You've been reading some old letters, you smile and think how much you've changed

För att den får mig att le.

Nu när snön har börjat stanna kvar på marken och det inte går att gå runt med öppen jacka längre, så borde det inte kännas rätt att lyssna på Here Comes the Sun medan man är ute och går. Men det gör det. Det känns det som jag rebellar mot kylan, fast på ett fredligt och fint sätt.

Inflyttningsfest i Skelleftehamn stundar ikväll för min del. Sofia, min föredetta jobbarkompis och numera vanlig kompis, har flyttat till en ny lägenhet och det ska firas med gott humör och alkohol. Jag tackar inte ofta nej till ett tillfälle att korka upp en flaska vin eller öppna en kall öl, så självklart far jag. Så när jag gick på stan för att ta en sväng till systemet fick Lollo, nybliven 20-åring som hon är och fortfarande Systembolags-oskuld, följa med. Jag erbjöd henne att hon skulle få ta mitt kort och köpa det jag skulle ha, så hon fick få det överstökat. (Första gången jag handlade på systemet, så köpte jag ut åt min 22-åriga storasyster.)

Nu säger jag inte att jag är en stamgäst på systemet, men trots att jag har varit 20 i snart ett helt år och gått en hel del på systemet, så känns det fortfarande busigt på något sätt att gå in där och plocka det man ska och sedan ställa sig för att betala. Efter man visat sitt leg för kassören, och de låter en betala och gå iväg med alkholen, så skriker man inombords "Men jag är ju bara 12!". För efter alla dessa år av att inte få köpa där, inte för att man nödvändigtvis ville det när man var yngre, så känns det fortfarande, nu när man är 20 och faktiskt får, ändå som när man var 12 år gammal och följde med ens föräldrar in dit och man knappt vågade röra någonting.

Annars kan jag berätta att till skillnad från Vänner, där de har en Ugly Naked Guy boendes tvärsemot, så har jag och Angelica en Handsome Naked Guy. Och det är att föredra.

Don't waste your words, I don't need anything from you.

Lollo tillsammans med någon okänd tönt.

Igårkväll bestämde sig jag och Lollo för att vi skulle rita, och verkligen rita seriöst. Så beväpnade med varsin stiftpenna och varsin utskriven bild att rita av, så satte vi oss klockan tolv på kvällen och började rita. Lollo valde en bild på Tate Langdon från American Horror Story och jag valde en bild på Benedict Cumberbatch. Fråga mig inte varför jag trodde att det var något jag skulle klara av att rita, speciellt då jag inte har ritat seriöst sedan jag gick i åttan. Tillfällig galenskap, skyller jag det på.

Klockan halv fyra på morgonen var Lollo så gott som klar, med bara några finjusteringar kvar och jag saknade hår på hjässan, bakgrund och färgläggning på min bild. Kan redan nu, trots att den inte är helt klar, konstatera att mitt VG i bild, varken i grundskolan eller under gymnasiet var särskilt välförtjänt. Lollo sa att den var bra, men jag tror hon bara försökte få mig att sluta tänka på att jag gett honom en monsterhand självaste Hulken skulle bli avundsjuk på. Jag kan inte rita händer.

Men bra resultat eller inte, så bestämde vi oss för att det skulle bli vår nya grej att göra med varandra. Så varje vecka efter vi sett ett avsnitt av American Horror Story: Asylum ska vi rita.

Annars kan jag berätta att jag suktar efter en stickad tröja från mansavdelningen på H&M, för att John Watson har en liknande i ett avsnitt av Sherlock. Jag skäms inte.

And if my heart should somehow stop.

För att jag såg Van Gogh: Painted with Words och återupptäckte van Gogh lite grann.

Tydligen är "Benedict Cumberbatch" inte ett giltigt svar när min syster frågar vad jag önskar mig i julklapp. Jag förstår inte varför.

Jag vet inte hur många av er som är vän med mig på facebook, men där skrev jag i alla fall att min syster halkade och bröt benet för ungefär en vecka sedan. (Tack Skebo, på grund av ert skitjobb med sandningen så har jag nu blivit personlig assistent/slav.) Så min syster har varit mer eller mindre beroende av mig och mina två hela, fullt fungerande ben. Jag har inget emot att hämta saker, bära saker, tvätta hennes hår, hjälpa henne på med en sko, laga mat åt henne, ta hand om Mao och allt det där. Hon kan inte göra det själv, det förstår jag. Men när hon sedan vill att jag ska måla hennes tånaglar, då känner jag mig bara smutsig och utnyttjad.

Jag vet inte hur bekant ni är med mig och min irrationella rädslor - men fötter är i alla fall en av dem. Även de mest välvårdade fötter får mig att rysa. De äcklar mig, på riktigt. Till och med mina egna fötter är svåra att röra om de är helt socklösa. Om jag skulle röra en fot, någon annans eller min egen kvittar, så känner jag mig smutsig och undviker att ta på mitt ansikte eller någon annanstans på mig själv förrän jag fått tvätta händerna. Så nu har ni fått lite insikt på ämnet fötter vs Bea.

Så för att fortsätta, så hade jag inte hjärta att säga nej till min syster. För att jag är världens jävla snällaste *hint, hint* och för att hon är så hjälplös och patetisk, så ställde jag upp. Medalj, någon? Hon hade just före kämpat med att klippa sina tånaglar. Just som jag skulle börja måla, så ser jag att hon har klippt stortånageln väldigt konstigt och påpekade detta till henne. Hon tittar mig rakt i ögonen och, utan den minsta skam i kroppen, sa åt mig att klippa till den och därmed vara tvungen att röra hennes fot. Röra hennes fot, något jag i alla fall skulle slippa om jag bara måla hennes tånaglar. Otänkbart!

"Jag får inte ens betalt för den här skiten!" skrek min hjärna. "I would do anything for love, but I won't do that." skrek mitt hjärta.

Så medan hon, men en väldans stor möda klippte till nageln, satt jag bara och tittade på, utan den minsta droppe skam i min kropp. Det är jobbigt för henne, gipset täcker nästan hela hennes smalben och det är svårt för henne att både se och nå. Man såg att hon led och gärna skulle ha sett att jag hjälpte henne med denna syssla. Det är ju trots allt bara en fot.

Men, ni vet, det är en fot vi pratar om. De är äckliga.

Moral of the story:

• Jag är en douche bag som inte hjälper min syster.

• Jag har integritet.

• Ingen alls, jag skrev bara ett långt inlägg om min systers fot.

Ni får välja själva vilken som passar bäst. Här har ni i alla fall en låt som kompensation för att ni läst ett löjligt inlägg. Jag tycker i alla fall att den här låten är fin.

I will fly to thee, not charioted by Bacchus and his pards, but on the viewless wings of Poesy.

Efter att ha ignorerat bloggen i jag vet inte hur många dagar, så är jag tillbaka. Definitivt på ett mycket gladare humör, så jag kommer inte oja mig eller försöka få era sympatier. Om jag inte kommer på något annat som kan tänkas vara synd om mig. Men så dramatisk ska jag förhoppningsvis inte vara.

Idag har varit en lugn dag, där inte särskilt mycket har hänt. Varför skriver du ett inlägg då? Undrar ni. För att jag kan, svarar jag. Men det har som sagt varit en lugn dag, och just nu lyssnar jag på en läsning av Ode to a Nightingale av John Keats, och orden blandat med läsarens röst är så behagliga att jag skulle kunna somna och flyta bort. När jag sedan ledsnat på att lyssna på den, vilket jag inte verkar göra än på ett tag i alla fall, så ska jag se små, fina, tysta engelska filmer och önska att jag bodde där.

Infatuated only with ourselves.

Greetings from a creepy face.

Igår var det kalas i den Lundbergska lägenheten, för Lollo fyllde hela tjugo år. Så det var fruktansvärt trevligt, för både Monika och Hanna kom för att fira. Så hela tjejgänget var samlade, vilket inte händer så särskilt ofta. Sedan fanns det tårta. Ah, tårta!

Idag är dock en mindre bra dag. Jag upptäckte början på ett munsår, något jag alltid får på grund av att det blir kallt ute, och jag har mensmage i och med den härliga veckan i månaden. (Ni kanske inte vill veta det där, men ha! jag skrev det ändå.) Munsår och mens samtidigt - varför inte? Ska man liks ha en dålig sak, så kan man lika ta en andra på samma gång. Så om ni ursäktar mig medan jag kryper ner i sängen, iklädd en enorm stickad tröja och gråter åt The Reichenbach Fall-avsnittet i Sherlock samtidigt som jag tycker synd om mig själv.

Is that such a stretch of the imagination?

Umeå.

Min syster ringde och väckte mig och frågade utifall jag inte ville fara till Kroksjö, som ligger runomkring 3 mil utanför Umeå, eftersom min bror Robert och hans flickvän Johanna just har fyllt 35 och 38. Självklart ville jag det, inte bara för att jag sällan får träffa dem och min andra bror Aron, utan också för att jag gillar att vara inom Umeå kommun. Även om kanske just Kroksjö inte håller några särskilda känslomässiga band för mig, förutom blodsbandet då, så känns det ändå skönt att veta att Umeå inte är allt för långt borta. Men jag är nog bara en översentimental nostalgiker.

Men allt det här kommer dock inte utan lite vemod, (nu tar jag i väldans mycket.) för det betyder att jag måste ta en dusch och byta om från min pyjamas. Efter några dagar av att inte bry sig särskilt mycket om håret är smutsigt, för det är ju trots allt bra för håret att inte bli tvättat på ett tag lite då och då, så känns det exceptionellt jobbigt att göra det nu. Det värsta är alltid att komma igång, även om jag har några timmar på mig att få tummen ur.

Jag fick en dusch, byta om och slänga på lite smink att låta som om det är besvärligt sjå, men det är bara jag som överdriver.

Här har ni en bra låt av Nick Cave & the Bad Seeds.

We are very very small. But we are profoundly capable of very very big things.

Benedict i Hawking.

Jag ska se BBCs Hawking, som är en filmatisering om Stephen Hawkings liv när han just fått diagnosen motor neurone disease, en sjukdom som påverkar de celler som styr den frivilliga muskelaktiviteten och som omöjliggör allmänna rörelser av kroppen, däribland förmågan att tala, gå och andas. Jag såg första halvan igår under natten, men när jag började klippa med ögonen fick jag inse att det var dags att gå och lägga sig.

Benedict Cumberbatch spelar huvudrollen och han ler otroligt mycket i den här filmen, vilket alltid värmer lillhjärtat mitt. Det faktum att han spelar Stephen Hawking kan möjligtvis ha en hel del att göra med att jag började se filmen, men om man bortser från honom och hans rolltolkning, så är det i det hela en väldigt bra film hittills. Men åh när han ler!

Lite senare ikväll ska jag och Angelica se War Horse, som också har Benedict i en av rollerna. Men till mitt försvar så ville jag se den innan jag fick veta att han hade en roll i den. Lollo har förutspått att jag kommer gråta. Filmen innehåller hästar, så ja, det tror jag med att jag kommer göra. Speciellt om någon av hästarna dör, för jag klarar inte av när djur dör i filmer. Om någon av er har sett Atonement, (Benedict har även en roll i den filmen, men som en pedofil, så där tycker jag inte om honom.) så vet ni om scenen på stranden i Dunkirk där de brittiska soldaterna väntar på att få evakuera, och de avrättar deras hästar för att de varken kan ta med dem i båtarna eller vill att fienden ska kunna använda sig av dem. Den scenen gav mig magont och en väldans häftig gråtattack just för att hästarna avrättades.

Jag är ingen känslolös robot, okej!

With your champagne eyes and you're saint-like smile.

Efter en väldigt trevlig helg i Umeå är jag tillbaka i Skellefteå, och nu sitter jag i min säng med ett glas vin, lyssnar på undersköna Van Morrison, jag har på mig en välbehövlig ansiktsmask efter att mitt stackars ansikte har fått utså väldigt fet vitsmink i väldigt många timmar och snart ska jag titta på ett avsnitt av Sherlock. Jag har redan sett klart hela första och andra säsongen, så det är bara att börja om från början i väntan på säsong tre.

Innan jag for hem idag, så gick jag och Angelica på loppis där jag hittade en jättevacker kappa från 50-talet som jag blev alldeles förälskad i. Dock hade jag inga lösa pengar, men Angelica, underbar som hon är, köpte den som en tidig julklapp åt mig. Så jag har slängt många kärleksfulla blickar mot den där den hänger på en krok i hallen och tänkt att jag borde börja sätta upp mitt hår i svinrygg och använda rött läppstift mer ofta.

Listen to them. Children of the night. What music they make.

Bela Lugosi

Idag drar jag mig mot mitt hjärtas stad Umeå för att umgås med min finaste barndomsvän Angelica för ännu mer Halloweenfirande. Jag ska vara en 1800-tals vampyr och jag har till och med gjutit huggtänder att ha på mig. Engagemang! Jag köpte även blodkapslar att bita i, som sedan ska rinna ur mungiporna så det ser ut som jag har bitit någon, och jag testade en idag och det var fan ett av det äckligaste jag någonsin smakat. Så det ser jag inte framemot att göra igen.

Men nu ska jag fortsätta packa, sedan bege mig mot torget för att äta middag med Lollo innan jag far.

En lista.

Angelica föreslog att jag skulle göra en lista över mina  fem eller tio favoritskådisar, och jag tyckte det var en utomordentlig idé. Men att göra en lista på endast fem skådisar skulle inte fungera, (I don't like killing my darlings. Jag har fått för mig att de skulle bli förolämpade.) så det fick bli tio.

Så här kommer den, i ingen speciell ordning.

1. Johnny Depp

2. Ruth Gordon

3. James Dean

4. Audrey Tautou

5. Benedict Cumberbatch

6. Helena Bonham Carter

7. Ben Whishaw

8. Ewan McGregor

9. Joe Gilgun

10. Andrew Scott