My dear Watson.

Sir Arthur Conan Doyle.

Återigen har jag fallit för frestelsen vad gäller köpandet av böcker. Jag är inte stark nog att stå emot dem när de står där på en hylla och liksom viskar åh så sensuellt "Bea, köp mig. Köp mig och läs mig. Jag är till och med på engelska, Bea. Beeaaa...". Men den här var i alla fall billig, endast 39 riksdaler, så det är okej. Boken är The Hound of the Baskervilles av Sir Arthur Conan Doyle, vilket visserligen inte är den första i bokserien om Sherlock Holmes, men jag kunde som sagt inte motstå. Jag har väldigt bestämt beslutat mig för att läsa alla böcker om Sherlock eftersom min favoritserie handlar om honom och det känns lite dumt att jag inte är bekant med böckerna som serien är baserad på. For shame, Bea, for shame.

Jag hittade även The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald för samma pris och på engelska. Engelska, I tell you! Jag köpte den svenska översättningen för några månader sedan för ett betydligt dyrare pris, för jag tänkte att Bokia inte skulle sälja den på engelska och att beställa in den skulle kosta ännu mer. Och nu fanns den där, på engelska och för 39 kr, och gav mig den där förföriska blicken så som bara böcker kan. "Jag..., jag är ledsen, men jag kan inte. Jag kan bara inte. För-förlåt mig!" fick jag mödosamt ur mig och vände ryggen till för att slippa dess sorgsna blick när den insåg att den inte skulle få följa med mig hem.

Jag var besviken. Boken var besviken. Alla var besvikna.

Men när jag känner att jag har nog med pengar för att köpa den på engelska, så ska jag göra det och skänka mitt svenska exemplar till Röda Korset eller något. Det är så förbaskat tråkigt att läsa på svenska.

Whither goest thou, America, in thy shiny car in the night?

Jack Kerouac.

Ibland kan jag vakna av att jag gör något konstigt medan jag sover eller medan jag är i mellanlandet mellan sömn och medvetande. Jag har bland annat vaknat av att jag spottat på min kudde för att jag spottade i sömnen, jag har vaknat av att jag satt mig upp och sagt "Hallå?!" för jag drömde att jag pratade i telefon med morfar och teckningen var dålig, jag har vaknat av att jag ställt mig upp och hjälp Lollo med sängen som hon hade medan vi delade lägenhet och jag har vaknat med en knuten näve riktad mot Monika, bered på att slå henne för att jag drömde att jag skulle ge en irriterande person en rak höger.

Men aldrig i mitt liv har jag vaknat av att jag har asgarvat i en dröm och råkat göra det på riktigt, förrän nu då. Och det var inget litet skratt heller. Det var våldsamma grymtningar till skratt, något jag kallar att "grisa". Varför? Det här är säkert inte ens roligt på riktigt - det kommer definitivt inte vara lika roligt för er som det är för mig - men i drömmen var det bland det roligaste jag någonsin hört och jag skrattar fortfarande så fort jag tänker på det. Jag drömde att jag umgicks med en massa komiker från England och Irland, varav en, Graham Norton, utan att ens försöka vara rolig skulle säga en fras på franska och det kom ut som något som liknade tyska med en glimt av hans irländska brytning. Jag började asgarva medan stackarn stod där och såg förlägen ut. Och sedan låg jag plötsligt där i sängen och grisade för fullt. Angelica, som satt vid sin datorn fattade inte vad jag höll på med. Förståeligt, faktiskt.

Jag var en tvärt sväng på torget idag och, trots att jag inte borde, köpte ännu en bok för att lägga till i berget av böcker jag äger men fortfarande inte har läst. Men den här boken är On the Road av Jack Kerouac, vilket är en välbefogad anledning att köpa den. Jag har redan lyssnat på den som talbok, men eftersom jag föredrar att läsa själv, med vissa undantag, så tänkte jag att jag skulle slå till när jag äntligen ändå hade hittat den på engelska. Så jag ångrar ingenting!

Annars börjar jag märka ganska tydligt att jag har en liten tant boendes i mitt hjärta, då min senaste hobby är att lyssna på ljudböcker för brittisk radio, (det här är då ett av undantagen vad gäller talböcker) det kan vara BBCs radiostation men jag är inte säker, där de läses upp som en pjäs med olika skådespelare och bakgrundsljud. Den överlägsna favoriten är böckerna av John Mortimer som handlar om advoktan Horace Rumpole som med väldigt mycket humor löser olika fall. Det ska självklart ackompanjeras med en kopp te och, om min syster inte snott mina rundstickor, så hade jag stickat medan också.

Men jag kan leva med att vara aningen brådmogen.

Thou wast not born for death, immortal Bird.

Vackraste Ben Whishaw som John Keats i Bright Star.

Jag nu har lyckats memorerat hela Ode to a Nightingale. Väldigt rock'n'roll av mig, om jag får säga det själv. Och, även om det är en mindre bedrift, så kan jag inte hjälpa än att känna mig mäkta stolt. Så här kommer de fyra sista verserna:

I cannot see what flowers are at my feet
Nor what soft incense hangs upon the boughs
But, in embalmed darkness, guess each sweet
Wherewith the seasonable month endows
The grass, the thicket, the fruit-tree wild
White hawthorn and pastoral eglantine
Fast-fading violets, cover'd up in leaves
And mid-May's eldest child
The coming of musk-rose, full of dewy wine
The murmurous haunt of flies on summer eves

Darkling, I listen and for many a time
I have been half in love with easeful Death
Call'd him soft names in many a mused rhyme
To take into the air my quiet breath
Now more than ever seems it rich to die
To cease upon the midnight with no pain
While thou art pouring fort thou soul abroad
In such an ecstasy
Still wouldst thou sing and I have ears in vain
To thou high requiem become a sod

Thou wast not born for death, immortal Bird
No hungry generation tread thee down
The voice I hear this passing night was heard
In ancient days by emperor and clown
Perhaps the self-same song found a path
Through the sad heart of Ruth, when, sick for home
She stood in tears amid the alien corn
The same that ofttimes hath
Charm'd magic casements, opening at the foam
of perilous seas, in faery lands forlorn

Forlorn! the very word is like a bell
To toll me back from thee to my sole self
Adieu! the fancy cannot cheat so well,
As she is famed to do, deceiving elf.
Adieu! adieu! thy plaintive anthem fades
Past the near meadows, over the still-stream
Up the hill-side and now 'tis buried deep
In the next valley-glades
Was it a vision or a waking dream?
Fled is that music: do I wake or sleep?

Samma sak här med kolon och semikolon, och bindestreck kom jag på. Men det är inte så jävla noga när jag kan hela dikten!

Jag borde se om Bright Star, men jag kommer gråta i en vecka om jag gör det. John Keats är så fin!

You always get under my skin, I don't find it irritating.

Jag fick en filt med ärmar i julklapp och om man har på sig den bak och fram så ser det ut som man har en cape på sig. Detta glädjer mig.

Igårkväll, efter allt julfirande, bestämde jag mig för att jag skulle memorera hela Ode to a Nightingale av John Keats, för det är en av mina absoluta favoritdikter och för att mitt liv inte är så mer spännande än så. Lo and behold, jag har lyckats memorera fyra verser av åtta. Det faktum att det var väldigt sent och jag var ganska trött när jag började, så är jag väldigt stolt över de där fyra verserna. Och bara för att jag har ett äckligt behov av att bevisa mig själv, så ska ni få de verserna nu:

My heart aches and drowsy numbness pains
My sense, as though of hemlock I had drunk
Or emptied some dull opiate to the drains,
One minute pass and Lethe-wards had sunk.
'Tis not through envy of thy happy lot,
But being too happy in thine happiness,
That thou, light-winged Dryad of the trees,
In some melodious plot
of beechen green and shadows numberless,
Singest of summer in full-throated ease

O for a draught of vintage! that hath been
Cool'd a long age in the deep-delved earth,
Tasting of Flora and the country-green,
Dance and Provençal song and sunburnt mirth.
O for a beaker full of the warm South!
Full of the true, the blushful Hippocrene,
With beaded bubbles winking at the brim
And purple-stained mouth,
That I might drink, and leave the world unseen,
And with thee fade away into the forest dim.

Fade far away, dissolve and quite forget
That thou among the leaves hast never known
The weariness, the fever and the fret
Here, where men sit and hear each other groan,
Where Palsy shakes a few, sad, last grey hairs.
Where youth grows old, and spectre-thin, and dies,
Where but to think is to be full of sorrow,
And leaden-eyed despairs,
Where beauty cannot keep her lustrous eyes,
Or new Love pine at them beyond to-morrow.

Away! away! for I will fly to thee,
Not charioted by Bacchus and his Pards,
But on the viewless wings of Poesy,
Though the dull brain perplexes and retards.
Already with thee! tender is the night
and haply the Queen-Moon is on her throne
Cluster'd around by all her starry Fays
But here there is no light
Save what from heaven is with breezes blown,
Through verdurous glooms and winding mossy ways.

Imponerad? Tänkte väl det. Jag har dock inte lärt mig när det ska vara kolon och semikolon, så ta det som ett bevis på att jag inte bara kopierat texten.

Men nu ska jag gå tillbaka till att städa i lägenheten och rocka loss till den här väldans bra låten av The Only Ones.

To try to turn to loving this.

Vi överlevde! Quelle suprise! På grund av my mad mathsskillzz, så räknade jag ut att jag inte skulle hinna se de sista 50 minuterna av filmen om jorden gick under vid midnatt, men då hade filmen behövt vara 3 timmar och 50 minuter. Det var den inte. Den var 2 timmar och 50 minuter. Så jag såg hela! Och om jag inte redan tyckte Martin Freeman var urgullig! Han gjorde sig väldigt bra som Bilbo. Men det var väldigt lite Smaugaction, sorgligt nog. Men det kommer i nästa film.

Det enda negativa jag kommer säga om bion var 3Dn, jag är inget stort fan av 3D, för den gav mig huvudvärk och glasögonen var obekväma och det var ett tillfälle i filmen med dvärgen Thorin som var lite väl cheesy. Men annars tyckte jag om den. Det absolut bästa i filmen var scenerna med Gollum och Bilbo. Och icke att förglömmas en älgridande Thranduil spelad av Lee Pace. Lee Pace! 

Det äckligaste var en vätte med pung till haka.

Far over the misty mountains cold.

Imorgon ska jag, Lollo, Monika och Filip fara och se The Hobbit: An Unexpected Journey på bio, vilket jag är så exalterad att jag tror jag kommer kissa ner mig! Därför skulle jag bli nådigt arg om det stämmer att jorden kommer gå under nu den tjugoförsta, för det betyder det att jag inte kommer hinna se The Hobbit, eller sista timmen av filmen om jorden går under vid midnatt. Eller tredje säsongen av Sherlock. Och jag kommer definitivt inte hinna träffa och gifta mig med Benedict Cumberbatch. Vilket skulle vara en tragedi, sannerligen.

Men jag är ganska så säker på att den inte kommer det, så det finns tid nog för allt det där och allt annat jag vill hinna med under min tid på jorden. Men man vet ju aldrig.

Jag och Lollo pratade om The Hobbit och jag berättade att Benedict gör rösten till draken Smaug och hur mycket jag såg framemot det. "Så du kommer sitta och vara kär i en drake?" "Eh hehe, ja, det kommer jag.". Hon kommer ändå se min reaktion under bion, så det kändes inte värt att neka det. He ge ju sant!

There is no worse hell than to remember vividly a kiss that never occurred.

Parade's End.

För att jag inte har någon somhelst självkontroll när det kommer till att spara på avsnitten ur en serie jag gillar, så lyckades jag igår se alla fem entimmarslånga avsnitten av BBCs miniserie Parade's End. Det är en adaption av Ford Madox Fords romanserie av samma namn, som jag förövrigt är förbaskat sugen på att läsa. Den utspelar sig några år före och sedan under första världskriget och handlar om Christopher Tietjens, en man från rikedom och privilegier, som gör misstaget att gifta sig med den manipulativa societetskvinnan Sylvia, en kvinna underlägsen hans intellekt. När han träffar och förälskar sig i suffragetten Valentine Wannop, som till skillnad från Sylvia är hans intellektuella jämlike, slits han mellan sina känslor och sina principer om äktenskap och monogami. Trots Sylvias ständiga otrohet och det faktum att hon rymt till Frankrike med en annan man under en tid för att sedan återvända till sin man, så vägrar Tietjens skilja sig från henne för att inte smutsa ner hennes rykte.

Nu kan jag inte jämföra serien med boken, men serien i sig själv var riktigt bra. Rent av fantastisk, faktiskt. Filmningen var sjujäkla vacker och de hade kommit på en väldigt smart idé att använda sig av en triangelformad spegel för mer effekt, skådespeleriet hade väldigt få fel från allas håll och historien var hjärtekrossande och hjärtevärmanden om vartannat och jag grät många gånger. Slutet var en enda stor gråtfest, men ska dock inte säga om det var tårar av sorg eller tårar av lycka, så då förstör jag inget för de som kanske vill se den efter det här.

Den är väldigt dialogdriven, så vissa kan kanske finna den aningen långdragen, men det har jag absolut ingenting emot eftersom den är så pass välskriven och framförd.

Jag är allt för medveten om att jag är en jävligt dålig recensiör, så det som kommer nu är inte krystat fram utan det kommer från hjärtat:

Blargh! Jag älskar den!

Tack för mig.

Mao.

En väldigt liten och söt Mao.

Katt- eller hundmänniska. Jag brukar alltid säga att jag är en bådeochmännska när jag får frågan. Båda är söta, kramvänliga och mysiga att ha liggandes i sängen och jag känner mig fluffig på insidan när jag ser någon av dem. Under hela mitt snart 21-åriga liv har jag haft både hundar och katter som husdjur och varit ganska så nöjd med det, för jag har alltid gillat båda djuren. Men någon gång i sitt liv ska man alltid få en uppenbarelse av något slag, hur än liten, och man tänker för sig själv "Fan, jag är ju kattmänniska egentligen!". I alla fall var det så för mig.

Det var inte så att jag fick den här uppenbarelsen medan jag kom på mig själv med att omedvetet rikta en spark mot Mao när jag går förbi honom. Man ska aldrig sparka en hund, även om de råkar kissar inne efter många minuter av att inte säga till, (Det där var en hint till dig, Mao.) men när jag steg upp tidigt idag efter en natt av att inte kunna somna för att ta ut Mao på en promenad, så kunde jag inte hjälpa än att tänka lite bittert att "Hade du varit en katt så hade jag fortfarande sovit, ditt as.". Sova längre är inte den enda anledningen till varför jag föredrar katter, men ett ganska bra argument.

Men det är orättvist mot Mao, för han kan inte hjälpa att hans föräldrar var båda hundar vilket minskade chanser ganska så rejält för honom att födas som katt och därmed kunna gå på lådan själv tidigt en morgon utan att jag måste ha någon somhelst medverkan. Sedan tror jag han är ganska nöjd över att vara hund och har ingasomhelst "Varför är jag"-frågor i sitt huvud. Han kan inte heller hjälpa att det är jag som tar hand om honom om dagarna. Varför tar jag hand om en hund som inte ens är min och inte har bett om? För att jag försöker vara snäll.

Så även om jag på skämt kan säga till Mao "Du hade varit bättre om du varit katt." så tycker jag om honom som han är, katt eller ej. Dessutom så la han sig just i min säng, över mina ben, och då kan man inte tycka illa om honom. Hade dock varit aningen bättre om det varit en katt. Det där var ett skämt.

Amazing Grace var förresten bra och jag bölade och gåshudade mig igenom större delen av filmen.

No matter how loud you shout, you will not drown out the voice of the people.

Ioan Gruffud i Amazing Grace.

Jag gillar inte att man inte kan ta bort rött nagellack utan att nageln och nagelbanden blir helt missfärgade. Ingen annan färg, förutom möjligtvis svart, blir det så av. Problem ingen bryr sig om, jag är bara en vresig tant.

Idag känner jag att jag har varit ganska så duktig. Inte Moder Teresa-duktig, men duktig för att vara en sjuk Bea. Jag kände mig bättre idag, har fortfarande öm hals, huvudvärk och har inte riktigt all energi tillbaka men bättre i alla fall, så jag tog mig ut på en långpromenad med Mao eftersom det var länge sedan nu. Han var jätteglad och hoppade runt i snön medan jag harklade och hostade för mig själv. Men det märks att jag inte är helt okej än, för den långpromenaden, som är runt 3-4 km, har tagit musten ur mig och jag är i stort sett redo för sängen.

Nu ska jag göra mig en kopp te och titta på Amazing Grace. Den ser ut att vara bra och folk har roliga peruker i den, så jag tror jag kommer gilla den.

Shall I stay, or would it be a sin?

Nu tycker jag att denna förkylning ska skynda sig och lämna min arma kropp! Fast på samma gång är det skönt att ha en anledning till att stanna i sängen hela dagarna och se film och serier utan att behöva känna sig skyldig för att man slösat bort hela dagen.

Angelica är nere i Karlstad och hälsar på familjen och när jag pratade med henne idag så berättade hon att det inte är säkert om hon kommer att hinna hem till julafton eftersom SJ har fått ställa in en massa tåg. Om hon blir tvungen att stanna i Karlstad, så ska min brorsa Robert komma och hämta mig så jag får fira jul med honom, Johanna, hundarna Castro och Fjodor (som jag smått önskar är döpt efter Dostojevskij) och katterna Ducati och Nicole. Nicole var min katt, men när jag flyttade till min första lägenhet så fick jag inte har djur i den så Robert fick ta henne. Han och Johanna har hjärtlöst döpt om henne till Fläsk-Doris. Ett namn jag inte är särskilt förtjust i, då hon bara är lite rund om kanterna!

Jag har aldrig varit överdrivet exalterad över jul, med undantag för när man var liten och fick en massa leksaker. Filmer överdriver alltid om julmirakel och får det att framstå som en helt fantastisk dag, medan i verkligheten är det som vilket annan dag, förutom att man äter ofantliga mängder julmat (som förövrigt inte är särskilt gott) och öppnar lite klappar och dricker lite alkohol. MEN NU SKA JAG INTE VARA CYNISK OCH FÖRSTÖRA JULGLÄDJEN! Herregud, lyssna inte på mig. Fortsätt tyck att julen är fantastisk om ni vill det, ibland är jag bara en sur gammal gubbe när det kommer till julen.

Men alla ljusen är i alla fall väldigt trevliga i vintermörkret.

I'm an unspeakable of the Oscar Wilde sort.

Maurice.

Nu har jag officiellt den här vinterns första förkylning. Huvudet värker, halsen gör ont och huden likaså och mina bihålor är igentäppta. Så nu har jag att se framemot några dagar av minimalt ätande och extremt mycket tedrickande på grund av halsen. Den här dagen görs inte lättare av att jag måste vara hundvakt åt en viss Mao som inte har någon lust att ligga stilla. Han gjorde något fuffens i köket och när jag skulle gå och se efter vad han gjorde så slog jag armen i dörrhandtaget till vardagsrummet och började böla. Jag är inte stark varken psykiskt eller fysiskt idag.

Men jag ska trösta mig själv med filmen Maurice som innehåller både en ung Hugh Grant (det går inte att förneka att den karln har varit snygg) och en ung Rupert Graves, (som är snygg även på äldre år) vars nakna bakdel man tydligen ska få beskåda och jag har hört att den ska vara ganska så spektakulär.

The drunken clown's still hanging round but it's plain the laughter's all died down.

Jag vet inte om jag riktigt tycker om att de har börjat spela julmusik för fullt i alla affärer. Inte för att jag har något speciellt emot julmusik, med undantag för den där förbannade Feliz Navidad, men de spelar alltid samma låtar om och om igen. Säkerligen borde det finnas mer än fem jullåtar de kan spela. Eller hur?

Men en dag på stan har inte varit något negativt överhuvudtaget, trots jullåtarna. Jag, Monika och Lollo for på Pingstkyrkans Second Hand, där hittade jag BÖCKER, närmare bestämt Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams (alla fyra första volymer, den saknar bara Mostly Harmless), Tio små negerpojkar av Agatha Christie och Jonathan Strange & Mr Norrell av Susanna Clarke och en långärmad tröja. Sedan köpte jag te, Cosy Christmas, och en tesil på Indiska. Så det har varit en väldigt lyckad dag.

Jag har på känn att en förkylning kryper sig på, så jag tar en till kopp te, kryper ner i sängen och tittar på serien Fresh Meat. Här har ni Townes Van Zandt med en låt som inte alls har något med julen att göra.

They say you gotta tow the line, they want the water not the wine.

Benedict Cumberbatch som Khan.

Jag vet att jag inte är en trekkie per se, även om jag följde Star Trek-serien under 90-talet när jag var liten, men kan vi inte bara ägna en stund åt att gassa oss i glansen som är Benedict Cumberbatchs voice-over till Star Trek Into Darkness teaser trailern? Det har sagts att hans röst låter som en jaguar inuti en cello, och jag kan väl inte direkt neka kommentaren. Fan, den mannen gör mig exalterad över en film jag inte ens är exalterad över! Men The Hobbit däremot, där han gör rösten och motion capture till Smaug och Necromancer, den filmen ser jag framemot på riktigt även om han inte hade varit med i den. Martin Freeman som Bilbo Baggins for fuck's sake!

Sedan har jag upptäckt fördelarna med att ha en hund i lägenheten, för när man har stått stilla utomhus i den bitande kylan i tjugo minuter för att hålla sin syster sällskap medan hon väntar på en bil som ska ta henne till Österjörn, (för att jag är snäll) så kan man tvinga hunden att ligga på ens fötter när man väl kommit in. Eller ja, jag säger tvinga, han kände att han var en independant woman som Destiny's Child sjunger om och sprang istället iväg. Bastard.

Här har ni en man som heter Jake Bugg med låten Lightning Bolt. Monika visade den för mig och det är jag glad för.

The openhearted have nothing to fear

Rufus Wainwright.

Nykommen hem från ICA med en plocksallad jag köpt till middag. Jag älskar plocksallad och jag blev alldeles till mig när jag såg ICA började sälja det. Jag har inte ätit det på jättelänge, så idag slog jag till och köpte en. Just som jag hade satt mig i sängen och förnöjt börjat äta plingade micron och Angelicas köpespaj var klar och jag går för att hämta den. Det är nu tragedin inträffar, så bered er emotionellt. Jag tappade salladen i golvet.

Isbergssallad, grönsaker och mangodressing överallt.

Förbannelse!

Jaha.

Det var den jävla middagen det.

Så jag tar det som ett tecken på att jag inte ska vara ens lite nyttig och tog fram en risifrutti och pepparkaksdeg istället.

50 saker.

Jag och Angelica på Heathrow.

Jag tänkte att jag skulle göra en lista över 50 saker om mig själv, som är väldigt populärt på youtube. Men eftersom jag inte lägger upp videor på min kanal eller har tillgång till en webbkamera, så gör jag det på bloggen istället. Det kan bli väldigt tråkigt eller så kan det bli, på sin höjd, småtråkigt. Men jag tänkte att jag ska göra något lite annorlunda i alla fall. Sedan vill jag se om jag kan skrapa ihop 50 saker om mig själv.

1, Mitt fulla namn är Frida Beatrice Lundahl. Namnet Frida kommer från en tjej som min storebror Robert gick i samma klass som när han var runt 14-15 år och var hopplöst förälskad i, och när jag föddes så begärde han att jag skulle få heta just Frida. Beatrice kommer från en dikt av Harriet Löwenhjelm som sedan blev satt musik till av Hjalmar Casserman som min mamma älskar, den heter Beatrice-Aurore.

2, Min mamma ville döpa mig till Beatrice-Aurore, men min farmor hotade att aldrig mer hälsa på om jag blev döpt till det. Hon heter Aurora i andranamn och hatar det mer än pesten.

3, En sista punkt vad gäller mitt namn, jag har hatat mitt tilltalsnamn nästan hela mitt liv, vilket inte gjordes bättre av att en satkärring i Rederiet hette Beatrice. Men har på senare tid lärt mig uppskatta det faktum att jag har ett något så när ovanligt namn. Men jag är fortfarande inte särskilt förtjust i att bli tilltalade med hela Beatrice, utan vill bli förkortad till Bea.

4, Matematik var mitt svagaste ämne i skolan. Det sista provet jag gjorde i matte B fick jag endast två rätt på, och de hade jag fuskat mig till genom att låtsas gå på toa och sedan ringa min syster för att få veta hur jag skulle räkna ut skiten. Jag skolkade från nationella i matte B. Utan skam.

5, Jag har kunnat spela fiol, men slutade för flera år sedan. Önskar nu att jag hade fortsatt.

6, Jag har även kunnat spela blockflöjt. Men det är mindre imponerande.

7, Min handstil är väldigt liten och, har jag fått höra, väldigt prydlig. Min svenskalärare i gymnasiet var förälskad i den och sa alltid att det såg ut som om det var skrivet på en dator.

8, Hon tycker även om mig på grund av det faktum att jag läser Jane Austen.

9, Bröderna Lejonhjärta i alla ära, jag älskar Astrid Lindgren, men jag har aldrig klarat av att se Jossi bli brändmärkt med Katlamärket, inte ens på senare år.

10, I sexan var jag längst i klassen och bara någon centimeter ifrån 1,70 m. Jag sa att jag aldrig skulle bli längre än över 1,70 men nu är jag 1,74 m.

11, Jag är en relativt glad människa, men jag dras alltid ledsamma saker - böcker, sånger, filmer, TV-serier, konst. Det är något väldigt fascinerande med ledsamhet.

12, Min första kändiskärlek var Leonardo DiCaprio.

13, Jag har sjukt dålig blodcirkulation i händer och fötter och fryser konstant om dem.

14, Om jag bara fick äta en sak livet ut, förutsatt att jag skulle klara av att överleva på endast det, skulle det vara  flygande jakob.

15, Jag har varit vegetarian i tre och ett halvt år.

16, Jag tycker personer blir snyggare om de har en bra personlighet, bra humor och är äckligt duktiga på något.

17, Min och mammas låt är Bridge Over Troubled Waters.

18, Jag måste ha balans. Trycker jag näsan åt höger, så måste jag trycka den mot vänster också. Trampar jag på en spricka i asfalten med ena foten, så måste jag trampa på nästa spricka med den andra foten, etc.

19, Det finns inget som heter dans. Det är bara ett jävligt arrogant sätt att ta sig fram på.

20, På tal om dans, jag kan inte släppa loss och fuldansa ens när jag är själv. Jag blir bara medveten om hur okoordinerad jag är och slutar.

21, Riktigt snygga händer är sexigt. Långa, slanka och samtidigt manliga händer. Phwoar!

22, Mitt tidigaste minne av att höra och sjunga en Beatleslåt var i tvåan när vi fick sjunga Yesterday på musiken. Jag hade ju säkert hört dem före det, men det har jag inget minne av.

23, När jag var liten och såg Céline Dion framträda på TV, så hade hon en axelbandslös klänning och jag förstod inte hur den satt kvar på henne. Så jag frågade mamma och pappa. Pappa svarade att den hölls kvar av nålar man körde in i brösten, och om man hade riktigt små bröst så använde man spikar. Jag trodde på det...

24, ... på grund av mamma. Varje gång pappa sa något som kändes lite otroligt, så tittade vi barn mot mamma. Om mamma nickade, så talade pappa sanningen och om mamma skakade på huvudet, så ljög pappa.

25, När jag var liten fick jag och mina syskon en gång två bananlådor fulla med godis.

26, Till skillnad från det vanliga att bita på naglarna, så biter jag på mina nagelband. Hemsk ovana så gör väldigt ont och ser väldigt fult ut.

27, Jag har komplex över mina armar, händer, tänder, lår och rumpa.

28, Jag tycker om mina ögon, för att de ser väldigt snälla ut.

29, En återkommande ångestfylld dröm är att jag råkar ha sönder något som antingen betyder mycket för mig eller för andra, och ju mer jag försöker laga det desto mer går det sönder.

30, Min dialekt är en enda röra. Min "riktiga" dialekt är umemål, men den har blandats ut med en hel drös andra dialekter. En månad in i att bo i Karlstad började jag tala mer sörländskt, och det har hängt kvar lite nu när jag är tillbaka i norr.

31, Jag kan inte gå en dag utan att lyssna på musik för jag blir för uttråkad annars.

32, Även om jag är relativt glad av mig, så har jag en del av mig som är ganska ledsen och jag måste få ur mig det ledsna genom att få något att gråta över, exempelvis en film eller bok. Får jag inte gråta över något, så blir jag tillslut frustrerad och börjar gråta för ingenting.

33, Det första yrket jag kan dra mig till minnes att jag vill ha var militärbomb. Fråga mig inte varför.

34, Senare ville jag bli operasångerska.

35, Jag var jättekär i en pojke från min by som hette André när jag var runt fem år gammal och jag ritade alltid teckningar till honom. Men jag var för feg för att ge honom dem själv, utan tvingade min syster att göra det medan jag gömde mig bakom en soptunna.

36, Min ögonfärg är aningen svår att placera. Den skiftar alltid i blå, grå och grön, ungefär som de där ringarna som skiftar färg efter humör.

37, Om jag var en Disneyprinsessa skulle jag vara Belle, enligt ett test.

38, Jag har väldigt svårt för ljusa färger och känner mig mer bekväm i mörka färger.

39, Den längsta boken jag läst ut på mindre än 24 timmar var How to Make Love Like a Porn Star: A Cautionary Tale av Jenna Jameson med Neil Strauss och den var lite mindre än 600 sidor.

40, Jag gjorde ett personlighetstest (humanmetrics Jungs typology test) och jag är en ISFP - Introvert (67%) Sensing (12%) Feeling (62%) Perceiving (11%)

41, Jag är introvert, förutom när det kommer till mina närmaste vänner.

42, Fastän jag tror på den Stora Kärleken, så tror jag inte på Den Enda Kärleken. Med tanke på att vi är några miljarder människor på jorden, så känns riskerna ganska små att den enda för dig är någon du kommer att träffa, eftersom du troligtvis inte kommer kunna fara till precis alla länder i världen och träffa alla människor för att veta att den du är tillsammans med är den enda för dig. Även om det kanske känns så.

43. Men trots att jag inte tror på Den Enda Kärleken, så romantiserar jag tanken på att det skulle finnas en enda person som var just för dig.

44, Män i hatt är en bra sak.

45, Jag har ridit på en ko.

46, För mig är det väldigt viktigt att vara snäll och trevlig och jag försöker alltid vara så snäll jag bara kan mot alla. Men man är ju bara mänsklig, så ibland gör man misstag.

47, Jag är lättcharmad men blir inte lätt kär.

48, Jag kan bli sårad om någon inte säger prosit åt mig efter jag har nyst eller om jag säger prosit och de inte svarar med ett tack.

49, En av de lyckligaste stunderna i mitt liv var när jag gjorde min entré under premiären av vår slutproduktion Gökboet i gymnasiet.

50, Min högsta önskan just nu är att träffa någon och bli kär. Men det ska inte vara olycklig obesvarad kärlek.

I wanna be adored.

En inte helt klar teckning av någon som skäms väldigt mycket.

Angelica ville se det jag ritat, så det är därför jag lägger upp den här blasfemin till teckning. Åh herregud. Döm mig inte, jag gör det tillräckligt själv varje gång jag tittar på den där monsterhanden. Här är bilden som jag ritade av, och av någon konstig anledning så ville inte detaljerna på jackan följa med i utskriften så jag fick lov att gissa mig fram medan jag ritade, så jag ser nu att det inte blev helt rätt. Det finns väldigt många fel med den där teckningen, men jag ska inte sitta och rabbla upp alla, för jag skulle må för dåligt och aldrig någonsin vilja rita igen.

Det här har gjort mig aningen ledsen i lillhjärtat mitt, så jag drar mig tillbaka och lyssnar lite på The Stone Roses istället.

Like a summer with a thousand Julys.

Ibland måste man få lyssna på Julie London, som med den mest behagliga rösten sjunger om livet, kärlek, ensamhet och hjärtont, och låtsas som att man är mer belevad än vad man egentligen är.

Medically induced coma.

James May förklarar mitt tillstånd just nu. Men jag har mig själv att skylla, för innan jag skulle gå och lägga mig så tänkte "Fan, så full är jag inte. Jag behöver inte dricka vatten. Det här kommer gå skitbra." och vaknade upp med "Vad fan har jag gjort med mig själv?! Aj, mitt huvud...". Men jag hade väldigt roligt igår i alla fall, det var trevligt sällskap, gott vin, lite spel och mycket skratt. En väldigt lyckad inflyttningsfest.

Utöver det, så är början på december inte så värst rolig. Vaknade upp till en snöstorm och det ska tydligen vara snö ända upp till knäna. Men det var väl passande, antar jag. Men det betyder inte att jag gillar det!

Men nu får ni ursäkta mig medan jag försöker hitta något saltigt att äta, kryper ännu längre ner i sängen och tittar på en film och inväntar denna bakfyllans slut.

You've been reading some old letters, you smile and think how much you've changed

För att den får mig att le.

Nu när snön har börjat stanna kvar på marken och det inte går att gå runt med öppen jacka längre, så borde det inte kännas rätt att lyssna på Here Comes the Sun medan man är ute och går. Men det gör det. Det känns det som jag rebellar mot kylan, fast på ett fredligt och fint sätt.

Inflyttningsfest i Skelleftehamn stundar ikväll för min del. Sofia, min föredetta jobbarkompis och numera vanlig kompis, har flyttat till en ny lägenhet och det ska firas med gott humör och alkohol. Jag tackar inte ofta nej till ett tillfälle att korka upp en flaska vin eller öppna en kall öl, så självklart far jag. Så när jag gick på stan för att ta en sväng till systemet fick Lollo, nybliven 20-åring som hon är och fortfarande Systembolags-oskuld, följa med. Jag erbjöd henne att hon skulle få ta mitt kort och köpa det jag skulle ha, så hon fick få det överstökat. (Första gången jag handlade på systemet, så köpte jag ut åt min 22-åriga storasyster.)

Nu säger jag inte att jag är en stamgäst på systemet, men trots att jag har varit 20 i snart ett helt år och gått en hel del på systemet, så känns det fortfarande busigt på något sätt att gå in där och plocka det man ska och sedan ställa sig för att betala. Efter man visat sitt leg för kassören, och de låter en betala och gå iväg med alkholen, så skriker man inombords "Men jag är ju bara 12!". För efter alla dessa år av att inte få köpa där, inte för att man nödvändigtvis ville det när man var yngre, så känns det fortfarande, nu när man är 20 och faktiskt får, ändå som när man var 12 år gammal och följde med ens föräldrar in dit och man knappt vågade röra någonting.

Annars kan jag berätta att till skillnad från Vänner, där de har en Ugly Naked Guy boendes tvärsemot, så har jag och Angelica en Handsome Naked Guy. Och det är att föredra.

Don't waste your words, I don't need anything from you.

Lollo tillsammans med någon okänd tönt.

Igårkväll bestämde sig jag och Lollo för att vi skulle rita, och verkligen rita seriöst. Så beväpnade med varsin stiftpenna och varsin utskriven bild att rita av, så satte vi oss klockan tolv på kvällen och började rita. Lollo valde en bild på Tate Langdon från American Horror Story och jag valde en bild på Benedict Cumberbatch. Fråga mig inte varför jag trodde att det var något jag skulle klara av att rita, speciellt då jag inte har ritat seriöst sedan jag gick i åttan. Tillfällig galenskap, skyller jag det på.

Klockan halv fyra på morgonen var Lollo så gott som klar, med bara några finjusteringar kvar och jag saknade hår på hjässan, bakgrund och färgläggning på min bild. Kan redan nu, trots att den inte är helt klar, konstatera att mitt VG i bild, varken i grundskolan eller under gymnasiet var särskilt välförtjänt. Lollo sa att den var bra, men jag tror hon bara försökte få mig att sluta tänka på att jag gett honom en monsterhand självaste Hulken skulle bli avundsjuk på. Jag kan inte rita händer.

Men bra resultat eller inte, så bestämde vi oss för att det skulle bli vår nya grej att göra med varandra. Så varje vecka efter vi sett ett avsnitt av American Horror Story: Asylum ska vi rita.

Annars kan jag berätta att jag suktar efter en stickad tröja från mansavdelningen på H&M, för att John Watson har en liknande i ett avsnitt av Sherlock. Jag skäms inte.

And if my heart should somehow stop.

För att jag såg Van Gogh: Painted with Words och återupptäckte van Gogh lite grann.

Tydligen är "Benedict Cumberbatch" inte ett giltigt svar när min syster frågar vad jag önskar mig i julklapp. Jag förstår inte varför.

Jag vet inte hur många av er som är vän med mig på facebook, men där skrev jag i alla fall att min syster halkade och bröt benet för ungefär en vecka sedan. (Tack Skebo, på grund av ert skitjobb med sandningen så har jag nu blivit personlig assistent/slav.) Så min syster har varit mer eller mindre beroende av mig och mina två hela, fullt fungerande ben. Jag har inget emot att hämta saker, bära saker, tvätta hennes hår, hjälpa henne på med en sko, laga mat åt henne, ta hand om Mao och allt det där. Hon kan inte göra det själv, det förstår jag. Men när hon sedan vill att jag ska måla hennes tånaglar, då känner jag mig bara smutsig och utnyttjad.

Jag vet inte hur bekant ni är med mig och min irrationella rädslor - men fötter är i alla fall en av dem. Även de mest välvårdade fötter får mig att rysa. De äcklar mig, på riktigt. Till och med mina egna fötter är svåra att röra om de är helt socklösa. Om jag skulle röra en fot, någon annans eller min egen kvittar, så känner jag mig smutsig och undviker att ta på mitt ansikte eller någon annanstans på mig själv förrän jag fått tvätta händerna. Så nu har ni fått lite insikt på ämnet fötter vs Bea.

Så för att fortsätta, så hade jag inte hjärta att säga nej till min syster. För att jag är världens jävla snällaste *hint, hint* och för att hon är så hjälplös och patetisk, så ställde jag upp. Medalj, någon? Hon hade just före kämpat med att klippa sina tånaglar. Just som jag skulle börja måla, så ser jag att hon har klippt stortånageln väldigt konstigt och påpekade detta till henne. Hon tittar mig rakt i ögonen och, utan den minsta skam i kroppen, sa åt mig att klippa till den och därmed vara tvungen att röra hennes fot. Röra hennes fot, något jag i alla fall skulle slippa om jag bara måla hennes tånaglar. Otänkbart!

"Jag får inte ens betalt för den här skiten!" skrek min hjärna. "I would do anything for love, but I won't do that." skrek mitt hjärta.

Så medan hon, men en väldans stor möda klippte till nageln, satt jag bara och tittade på, utan den minsta droppe skam i min kropp. Det är jobbigt för henne, gipset täcker nästan hela hennes smalben och det är svårt för henne att både se och nå. Man såg att hon led och gärna skulle ha sett att jag hjälpte henne med denna syssla. Det är ju trots allt bara en fot.

Men, ni vet, det är en fot vi pratar om. De är äckliga.

Moral of the story:

• Jag är en douche bag som inte hjälper min syster.

• Jag har integritet.

• Ingen alls, jag skrev bara ett långt inlägg om min systers fot.

Ni får välja själva vilken som passar bäst. Här har ni i alla fall en låt som kompensation för att ni läst ett löjligt inlägg. Jag tycker i alla fall att den här låten är fin.

I will fly to thee, not charioted by Bacchus and his pards, but on the viewless wings of Poesy.

Efter att ha ignorerat bloggen i jag vet inte hur många dagar, så är jag tillbaka. Definitivt på ett mycket gladare humör, så jag kommer inte oja mig eller försöka få era sympatier. Om jag inte kommer på något annat som kan tänkas vara synd om mig. Men så dramatisk ska jag förhoppningsvis inte vara.

Idag har varit en lugn dag, där inte särskilt mycket har hänt. Varför skriver du ett inlägg då? Undrar ni. För att jag kan, svarar jag. Men det har som sagt varit en lugn dag, och just nu lyssnar jag på en läsning av Ode to a Nightingale av John Keats, och orden blandat med läsarens röst är så behagliga att jag skulle kunna somna och flyta bort. När jag sedan ledsnat på att lyssna på den, vilket jag inte verkar göra än på ett tag i alla fall, så ska jag se små, fina, tysta engelska filmer och önska att jag bodde där.

Infatuated only with ourselves.

Greetings from a creepy face.

Igår var det kalas i den Lundbergska lägenheten, för Lollo fyllde hela tjugo år. Så det var fruktansvärt trevligt, för både Monika och Hanna kom för att fira. Så hela tjejgänget var samlade, vilket inte händer så särskilt ofta. Sedan fanns det tårta. Ah, tårta!

Idag är dock en mindre bra dag. Jag upptäckte början på ett munsår, något jag alltid får på grund av att det blir kallt ute, och jag har mensmage i och med den härliga veckan i månaden. (Ni kanske inte vill veta det där, men ha! jag skrev det ändå.) Munsår och mens samtidigt - varför inte? Ska man liks ha en dålig sak, så kan man lika ta en andra på samma gång. Så om ni ursäktar mig medan jag kryper ner i sängen, iklädd en enorm stickad tröja och gråter åt The Reichenbach Fall-avsnittet i Sherlock samtidigt som jag tycker synd om mig själv.

Is that such a stretch of the imagination?

Umeå.

Min syster ringde och väckte mig och frågade utifall jag inte ville fara till Kroksjö, som ligger runomkring 3 mil utanför Umeå, eftersom min bror Robert och hans flickvän Johanna just har fyllt 35 och 38. Självklart ville jag det, inte bara för att jag sällan får träffa dem och min andra bror Aron, utan också för att jag gillar att vara inom Umeå kommun. Även om kanske just Kroksjö inte håller några särskilda känslomässiga band för mig, förutom blodsbandet då, så känns det ändå skönt att veta att Umeå inte är allt för långt borta. Men jag är nog bara en översentimental nostalgiker.

Men allt det här kommer dock inte utan lite vemod, (nu tar jag i väldans mycket.) för det betyder att jag måste ta en dusch och byta om från min pyjamas. Efter några dagar av att inte bry sig särskilt mycket om håret är smutsigt, för det är ju trots allt bra för håret att inte bli tvättat på ett tag lite då och då, så känns det exceptionellt jobbigt att göra det nu. Det värsta är alltid att komma igång, även om jag har några timmar på mig att få tummen ur.

Jag fick en dusch, byta om och slänga på lite smink att låta som om det är besvärligt sjå, men det är bara jag som överdriver.

Här har ni en bra låt av Nick Cave & the Bad Seeds.

We are very very small. But we are profoundly capable of very very big things.

Benedict i Hawking.

Jag ska se BBCs Hawking, som är en filmatisering om Stephen Hawkings liv när han just fått diagnosen motor neurone disease, en sjukdom som påverkar de celler som styr den frivilliga muskelaktiviteten och som omöjliggör allmänna rörelser av kroppen, däribland förmågan att tala, gå och andas. Jag såg första halvan igår under natten, men när jag började klippa med ögonen fick jag inse att det var dags att gå och lägga sig.

Benedict Cumberbatch spelar huvudrollen och han ler otroligt mycket i den här filmen, vilket alltid värmer lillhjärtat mitt. Det faktum att han spelar Stephen Hawking kan möjligtvis ha en hel del att göra med att jag började se filmen, men om man bortser från honom och hans rolltolkning, så är det i det hela en väldigt bra film hittills. Men åh när han ler!

Lite senare ikväll ska jag och Angelica se War Horse, som också har Benedict i en av rollerna. Men till mitt försvar så ville jag se den innan jag fick veta att han hade en roll i den. Lollo har förutspått att jag kommer gråta. Filmen innehåller hästar, så ja, det tror jag med att jag kommer göra. Speciellt om någon av hästarna dör, för jag klarar inte av när djur dör i filmer. Om någon av er har sett Atonement, (Benedict har även en roll i den filmen, men som en pedofil, så där tycker jag inte om honom.) så vet ni om scenen på stranden i Dunkirk där de brittiska soldaterna väntar på att få evakuera, och de avrättar deras hästar för att de varken kan ta med dem i båtarna eller vill att fienden ska kunna använda sig av dem. Den scenen gav mig magont och en väldans häftig gråtattack just för att hästarna avrättades.

Jag är ingen känslolös robot, okej!

With your champagne eyes and you're saint-like smile.

Efter en väldigt trevlig helg i Umeå är jag tillbaka i Skellefteå, och nu sitter jag i min säng med ett glas vin, lyssnar på undersköna Van Morrison, jag har på mig en välbehövlig ansiktsmask efter att mitt stackars ansikte har fått utså väldigt fet vitsmink i väldigt många timmar och snart ska jag titta på ett avsnitt av Sherlock. Jag har redan sett klart hela första och andra säsongen, så det är bara att börja om från början i väntan på säsong tre.

Innan jag for hem idag, så gick jag och Angelica på loppis där jag hittade en jättevacker kappa från 50-talet som jag blev alldeles förälskad i. Dock hade jag inga lösa pengar, men Angelica, underbar som hon är, köpte den som en tidig julklapp åt mig. Så jag har slängt många kärleksfulla blickar mot den där den hänger på en krok i hallen och tänkt att jag borde börja sätta upp mitt hår i svinrygg och använda rött läppstift mer ofta.

Listen to them. Children of the night. What music they make.

Bela Lugosi

Idag drar jag mig mot mitt hjärtas stad Umeå för att umgås med min finaste barndomsvän Angelica för ännu mer Halloweenfirande. Jag ska vara en 1800-tals vampyr och jag har till och med gjutit huggtänder att ha på mig. Engagemang! Jag köpte även blodkapslar att bita i, som sedan ska rinna ur mungiporna så det ser ut som jag har bitit någon, och jag testade en idag och det var fan ett av det äckligaste jag någonsin smakat. Så det ser jag inte framemot att göra igen.

Men nu ska jag fortsätta packa, sedan bege mig mot torget för att äta middag med Lollo innan jag far.

En lista.

Angelica föreslog att jag skulle göra en lista över mina  fem eller tio favoritskådisar, och jag tyckte det var en utomordentlig idé. Men att göra en lista på endast fem skådisar skulle inte fungera, (I don't like killing my darlings. Jag har fått för mig att de skulle bli förolämpade.) så det fick bli tio.

Så här kommer den, i ingen speciell ordning.

1. Johnny Depp

2. Ruth Gordon

3. James Dean

4. Audrey Tautou

5. Benedict Cumberbatch

6. Helena Bonham Carter

7. Ben Whishaw

8. Ewan McGregor

9. Joe Gilgun

10. Andrew Scott

Tomorrow I am going to swim up into the bay and I'm not coming back. I know the enormity of this and I am asking you to let me swim.

Jag hade rätt. Jag var inte känslomässigt redo för Third Star. Så mycket fulgråt, åh så mycket fulgråt. I slutet hade jag gråtit så mycket att jag hade ont i halsen och ögonen. Men Benedict Cumberbatch var otrolig. Alla andra skådespelare var otroliga. Filmen var otrolig. Så det var värt det.

Men nu idag ska jag inte gråta något mer, för jag ska iväg till Burträsk för att umgås med Lollo, Monika och Jens för Halloweenfirande. Jag ska gå klädd som en fransyska från 60-talet. Och nu kan jag konstatera att sminka sig i 60-talsstil är betydligt mycket svårare än vad jag först trodde. Men det blev i alla fall helt okej för att vara första gången.

There's no tragedy in that.

Benedict Cumberbatch, som är så vacker att jag vill dö lite.

Jag har bestämt mig för att se Third Star, vilket kan vara en exceptionellt dålig idé med tanke på jag är den blödigaste människan som någonsin levt på denna jord. Så jag ska göra mig själv en tjänst och tvätta bort mitt smink redan nu, för det är inte gjort för hardcore fulgråt.

Jag vet inte om jag är känslomässigt redo för det här.

Sherlock

I'm not a psychopath, I'm a highly-functioning sociopath. Do you research.

För ganska länge sedan, medan jag fortfarande bodde i Karlstad, så laddade jag hem A Study of Pink, det allra första avsnittet i serien Sherlock. På grund av att jag redan följde en massa serier, så blev den ganska snabbt bortglömd, men idag såg jag på det för första gången. Åh. Herregud. Vad fan har jag missat? Ahhh! Den är smart, den är kvick, den är spännande och Benedict Cumberbatch och Martin Freeman är så jävla fantastiska att jag bara vill gråta. Alla dessa känslor efter bara ett avsnitt. Om resten är lika förbaskat bra, då kommer tårar flöda. Så bra är den. Och jag överdriver nästan inte ens.

Fast nu sparkar jag mig själv för att jag inte laddade hem alla avsnitt från både första och andra säsongen. Men sidereel finns, och det tackar jag för. Känns som  Sherlock kommer bli mitt tidsfördriv den närmaste tiden. Och det har jag ingenting emot.

Får jag sedan bara tillägga att Benedict Cumberbatchs kindben, lockiga hår och halsduk får mina äggstockar att explodera. No lie.

Faldar undir kinn.

Jag har sovit över  Lollo och Filips lägenhet i en vecka. Eller ja, sovit över är lite väl långt från sanningen. Hållits fången mot min vilja är en aningen mer korrekt benämning av vad jag varit med om den senaste veckan. The things I've seen!

Det dumma är att jag borde ha lärt mig vid det här laget att om jag far dit så kommer jag inte få lämna dem på ett tag. Jag kommer dit, stannar tills klockan är kanske halv tio och Lollo frågar utifall jag ska sova över, och innan jag hinner svara så inflikar Filip med ett "klart hon ska". Sedan sitter jag där, med gapande mun och inser att jag just har blivit en gissla. Och allt jag ville var att utnyttja deras datorer för att kunna spela Left 4 Dead.

Det här kan vara mitt ego som talar, även om det säkert är sant, men det känns nästan som om jag är limmet som håller dem samman som ett par. Utan mig som deras gemensamma bästa vän, så skulle de inte vara Filip och Lollo. Så det är därför de vill ha mig där så ofta och får mig att stanna så länge. Att de sedan har förlovat sig kan ju då inte vara annat än min förtjänst. Limmet som håller dem samman, som sagt.

Fast om jag ska vara helt allvarlig, så är de två exceptionella värdar och när jag sover över där får jag en bautastor gästsäng (just det, bauta. I said it!) och spela hur mycket Left 4 Dead och the Sims 3 jag vill och jag får alltid sno parfym av Lollo. Så jag hade kunnat blivit tillfångatagen av betydligt värre människor. Typ Hitler.

Staralfur av Sigur Ros är väldans fin.

This is England

Glömde förresten säga att jag har hämtat min externa hårddisk från Karlstad och jag har This is England, TIE '86 och TIE '88 på den och jag kommer se dem och jag kommer att gråta. Utan den minsta skam.

Harrison.

Har jag nämnt att jag har den stiligaste katten i världshistorien?