You and I, underneath a sky that's ever falling down, down, down.

Förut älskade jag att vara i mitt eget sällskap. Jag kunde vara tyst i flera timmar och bara njuta av att det inte var någon annan där som jag var tvungen att prata med. Jag kunde ägna mig åt att lyssna på musik, läsa eller titta på filmer eller serier, och vara helt nöjd med det. En hel helg kunde gå utan att jag yttrade ett enda ord, och det var så grymt skönt. Men nu blir jag så ledsen och känner mig så ensam när det inte är någon annan i lägenheten. De behöver inte ens vara i samma rum som mig, så länge de är där.

Nu sitter jag här ensam i lägenheten och längtar tills imorgon då jag ska iväg och fira Sofia som har fyllt år och sedan dra ner till Stadsfesten, för att jag ska få umgås och prata med människor som jag tycker om.

Men tills dess ska jag fortsätta lyssna på lågmäld musik och känna mig lite ensam.

Jävligt glatt inlägg, det här.

If somebody tries to take my place, let's pretend we just can't see his face.

Världens vackraste man.

Det har varit odrägligt lite George Harrison på bloggen den senaste tiden, så jag slänger in en bild på honom så ni alla kan gassa er i dennes manliga fägring. Det är skönhet i en klass för sig.

Imorgon är jag ledig och ska springa runt på stan och åka karuseller. Värstingkarusellen No Limit skola tacklas ännu en gång! Jag älskar när det går fort och verkar farligt, och med denna så hängde man upp och ner hur högt uppe i luften som helst och såg rätt ner i backen. Det är enda gången som jag har varit lite rädd medan jag satt på en karusell. Jag hann i fem sekunder tänka "Tänkt om något skulle hända och jag skulle störta mot min död", men eftersom jag inte riktigt vet vad som är bra för mig, gick rädslan över väldigt fort och jag skrek istället av förtjusning. Lollo vad dock inte särskilt nöjd efteråt. Nu vägrar hon åka den med mig något mer.

På lördag ska Sofia, en kompis från jobbet, fira sin födelsedag, så det blir att grilla, dricka och spela kubb och sedan dra ner på staden för att uppleva Stadsfesten under kvällen. Fyllevirvelvinden, ingen dum idé. Eller en jävligt dum idé, det återstår att se.

Even when I watch TV, there's a hole where you're supposed to be

Tycker den här låten är exceptionellt groovy.

I know whatever betides me. I love you, I love you, I do.

Nina Simone.

Okej, så jag ljög om att vara tillbaka på söndag. Men till mitt försvar, så hade jag inte så himla mycket att rapportera, så läsningen hade inte varit något vidare roligt. Sedan hade jag fullt upp med att se Keira Knightly bli spankad av Michael Fassbender, (A Dangerous Method. Inte särskilt sevärd.) äta zoo-snören och dricka cola i sängen tillsammans med Lollo.

Den här veckan, till skillnad från den förra, kommer vara jävligt lugn. Jag jobbade idag från åtta till halv tre, sedan kommer jag vara ledig två dagar, jobba halv ett till nio på torsdag och sedan vara ledig tre dagar.  Det är känns förjävla skönt.

Stadsfesten kommer vara i full gång till slutet av veckan, och då kommer det åkas karuseller som om det inte finns någon morgondag. Bring it, Virvelvinden! Hanna kommer även ner till Skellefteå för att vara på Stadsfesten, och det ser jag löjligt mycket framemot. Huzzah!

Annars köpte jag en stickad tröja idag som har lite guldglitter på sig, så att den skimrar sådär lite småfint. Glittret släpper dock lite från tröjan, vilket har resulterat i att mitt bröst också skimrar. Tänk er min förvåning, när jag tittar ner och ser hur hela bröstet är täckt med glitter och det inte riktigt hade kopplat ännu att det var från tröjan. Jag har ju inte varit med i en Ke$ha-video vad jag vet i alla fall, hinner jag tänka. För det ju det hela hennes liv verkar kretsa runtom, glitter.

Men nu ska jag sluta prata om mitt bröst.

Nina Simone är fantastisk.

And the words that escape me.

Tidigare idag, då jag fortfarande njöt av att vara ensam.

Ännu en fantastiskt försenad uppdatering av mitt inte så värst innehållsrika eller spännande liv. Jag klarade av fyra 11 timmarspass på raken, men jag är ganska säker att jag förlorade förståndet på kuppen. Gårkvällens sista timme var nästintill olidlig och jag tycker hemskt synd om de kunder vars samtal jag tog, då jag varken kunde tänka klart eller klara av att maskera det faktum att min hjärna var mer eller mindre mos. Jag blev även kallad kärring av en kund när hon trodde att jag lagt på, men då jag bara satt micken på mute och inväntade att hon skulle lägga på. Det var helt obefogat, då jag inte varit något annat än trevlig under samtalet. Men så kan det gå. Jävla skittant.

Idag är det midsommar, som jag inte tror någon har missat. Jag hoppas att ni har ätit och druckit gott och umgåtts med människor som får er att skratta så att det gör lite ont i magen. Själv har jag suttit ensam i lägenheten och varit otroligt ensam. Angelica och Marcus är i Umeå och ska bila ner till Karlstad imorgon för att träffa vår mor och Samuel, och Robin är med sin familj. Och jag, jag bestämde mig för att ta en lugn dag utan att göra mycket alls. Det var väldigt skönt till en början, min första lediga dag denna vecka, men nu känner jag mig bara ensam och miserabel och jag behöver verkligen en kram.

Lone wolf howl och ledsamma Eef Barzelaylåtar som soundtrack.

Men frukta icket, jag ska inte bli någon modern mrs Havisham eller skaffa en drös katter som substitut för den bristande mänskliga kontakten. Jag ska ta mig samman i tid till imorgon då jag, Monika, Lollo, Filip, Joel och Konrad ska äta middag tillsammans och sedan dra fram alkoholen. Lollo har tydligen köpt jägermeister, så tanken är nog att vi ska bli odrägligt fulla. Inga kullerbyttor denna gången dock! Jag har lärt mig min läxa. Ryggen är fortfarande öm sedan den förödande bakåtkullerbyttan.

Det var inte tänkt att det här skulle bli så pass mycket av ett "Hej, jag är ensam på midsommar. Tyck synd om mig, snälla?"-inlägg som det slutligen blev. Ursäkta om jag varit värsta partypoop'ern. Men om inte imorgon, så på söndag är jag tillbaka med bättre humör!

Men tills dess - här är en ledsam låt av Eef Barzelay.

I'm a renowned recluse.

Jag lever, jag andas, jag har en puls! Även om min totala frånvaro, med undantag för någon udda facebookuppdatering, indikerar annat. Jag tror dock inte jag kommer leva så länge till, då jag har fyra elva timmarspass på raken från och med i morgon. Önska mig lycka till och håll tummarna för att jag inte faller död ner på golvet nästa torsdag.

An astronaut could've seen the hunger in my eyes from space.

Egentligen borde jag inte vara uppe såhär sent. Jag känner riktigt hur mitt gamla "jag-kan-vara-uppe-till-fyra-på-morgonen-och-bara-se-på-serier"-jag fnyser hånfullt åt mitt nuvarande "herregud-är-klocka-redan-åtta-på-kvällen-snacka-om-att-vara-en-nattuggla-ho-ho-ho"-jag som kallar halv tolv för sent.

Men den här låten av The Mountain Goats, som jag hittade för någon dag sedan, är så fruktansvärt fin så jag blir alldeles pirrig i magen när jag lyssnar på den. Så lyssna gärna på den. Även om min syster säger att den är töntig.

Ikväll satt jag förresten en hel timme själv och tog samtal, utan något som helst stöd från de andra i kundtjänst, eftersom de hade gått hem för kvällen. En hel timme, och jag fick inte ens skäll av en kund ens en gång! Efter att ha blivit utskälld två dagar i rad, så trodde jag att det var min och kundernas jargong - de skäller ut mig för något jag inte kan hjälpa och jag sitter och ber om ursäkt för något jag inte har orsakat.

Lyckligtvis så var det tydligen inte det. Jag tror inte mitt klena psyke hade klarat av det annars.

See for me that her hair's hanging down. It curls and falls all down her breast.

Jag börjar detta inlägg med en bild på Violet och Tate från American Horror Story, för jag saknar att se på den serien. O external hard drive, how I doth miss thou and thine gray superficies and thine dulcet content!

Hej. Jag hade ju tydligen en blogg att underhålla, vilket jag inte har gjort på över en vecka. (Inte säker på om det stämmer. Har ingen aning om när jag skrev min senaste uppdatering.) Så nu, när det ändå är söndag - för vad kan man göra på en regnig söndag? - så har jag bestämt mig för att få tummen ur och skriva något.

Jobbet går helt okej. Jag är fortfarande nervös inför att svara i telefonen, skiträdd för att göra eller säga fel och älskar att ha något att göra om dagarna. På grund av sekretessen, så kan jag inte diskutera allt för mycket om jobbet. Vilket är okej med mig, för det får mig att känna mig lite som en hemlig agent, vilket är ändlöst mycket coolare än kundtjänst. Så från och med nu kan ni tilltala mig med mitt kodnman - Midnight Raven.

Något som har varit ett återkommande och ovälkommet tema i mitt liv den senaste veckan har varit smärta. Jag begick det dumdristiga misstaget att göra kullerbyttor på fyllan, vilket visserligen gick ganska bra framtills jag blev ambitiös och gjorde en bakåtkullerbytta och på så sätt knäckte till ryggen så det har gjort ont ända sedan dess. Dagen efter gick jag i högklackat i nästintill 12 timmar och fick inflammation i benen så de svällde upp och värkte något så förbannat. När smärtan i rygg och ben sedan lugnat ned sig aningen, drämnde jag in armbågen i schampohyllan i duschen och senare under dagen sträckte jag på mig efter ett samtal där jag suttit med krum rygg och lyckades knäcka ryggen så det blev ännu värre.

Jag får trösta mig med att det kunde ha varit värre. Ta i träd!

Sedan har jag väl inte så mycket mer att säga. Nu vet ni i alla fall att jag lever, om än just så pass. Avslutar med en av världens vackraste låtar av världens vackraste Bob Dylan. Johnny Cash är också jävligt bra i den här versionen av låten.