag äter en risifrutti. Risifrutti, mitt hjärtas mellanmål!
Om ni inte har sett Shane Meadows film This is England, så rekommenderar jag att ni gör det. Jag ska inte gå in på vad den handlar om, utan ni kan läsa om den här, om ni vill.
Jag såg den för första gången för snart tre år sedan och den har sedan dess har den varit en av mina absoluta favoriter. Om ni känner att ni litar på min smak när det gäller filmer, så kolla upp den. Eller om ni verkligen inte gör det, så kolla upp den ändå, så att jag får en chans att imponera på er med en dunderfilm.
I alla fall, för att komma till det jag ville ha sagt, så fick jag reda på att de hade gjort en serie av filmen - This is England '86 och This is England '88. Jag såg '86 för någon dag sedan, och precis som filmen så var den väldigt rolig på många ställen och helt förkrossande på andra. Allt som allt har jag bara bra saker att säga om den. (Med undantag för Woodys frisyr, som mycket möjligt kan vara en av de fulaste frisyrer jag sett. Någonsin. Och jag har sett många 80-talsfilmer. Men Woody är awesome.)
Nu ikväll bestämde jag mig för att se '88 och tänkte att den skulle följa samma spår som filmen och '86. Hur fel kan jag ha? Väldigt fel, verkar det som. Det är inte det att den är dålig - helt tvärtemot, den var helt fantastisk. Men så mycket som jag grät under de där tre avsnitten som utgjorde en säsong, har jag nog aldrig gråtit för en TV-serie förut. (Även om Monikas frieri till Chandler i Vänner är förbaskat nära.) Jag skrattade nästan ingenting medan jag såg den. Bara oändligt med tårar.
Och jag har på mig en ansiktsmask, så jag är nog alldeles randig i ansiktet vid det här laget.
Jag for in till stan idag för att se om jag inte kunde fynda lite, nu när det är mellandagsrea och allt. Men icket! Jag blev bara arg för att det var folk överallt som knuffade sig framåt. Och eftersom jag är en sådan förbannat jävla hänsynsfull människa, så hade jag gått undan för att låta andra få komma förbi. Men när jag får armbågar i revbenen, då tvekar jag inte en sekund på att avfyra the Glare of Doom!
Men att avfyra arga blickar är väl så långt jag vågar gå. Jag är på tok för feg för att säga något.
Fast om jag bortser från alla galna fyndsökande människor, så var min odyssé på torget en succé! Jag gick in på en bokhandel och beställde den allra första volymen av Scott Pilgrim. Så om någon vecka får jag äntligen läsa serien. Huzzah!
I förrgår så laddade jag hem den nyaste säsongen av Misfits. Jag var alldeles extatisk över att denna förargliga väntan på en ny säsong äntligen var över. Nu skulle det inte bli något mer trånande efter nya avsnitt, efter en storyline som inte blivit sedd otaliga gånger, efter karaktärsutveckling och ny krafter! Visserligen skulle Robert Sheehan inte längre vara med, vilket gjorde mig lite ledsen, men jag hade bestämt mig att jag skulle ge den nya karaktären Rudy en ärlig chans.
Flera månaders väntan på en säsong. Det hann gå från sommar till vinter. Jag hann gå från kort och blont hår till nästintill axellångt och rött hår. Sex jävla månader tog det för dem att spotta ut en säsong med åtta avsnitt. Och det tog mindre än en dag att se alla avsnitt. För att jag inte kan behärska mig och se något avsnitt åt gången.
Jag såg även det sista avsnittet på American Horror Story för fem dagar sedan, så jag har inte nya avsnitt från den serien heller. (Hörde någonstans att det kommer ta tio månader för den andra säsongen att komma ut, och mitt hjärta brister lite i kanterna om det är sant.)
Och inte nog med att alla Misfits-avsnitt är sedda, så slutade det på ett väldigt sorgligt sätt och när jag tänker på det får jag en klump i halsen. Jag tar mina TV-serier på på tok för stort allvar.
En Bea med matkoma och en Harryrumpa alldeles vid ansiktet.
Eftersom mamma min jobbade nu idag, så firade vi julafton igår istället. Och jag skämtar inte när jag säger att jag åt så mycket mat och godsaker och drack så mycket julmust att jag bara ville gråta i slutet av kvällen för att jag var så mätt. Det kändes som om jag fått i mig minst 50 kilo mat. Men det hör väl julen till, antar jag. Fast det gör det inte mindre otrevligt med en uppblåst mage som gör så förbaskat ont. Jag ville bara att någon skulle sjunga Soft Kitty för mig och säga att allt skulle bli bra.
Annars har själva julafton varit väldigt lugn. Eftersom jag klädde upp mig och sminkade mig, med foundation till och med, hör och häpna, så har det här varit en riktig slashas dag, med pyjamas och rufsigt hår. Och julkänslan har tyvärr inte infunnit sig överhuvudtaget. Jag tror det kan bero på bristen på snö här nere i Karlstad. Mitt norrländska hjärta brister lite över detta, även om jag gärna ljudligt orerar mitt hat för vintern. Vi hade ett fint tunt lager snö för två dagar sedan och precis nollgradigt, men när jag vaknade igår så hade allt smällt bort och det var 4 plusgrader ute.
Men egentligen borde jag inte klaga på snöbristen, med tanke på hur mycket jag klagat på hur mycket snö det varit under alla dessa år. One is never entirely pleased.
Jag hoppas alla ni har haft en superb julafton med ett kalorieintag på närmare ziljonen. Det är så det ska vara.
Avslutar med Neko Case, vars musik jag är alldeles, alldeles förälskad i för tillfället. (Den här låten är dock inte skriven av Neko, utan Harry Nilsson.)
Jag fyller 20 år om exakt en månad, och jag ser helt ärligt inte fram emot det. Jag har världens åldersnoja och känner mig inte riktigt redo att lämna tonåren.
Annars så önskar jag mig alla sex volymer av serieboken Scott Pilgrim av Bryan Lee O'Malley. Utifall ni känner för att vara snälla.
Ibland bestämmer jag mig för att jag bryr mig att mina lår är aningen mer jiggly än vad jag skulle vilja att de var. Igår var en sådan dag, så jag gjorde alla möjliga sorters övningar som garanterade att man skulle få fastare rumpa och lår. Jag vet inte riktigt om jag tyckte det var värt det, för nu sitter jag här med en träningsvärk som heter duga. Jag hatar träningsvärk. Det är bättre när jag inte bryr mig. Jag får helt enkelt tänka på de visa orden som Destiny's Child yttrade någon gång under 90-talet (tidigt 00-talet?) - "You gotta work your jelly".
Annars blev jag kär idag, åh så kär! I en kille som jag stod bredvid i kön på Konsum medan jag handlade mjölk och o'boy. Han var så vacker! (Dålig anledning att bli kär, men ändå!) Jag tror det kan bero på att jag sett Scott Pilgrim vs. the World fyra gånger på tre dagar, (döm mig inte.) så jag kände mig lite mer svärmisk än vad jag normalt brukar. Jag hade gode lust att fråga honom om han ville vara min manliga Ramona Flowers. Men han hade nog bara tittat konstigt på mig, så jag lät bli. Oh, the pains of love.
Jag ser löjligt mycket fram emot att se den här filmen. Är den hälften så bra som trailer får den att framstå, så kommer jag inte bli besviken. Ellen Page och Rainn Wilson är så gud förbannat awesome!
Såhär går det när man tror att man kan gå och lägga sig klockan nio på kvällen och få sova hela natten. Man vaknar upp halv ett, alldeles klarvaken och råhungrig, och chansen att somna om är så minimal att den lika gärna hade kunnat vara på en annan planet.
Så nu sitter jag här i en mörk och tyst lägenhet och lyssnar på Simon Amstells stand up Do Nothing samtidig som jag äter äggröra. När jag skrivit klart det här så ska jag spela Harpan.
Klockan 10 ikväll så går det att ladda hem det näst sista avsnittet ur första säsongen av American Horror Story, och även om jag har väntat på det i en hel vecka, så vill jag inte att den här säsongen ska ta slut. Det är nog att jag måste vänta en vecka på varje avsnitt, och när det tolfte avsnittet har släppts, så kommer jag måste vänta gud vet hur länge på nästa säsong. Och jag blir på tok för insatt i TV-serier för att klara av att vänta. Hur dumt det än låter, så känns det som att livet förlorar lite av sin mening varje gång man har sett alla avsnitt/säsonger det finns att se.
Det blev Benny & Joon, vilket var ett fantastiskt filmval. Hjärtat mitt blev alldeles varmt och gosigt av filmen. Sedan när Harry lägger sig sådär och kurrar högljutt så kan man inget annat än att bli på lite bättre humör. Min Oneise hjälper även till.
Annars så bringar Let's dance for Comic Release ett leende på mina läppar.
Ett av mina största nöjen är att titta på Biggest Loser samtidigt som jag äter något onyttigt och gottar mig i att de måste träna och svettas medan jag sitter bekvämt i min soffa och njuter av att se dem lida. För innerst inne är jag ganska odräglig. Men det är inte lika roligt när de börjar bli riktigt vältränade och man ser sin egna kropp som är helt fri från muskler och inser att om man själv behövde göra vad de gör så skulle man bryta ihop efter fem minuter.
Annars så har den här dagen varit helt skit. Jag vaknade upp med ett munsår, så min underläpp är alldeles svullen och gör så in i helvetes ont, och när jag duschade i morse så råkade jag skära mig på fotleden med rakhyveln och det blödde något så förbannat mycket att det blödde igenom plåstret. Så hela min dag har varit ett enda stor fuck you-finger.
Jag behöver en film som är så underbar att hela hjärtat blir alldeles varmt, men jag kan inte komma på en enda. Om ni hinner läsa det här ikväll, kom med tips, så är ni gulliga.
Jag har på mig min Onesie, jag har bytt ut den obekväma stolen till en fåtölj, jag har en kopp blåbärste och ett äpple framför mig och snart ska det startas en film. Det enda som saknas nu är att Harry blir på myshumör och hoppar upp i knät på mig.
Förövrigt så har jag varit duktig idag och gått ut på en promenad. Det har varit ett lite väl långt uppehåll sedan sista jag var ute och gick. Men nu ska det förhoppningsvis blir ändring på det.
Katten har just planterat sig i mitt knä, så filmmyset kan påbörjas.
Jag tror jag är lite mer kär i Tate Langdon än vad jag borde vara. Det här kan omöjligt vara bra för mig, med tanke på att det får mig att ändra mina åsikter om vad som utgör en idealisk man.
"Åh, så du inte en sociopat som gått på ett mördarstråt och dödat flera elever på din skola? Och du kan inte vissla Twisted Nerve, säger du? Tack, men då får det nog vara."
Nu var det väldigt många dagar sedan jag sista hörde av mig, men jag tycker vi gör det här förhållandet till ett filmförhållande. Så, jag har gjort bort mig totalt, men inser att jag omöjligt kan leva utan er och bestämmer mig för att vinner er tillbaka. Jag ställer mig utanför er lägenhet i ösregnet och håller, med tårfyllda ögon, ett tal med snubblande ord om hur ni fullkomnar mig och hur ni har räddat mig från mig själv. Talet är så fantastiskt innerligt att ni inte kan annat än förlåta mig. There, sorted.
Nu kan jag skriva om det jag vill berätta om, det som har varit min besatthet de senaste två dagarna - American Horror Story. Det är en skräckserie som handlar om en familj som flyttar in i ett hus som visar sig vara hemsökt. Den har helt allvarligt skrämt skiten ur mig. Första natten jag började se serien, så blev jag så rädd att jag inte kunde se den på datorn, för att hörlurarna gjorde så att jag hörde exakt vartenda ljud. När ljusen som jag hade tänt slockade, för att stearinet tog slut, så var det första jag tänkte på att det var spöken som släckt ljusen. Och sedan dess har jag haft svårt att titta i speglar och i återspeglingen från fönsterna, för jag är dödssäker på att jag kommer få se ett spöke, och vartenda ljud får mig på helspänn.
Men det är värt det, för jag är fullkomligt förälskad i den där serien. Det är bara surt att det bara går att ladda hem nio avsnitt från första säsongen än så länge. (Kollade nyss och tionde avsnittet går att ladda hem! Oh, the joy!)
Och Tate då! Han är så oförskämt underbar och läskig och fin och galen, allt på en och samma gång. Fast mest är han underbar och fin. (Det är läskigt att jag tycker så, om man vet allt vad han har gjort under seriens gång.) Varje gång en scen som han är med i börjar, så får mina äggstockar den här reaktionen:
Goder afton, kära bloggläsare. Visste ni att det bara finns ett enda sätt att äta lysmelk på som anses det korrekta sättet? Inte? Tänk er, att det göra det faktiskt! Först och främst så måste man äta ett jämnt antal åt gången (2, 4, 6 osv.) och tugga på dem på vardera sida av munnen. Man får absolut inte blanda ihop de två formerna, utan man ska äta de runda och de snäckformade var för sig. Och om man känner sig lite pedantisk, så ska man helst inte blanda ihop mönsterna, men det är inte lika viktigt. Om det är så olyckligt att man fått ett ojämnt antal lysmelk, så delar man på den tredje sista så man får en och en halv på vardera sida av munnen.
Jag hoppas att ni har lärt er något nu och att ni kommer anamma det rätta sättet att äta lysmelk på. För skulle ni verkligen kunna leva med vetskapen att ni äter det på fel sätt? Nej, jag tänkte väl det.
Nu ska er bloggerska gå och lyssna på Alex Turner ljuva stämma och skriva ett brev till världens finaste Angelica, som hon förövrigt saknar så jävla mycket att det svider lite i hjärtat.
Något annat som svider lite i hjärtat är den här låten. Men inte videon. Den är bara rolig.
Här kommer ännu mer bevis på att jag är världens töntigaste. Varje kväll medan jag sitter vid datorn, så hoppar Harry upp i mitt knä och sover där tills jag suttit klart. När han rycker till, så som katter och hundar vanligtvis gör när de sover, så blir jag orolig att han drömmer en mardröm och ska bli jätterädd och vakna upp. Vilket är otroligt löjligt när jag tänker på det, men jag kan inte hjälpa det.
Dessutom tycker jag att Harry har blivit så stor sedan jag såg honom för första gången. Jag blir så otroligt mammig och ojar mig över att han snart är vuxen och inte längre kommer vara min lilla bebis.
När jag ändå håller på att tjata om Harry, för han är det enda i mitt liv just nu som är någorlunda intressant, så kan jag berätta att han höll på att ta sig ett dopp i toaletten igår. Han brukar sitta på locket när jag gör mig i ordning för att sova, men den här gången var locket uppfällt. Så just som han kommer seglandes genom luften och precis passerar toalettringen, så flyger jag fram med handen och lyckas grabba tag om hans bröstkorg och förhindra honom från att bada i toalettvatten.
Om han hade farit in i toaletten, så skulle jag ha otroligt svårt att krama och pussa honom på ett väldigt långt tag. Jag skulle bara kunna tänka på att han varit på samma ställe där man kissar och bajsar.
Det är filmer som Cashback som får mitt hjärta att slå lite snabbare, för att de gjordes för att sätta något vackert till världen, och inte något som saknar själ, enbart för att dra in en massa pengar.
