Det där med nyårslöften.

Jag och Bernard Black är nog av samma skrot och korn.

De kommande två dagarna kommer bestå av mentalt förberedande inför 1 januari. "Vad händer den 1 januari?", undrar ni. Jo, det är första dagen på mitt första nyårslöfte på sisådär tio år. Mitt nyårslöfte är, jobbigt nog, att gå på en sockerdetox för att ta mig ur sockrets förödande klor. Jag vet att jag har sagt att jag ska sluta med socker så jävla många gånger nu att det verkar som det är något jag säger bara för att ha något att säga, men... ja, nu kan jag ju inte säga saker som "nu jävlar menar jag allvar", för det har jag har redan sagt tusentusen gånger tidigare. Så i år, istället för att vara den som så fräsigt och så fruktansvärt originellt säger att deras nyårslöfte är att inte lägga något nyårslöfte och skrockar över hur lustiga de precis varit över sin egen motsägelse, så kommer jag faktiskt lägga nyårslöfte. Det betyder följande: ingen dricka, inget godis, inga kakor, inga tårtor, generellt inget sprängfyllt med socker. Skräpmat är inget problem för mig, skulle det här vara sista dagen utan pizza eller ett greenmål från Max skulle jag nog inte ens få en liten sorgeklump i halsen, så det är fritt fram att äta det när jag känner för det - vilket inte är ofta.

Målet är att gå ett år utan socker, men jag kommer se det som månad för månad. Jag ska försöka lura mig själv, ungefär som när jag är ute och joggar och börjar känna mig trött. "Fan, nog klarar du ett gatuljusavstånd till!", brukar jag säga till mig själv och då brukar det sluta med att jag sprungit flera gatuljusavstånd trots att jag kände mig trött. Så varje månad kommer vara ett gatuljusavstånd.

Hej och hå, nu ska vi bara se hur det här går. Jag har ju lätt att ge upp när det blir jobbigt, men nu ska vi tänka positivt. Klart som fan jag klarar't!

För vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda?

Jag tyckte att Känn Ingen Sorg, precis som alla svenska filmer, var lite smålöjlig på vissa ställen, men den var även väldigt fin. Slutet av filmen fick mig att gråta, så pass mycket att hakan min darrade. Och jag är, precis som alla andra i hela jäkla Sverige, förbannat förälskad i Adam Lundgren. Men det var jag ju visserligen före jag såg den här filmen. Skulle jag vara en sådan som gav filmer poäng från en skala från ett till tio, så skulle den här filmen få kanske en 7-7,5 av mig. Sevärd.

Vi avslutar detta med en låt av Håkan, för han är bland det bästa som finns.

Där jävlar satt den, Johnny.

Jag har med all säkerhet fått uvi och det svider, kära bloggläsare, det svider som helvetets eldar. Det är bland det värsta jag varit med om, beträffande fysisk smärta. Fast traumatiskt är det också, fan. Varje gång det börja göra så där svinigt jävla ont så måste jag slå mig lite på låret med knytnäven för att inte börja böla. Herregud. Det är som att gå runt med mensvärk fast hundra gånger så mycket mer smärtsamt. Så nu ligger jag och halsar tranbärsjuice och lider. Men nog om mina urinvägar.

I förrgår så fick jag först besök av Anna som har kommit från Trondheim för att fira jul hemma i Sverige. Lite senare kom även hennes kompisar Erik och Ivan och vi spenderade hela dagen med att baka pepparkakor och knäck. Anna tipsade mig om den norska serien Hellfjord så efter hon farit fick jag låna hennes Netflixkonto och såg samtliga sju avsnitt från första säsongen. Så jävla bra. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag tycker den har samma känsla som filmen Hot Fuzz av Edgar Wright och Simon Pegg, så gillar man den så kommer man nog också gilla Hellfjord. Jag älskade den, satt och garvade så jag fick ont i magen. Fantastisk!

Nu ska jag ta och se Känn Ingen Sorg, förväntningarna är höga.

Julafton.

Jag och Mao under Kalle Anka.

Jag kan inte beskyllas för att vara en julmänniska. Det var en väldans många år sedan jag ens kände någon julstämning och längtan efter julafton, men då var man ju ett barn som fick en massa nya leksaker. Inte för att vara den som är den, men jag har inga som helst speciella känslor inför julen. Jag varken ser fram emot det eller våndas av att det är jul, jag bara är. Det är därför jag inte har några problem med att det bara är jag och hundarna idag. Angelica jobbar fram till kl 21:00 och jag har mest gått runt och gjort ingenting. Jag har varit ute med hundarna, tagit hand om disken, plockat bort lite från vardagsrummet och ätit en middag som inte var julmat och, det mest juliga jag kommer göra idag, sett på Kalle Anka och gosat med Mao. Tyck nu för guds skull inte synd om mig, om jag har lyckats få min dag att se sorglig ut, för mig lider det ingen brist på. Angelica tyckte nog lite synd om mig, för hon ringde under en rast och frågade hur jag hade det och om jag klarade mig. Det är inte synd om mig, jag har det bra jag.

Igår tog jag och Angelica med oss hundarna och åkte till Österjörn och spenderade hela dagen och kvällen hos moster. Vi drack kopiösa mängder kaffe, åt kopiösa mängder choklad, mat och andra godsaker, sov middag framför TV:n och såg sedan på firandet av drottning Silvias födelsedag, så det var som min julafton. Imorgon kommer jag fara till Lollo för att fira juldagen i Medle, jag vet inte allt vad som kommer att hända, men det kommer nog bli en förbaskat bra dag.

Så, avslutningsvis, trots att jag inte är en julmänniska så hoppas jag att ni alla har haft en väldigt bra dag med massor av god mat och julmust och att ni har ätit choklad tills knappen på byxorna hotas att flyga av. Jag hoppas att ni är nöjda, glada och friska och att ni får och ger mycket kärlek ikväll. God jul på er alla.

The Desolation of the Julpynt.

Hundarna framför granen

Jag och Lollo efter bion.

Idag fick jag och Angelica acceptera att det var dags för jul, så jag satte igång lite julmusik och fram kom granen och en julstjärna står nu i fönstret. Och mer än så kommer det inte att bli. Pappa var här idag för han och Lola for på Jerry Williamskonserten som var här i Skellefteå, och han frågade utifall vi inte hade ljusstakar att ställa i fönsterna och när jag sa att vi inte ägde en endaste en så mumlade han om att han skulle bli tvungen att komma hit med en massa som han har på vinden. Så tydligen bryr sig till och med pappa mer om julpynt än vad jag och Angelica gör. Se där.

Kvart i nio gick jag in till stan och såg The Desolation of Smaug på bio med Lollo och vi båda var mycket nöjda med filmen. Det var en scen ur filmen som vi tyckte var exceptionellt lustig, men ingen annan verkade tycka det, så vi satt och skakade för att vi försökte hålla oss från att skratta. Det är det dåliga med att fara på bio, för både jag och Lollo är sådana som gärna kommenterar och händer det något roligt så brukar vi oftast härma det som sades/gjordes, men det går inte riktigt att göra så på bio. Om man nu inte är ute efter att störa andra människor, för då fungerar det alldeles utmärkt att göra så. Men gör inte så, det kan bli så hemskt dålig stämning i biosalongen. Men vi tog igen det när vi gått ut från bion och stod och väntade på Lollos skjuts hem, så det gick bra ändå.

Allt som allt, så var idag en bra dag. Jag fick till och med höra att jag var stilig av en lagom full herre när jag var på väg till bion, så inte kan jag klaga!

I can tell the way you smile.

Varför är det jävla plusgradigt ute? Närmare bestämt +8 grader ute! I vanliga fall har jag inget emot att det är varmt ute, kylan är ingenting jag ser fram emot under vintern. Men när snön byts ut mot is, då tar jag nog hellre några minusgrader och slipper halka runt och riskera att bryta ett ben eller två. Inte heller är det särskilt roligt när man går ut med nyvakna och aspigga hundar som gärna drar iväg när de ser en annan hund. Det är ju inte ens en månad kvar till januari som ska vara den kallaste av månader! Nä, fy fan.

Annars så har jag inte sovit ens en minut i natt, så klockan sju på morgonen bestämde jag mig för att det var lönlöst att ens försöka och satte igång The Life Aquatic With Steve Zissou istället. Den är förövrigt, om ni inte har sett den, väldans fin. Jag grät mig igenom hela slutet, så pass mycket att jag fick hakdarr. Kan ha något med den extrema tröttheten att göra, men mest för att den är fantastisk.

Jag snodde en lista.

Jag snor en lista från Hannas blogg i brist på annat att göra.

1. Om du fick en dotter nu, vad skulle hon heta? – Jag tycker Vera är väldans charmigt och skulle jag få en unge med en man från något engelskspråkigt land så skulle jag överväga Rosie för det är så himla gulligt.
2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex? – Beror väl på. Men idag är jag romantisk och väljer att tro att kärlek klarar sig på bara kärlek.
3. Vilken var den senaste filmen du såg? – Matilda, filmatiseringen på Roald Dahls bok.
4. Har du bra självförtroende? – I vissa aspekter har jag det och i vissa har jag inte det.
5. Vad skulle du egentligen vilja göra just nu? – Just just nu så vill jag sova. Men annars vill jag nog vara i London.
6. Nämn tre saker på din att-göra-lista? – Idag är det inte särskilt många. Men annars är det hitta ett jobb, få ordning på mitt hår och hänga lite tvätt.
7. Beskriv ditt drömutseende! – Jag har en girlcrush på Gemma Arterton och skulle inte tacka nej till att vakna upp med hennes ansikte. Men mitt funkar det med.
8. Skriv namnet på någon du ser upp till – Mamma.
9. Någon du har kysst - Fick en ofrivillig tungkyss av Kayo.
10. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? – Nej, men jag har kvar en snuttefilt.
11. Den du senast sov över hos – Lollo och Filip i deras nya hus.
12. Vem skrev du senast med på Facebook? – Anna.
13. Är du nöjd med din profilbild på Facebook? – Jaaa, nog fyller den sin funktion.
14. Vad väljer du, godis eller chips? – Godis.
15. Pinsammaste minnet från skoltiden? – Jag kommer inte på något speciellt, men säkert när jag har ramlat eller sagt något korkat.
16. Hur uppvaktar man dig? – Med en risifrutti.
17. Har du rykten efter dig? – Säkert.
18. Din absolut sämsta egenskap? – Jag är hemskt dålig på att höra av mig till folk, trots om jag saknar dem jättemycket. Annars är det nog att jag har svårt för ansvar.
19. Din bästa egenskap? – Snäll, hoppas jag. Och en förjävla bra musiksmak.
20. En låt du är beroende av? –  Typ allt med Julie London och Ella Fitzgerald. Annars Two of Us av Beatles.
21. Vad stod det i ditt senaste sms? – ”Hur jobbar jag nästa vecka?”
22. Vem skulle du ta med dig till en öde ö? – Kanske Bear Grylls. 
23. Kan man vara vän med sitt ex? – Ja, det kan man nog. 
24. Har du kysst en kompis? – Ja.
25. Hur ofta dricker du alkohol? - Det går i vågor, men oftast är det inte särskilt mycket.
26. Vad är din åsikt om droger/folk som tar droger? – När de som verkligen är fast är drogträsket, så tycker jag det är hemskt sorgligt. Men om man ser dem som röker marijuana och tumblr'ar om det, då känns det otroligt pretentiöst. Får man säga så?
27. Vad hatar du? – Många saker - svält, krig, pedofiler, våldtäktsmän, kvinnohat, manshat, Westboro Baptist Church. Jag skulle kunna göra det här till en lång lista.
28. Hade du kunnat ha distansförhållande? – För andra har det ju fungerat, så tror inte det är omöjligt om än kanske lite tråkigt.
29. Vad handlade din senaste dröm om? – Jag var på 4H i Jörn med en massa människor och det var natt och det spökade. Min häst tappade en sko och jag bad en man om hjälp som bara försvann utan några som helst spår. Sedan kom det fram att jag just hade fått ett barn som hette Esther och Big Steve, lokal Skellefteåkändis och youtuber, var personlig nanny åt henne. Slut.
30. Vad väger du? Är du nöjd med det? – Jag har inte vägt mig sedan jag gick i nian på grundskolan och är ganska nöjd med det beslutet. Men jag har några extra kilon jag skulle vilja bli av med.
31. Hur lång är du? – Runtomkring 174 cm.
32. Vilken är den bästa svenska filmen? – G som i Gemenskap!
33. De bästa svenska skådespelarna? – Jag är så fruktansvärt dålig på svenska skådespelare, men jag gillar Adam Lundgren just nu.
34. Vilken väljer du, Harry Potter eller Twilight? – Harry Potter all the way, baby.
35. Ditt humör för tillfället? – Lugn.
36. En vacker person? – Mamma är alltid vacker.
37.Har du instagram? – Ja, @beatricelundahl om ni skulle vara intresserade av att kolla upp den.
38. Vem kramade du senast? – Villemo.
39. Vem träffade du senast? – Systern, men vi bor ju tillsammans. Annars var det Villemo när vi såg Dr Who tillsammans.
40. När slog du dig senast? – Igår slog jag sidan av handen när jag städade och blev av med några lager hud
41. Någon du vill träffa? – Angelica J, Hanna, Monika, Mamma, Lollo - typ alla jag känner.
42. När grät du senast? Varför? –  Sist jag grät var när jag låg och funderade över vad jag ska göra med mitt liv.
43. Sminkar du dig varje dag? – Nej, det gör jag inte.
44. Vem är du mest lik, mamma eller pappa? – Mamma.
45. Är du helsvensk? – Så vitt jag vet i alla fall.
47. En artist du inte gillar? – Jag är inte särskilt förtjust i Avicii.

48. En artist du gillar? – Janelle Monaé
49. Vad är det bästa som hänt dig? – Att jag har träffat de människorna som jag har i mitt liv. Annars var Londonresan jävligt bra.
50. Vad vill du bli när du blir äldre? – Glad, kär och en översättare.

Two of us sending postcards, writing letters on my wall.

Hejsan.

Nu vet jag ju inte riktigt hur väl ni, kära bloggläsare, känner mig, men jag är av den karaktären att direkt det blir för mycket ansvar lagd på mig eller när jag måste ta jobbiga beslut eller bara göra något som känns allmänt jobbigt och energikrävande, så har jag tendensen att tänka "Om jag undviker det här tillräckligt länge så kommer det försvinna/lösa sig av sig själv.". Det är inte bra. Jag rekommenderar inte att göra så. Speciellt inte när det gäller ens framtid, för då ligger man klarvaken i sin säng kl 04:55 på morgonen och undrar vad fan det ska bli av med ens liv medan ångesten över att man snart är 22 år gammal och man fortfarande inte vet vad man ska/vill göra får en att vilja gömma sig under täcket och gråta tills man är en hög uttorkade benbitar i fosterställning. Nu överdriver jag inte heller, trots att det ligger i min natur att göra det för berättelsens skull. Jag vet inte hur många timmars sömn jag går miste om för att jag ligger vaken och inte kan sluta tänka på vad jag ska ta mig till.

Jag har funderat och funderat över vad jag vill och verkar inte riktigt ha fått mitt hallelujahmoment, inte förrän nu. "Hallelujah! Nu vet jag vad jag ska göra!" utbrast jag och gjorde det där hoppet där man slår ihop hälarna mot varandra. Precis så gick det till. Okej, nu ljög jag. Men jag gjorde det inombords. Så vad är det jag ska göra? Jag ska söka till kandidatprogrammet i språk på Umeå universitet till höstterminen -14 och hoppas av hela mitt hjärta att jag blir intagen så jag får studera engelska igen. Det är det enda ämnet som jag känt att jag har varit riktigt duktig på och som jag vet att jag har möjligheten att förbättras i. Jag har intresset för det och jag vet att jag kommer kämpa för att bli bättre även när det blir svårt. Om jag kommer in på utbildningen och får damma av mina engelskafärdigheter och förbättrat mig, så ska jag söka utbildning för att bli översättare. Det känns bra, det känns som jag äntligen börjar få en hum om vad jag vill göra, vad för en karriär jag skulle trivas med att ha. Det känns som jag börjar ta mig någonvart, istället för att bara ligga och grubbla om min framtid.

Det enda som gäller nu är att hitta arbete framtills dess. Men jag känner mig lugnare i alla fall.

Och nu tycker jag att vi tar och lyssnar på Two of Us av The Beatles, för det är min favoritlåt just nu.

Katarina.

Jag har den bästa mamman i världshistorien, så är det bara. Jag kan acceptera att andra tycker att deras mammor är de bästa i världen, men min mamma är den bästa och det går inte att övertala mig annat. Det finns ingen person som jag älskar lika mycket som mor min, trots att hon gav mig samma namn som satkärringen i Rederiet vilket har ärrat mig för livet. Tack för den, mamma! Nej, nu överdrev jag visst. Nu ska jag vara seriös igen. Har jag ärvt endast 20% av den finheten som hon besitter som människa så räcker det gott och väl för mig. För hon är verkligen det finaste jag vet, min mamma, och jag har väldigt tur som får ha henne i mitt liv.

Mer hade jag inte att säga, bara lite mammauppskattning såhär på en lördagsnatt.

Starka kvinnor.

Jag vill börja med att säga att jag identifierar mig som en feminist, och inte den där manshatande "feminazi" (jag hatar jämförelsen mellan feminister och nazister, på vilket sätt har kampen för jämställdhet något med massmord att göra?) som skriker om att män är svin som många verkar tro att feminismen gör kvinnor till. Jag tror på att kvinnor är lika kapabla som män och att män är lika kapabla som kvinnor. Men nu börjar jag bli lite trött på starka kvinnor. (Var lugn nu och läs vidare, det kommer en förklaring.)

Många verkar tro att sättet att bekämpa damsel in distressyndromet på är att kontra det med starka kvinnor. Vilket är fint. Det finns många starka kvinnor och jag har absolut inget emot starka kvinnor, de är fantastiska. Men precis som det där löjliga konceptet att kvinnan ska vara en damsel in distress, så är inte alla kvinnor starka. Alla kvinnor är inte pilbågsskjutande Katniss Everdeen och alla kvinnor är inte passiva Bella Swan. Den här idén om att skriva alla kvinnor som starka är att på nytt sätta dem i ett fack om hur en kvinna ska vara.

Snälla missförstå mig inte nu, sådana förebilder behövs och de hjälper unga tjejer som håller på att formas till vuxna kvinnor att förstå att man inte behöver vara passiv. Men det behövs precis lika många varierade kvinnor, precis som det behövs varierande män. Det finns ett så oändligt stort spektrum av personligheter att identifiera sig med och att reducera en kvinnlig karaktär till två kategorier, antingen stark eller passiv, är rent ut sagt förjävligt. Istället för att ge mig en starka kvinnor, ge mig intressanta kvinnor. Ge mig variation. Ge mig människor som råkar ha en vagina.

I'm wild again, beguiled again.

Ella Fitzgerald.

Med Angelica borta på födelsedagsfest och hundarna närmast apatiska efter att ha varit ut och sprungit tidigare idag, så har jag bestämt mig för att ta tillfället i akt och vara lite av en livsnjutare ikväll. Så nu har jag magen fylld med flygande jakob, jag har tagit bort gammalt nagellack, tagit ett fotbad, smörjt in händerna och har just nu fötterna i varsin plastpåse med olivolja medan min nya jazzlista på spotify spelas flitigt.

Jag njuter just nu, kära bloggläsare, jag njuter verkligen just nu.

Bowling.

Jag, Angelica och Ronja åt godmat och for sedan och bowlade för att fira Ronja som nyss har fyllt 25 år. Jag hade gett mig fan på att vinna, men det gick inte som planerat. Jag förlorade. Jag är besviken. Men vi hade trevligt i alla fall och det är väl något i alla fall. Antar jag. Men jag är fortfarande besviken. Nej då, jag kan ta en förlust.

Nu håller Angelica och Ronja på att spritsa muffinsarna (ja, det är tydligen så muffins böjs i bestämd plural. Jag kollade upp det.) som de bakade innan middagen, så snart ska jag dränka min bowlingsorg i muffins.

Monica Z.

Kollektivet.

Kollektivet.

Jag vet att det är tänkt att vi i skandinaver ska förstå varandra, men jag har aldrig varit bra på det. När jag har tur så kanske jag förstår 50% av en konversation på norska och 2% av en konversation på danska, annars kör jag på "nicka och le"-taktiken. Under två tillfällen har jag varit tvungen att prata en längre tid med både en norsk och en dansk. Båda gångerna var jobbrelaterat och den gången med dansken ville jag bara sjunka genom marken. Jag tror Dantes tionde krets, kretsen som blev utelämnad från boken, är att sitta i telefon med en dansk som man just så pass kan förstå vill ha information om bredbandstelefoni, bredband och TV, men inte exakt vad personen vill veta. Jag vågar påstå att jag är lite berövad när det kommer till de skandinaviska språken.

Trots detta tämligen vemodiga faktum, så har jag snart plöjt mig igenom en hel säsong av norska Kollektivet. De är en komedigrupp med sitt egna program på TV, och jag fick höra en låt av dem förra året och har sedan dess lyssnat på deras låtar och sett några av deras sketcher på youtube lite till och från. Men så en dag för inte så länge sedan tänkte jag att jag i alla fall skulle se ett helt program och om jag inte förstod något av det så var det bara att fortsätta lyssna på deras engelska låtar och veta i mitt hjärta att jag försökte, att jag verkligen försökte.

Så hur gick det då? Jo, jag har ju som sagt snart tagit mig igenom hela första säsongen och jag tror inte jag överdriver när jag säger att jag nu förstår kanske 95% av allt som sägs. Kjempebra! (Stilpoäng.) Enda gången det blir svårt är när de pratar med bred dialekt, men det kan inte begära att jag ska förstå. Jag tror framsteget beror på att jag hade samma tillvägagångssätt som när jag skulle lära mig dricka kaffe - drick/lyssna konstant tills det slutar vara äckligt/oförståeligt. Jag rekommenderar dock inte göra som jag och dricka tio stora koppar kaffe på raken när man inte är van det, huvudvärken och skakningarna var aningen obehaglig. Men norska går nog inte att överdosera på. Tror jag i alla fall inte.

Här har ni min nuvarande favoritlåt av Kollektivet.

Oh, them costume dramas!

Det är väldans svårt att missa att det finns en serie som heter Downton Abbey. Det verkar som att alla är förälskade i den serien och jag vill ju inte vara sämre, så efter några mindre om och men så hade jag skaffat första, andra och tredje säsongen. Jag älskar i regel allt som är ett kostymdrama, speciellt när det är "kommer de, kommer de inte gifta sig" och det känns hopplöst men det löser sig i slutet. Jag är galen i sådant. I våras började jag med första säsongen och det tog sin ljuva tid för mig att se klart hela och inte förrän nu började jag med andra. Jag har inte varit allt för imponerad av den. Karaktärerna är jättefina och premissen är bra, men handlingen har varit off, speciellt de gångerna där de skulle ha med något för bara det avsnittet (avsnittet med Patrick Crawley/Major Patrick Gordon var aslöjligt) och jag tycker det har dragit ner serien rejält. Men nu har jag på mindre än en vecka sett hela andra säsongen och påbörjat tredje i hopp om att Julian Fellowes kommer få mig att ändra min åsikt. Än så länge fortsätter jag se den på grund av vackra kostymer. Och Hugh Bonneville. Jag älskar Hugh Bonneville.

Men om ni, kära bloggläsare, som jag är förtjusta i kostymdrama, så får ni en lista över några serier, miniserier och filmer (mest miniserier) som får mig att gråta eller som värmer lillhjärtat mitt:

Jane Eyre (2006) - miniserie med Ruth Wilson som hjältinnan Jane Eyre och Toby Stephens som mr Rochester, alldeles rätt mängd dyster och romantisk, en sjujävla bra tappning av Charlotte Brontës roman.

Bright Star (2009) - film med Ben Whishaw och Abbie Cornish som poeten John Keats och Fanny Brawne. Jane Campion har lyckats skapa en helt hjärtekrossande förtäljning av John Keats liv, poesi och kärlek till Fanny Brawne. Varje scen är ett konstverk.

Parade's End (2012) - miniserie med ljuvliga Benedict Cumberbatch, Rebecca Hall och Adelaide Clemens. Filmatisering av Ford Madox Fords roman, med Tom Stoppard som manusförfattare. Fantastisk historia om de psykologiska skadorna under första världskriget, kollapsen av England edwardiska principer och med en kärlekstriangel inslängd.

Cranford (2007) - miniserie med Judi Dench, Imelda Staunton, Eileen Atkins bland annat. Utspelar sig i det lantliga samhället Cranford under industriella revolutionen. Småtokiga damer som älskar skvaller, katter som får lavemang, kor som får kläder. Det låter knäppt, men jag sitter och skrattar tills tårarna rinner.

North & South (2004) - miniserie med Richard Armitage (Richard Rawrmitage more like!) och Daniela Denby-Ashe. En kvinna från södra England tvingas flytta till den industriella staden Milton i norra England och träffar på ägaren av ett bomullsspinneri och det är blandad attraktion och avsky.

Lost in Austen (2008) - miniserie med Jemima Rooper, Hugh Bonneville och Tom Mison. Tekniskt sett inte en renodlad kostymdrama. Amanda Price kliver in genom en okänd dörr i sin lägenhet och byter plats med Elizabeth Bennett från Jane Austens Pride and Prejudice. Större delen är i Austens England, så jag räknar med den ändå.

Jag stod med knytna nävar framför spegelen

En Bea.

 Sådär såg jag ut igår. Jag ser inte ut sådär idag. Idag ser jag mer ut som sju svåra år och jag känner mig som så också. Det har mycket med att göra att jag var aningen förfriskad igår (väldigt trevlig inflyttningsfest hos en Krister) och får idag stå för hur mycket alkohol jag förtärde och mycket för att jag har en dunderfeber på gång. Feberont i huden, värk i kroppen och dunkande huvud.

Men för att prata om något roligare än att jag mår tämligen skit, så fyllde finaste Lollo hela 21 år i förrgår och det firades med ett avsnitt av American Horror Story: Coven, coca cola och tårta. Så stort grattis till henne!

Är förövrigt smått besatt av Panda DA Pandas låt Spegelen. Jag gillar dock inte att det är "spegelen" och inte "spegeln". Är det något skånskt påfund? Säkerligen är det "spegeln". Ja? Nej? Åh.

Kayo.

Inte bästa vinkeln, men söt ändå.

Det här är min hund Kayo. Kayo är en karelsk björnhund. Karelska björnhundar är ganska badass, så vet ni inte så mycket rasen då får ni lite information om dem: rasen kommer från Finland och har funnits i sisådär 120 år, men det var inte förrän på 30-talet som de blev avlade på på riktigt och de svart-vita valdes ut. Rasen användes primärt till att jaga björn inom ledhundsjakt, men nuförtiden är de mer ställande hund till björn, älg och vildsvin. De har ett bett på ungefär 104 kg och de är extremt modiga. I USA används de även till att jaga bort björn från ställen där det finns mycket folk..

Mmm, så ståtlig!

Karelska björnhundar är alltså jakthundarnas motsvarighet till the Terminator. De här är hundar som tar sig an björnar, så inte undra på att de beskrivs som modiga och självsäkra. Så det var väl bara givet att de skulle se så förjävla ståtliga ut som de gör. Kolla bara på bilden ovan. Man kan verkligen se att den där hunden sitter och filosoferar som djupa saker och skit i pauserna under jakten. O Fortuna spelas medan de i slowmotion jagar en farlig björn! De karelska björnhundarna räds ingenting!

Men då finns det ju Kayo. Eftersom rasen är så tuff, så har det smittat av sig lite på mig också när jag är ute och går med henne. Jag ser andra hundar och tänker "Pfft! Min hund använder din hund som tandtråd!" och så high five:ar jag och Kayo och går vidare. Men idag fick jag erfara att Kayo visst var rädd för något. Inte en monsterbjörn, inte en älg med dubbelt så stora horn som vanlig, inte ett viltsvin med nedblodade betar. Hon var rädd för den här:

St: Olovskyrkans reklamskylt.

Jag vet inte om det är för att hon haft en traumatisk upplevelse som valp där en reklamskylt var inblandad eller om hon är extremt ateistisk och allt som har kyrkan att göra skrämmer skiten ur henne eller vad annat det kan tänkas vara. Men jag tycker ändå att en BJÖRNhund inte ska vara rädd för en liten reklamskylt.

Let's be outrageous, let's misbehave.

 Halloween is upon us, kära bloggläsare! Jag gillar Halloween, det är ett fint litet tillfälle att klä ut sig, vare sig om man är något läskigt, periodbaserat eller om man bara vill ha en anledning att klä sig extra sexigt*, och sedan ha en fest med vänner. I år bestämde jag mig för att klä ut mig till en flapper girl från 20-talet. Jag har alltid uppskattat estetiken av 20-talet och flappers kan vara bland det coolaste någonsin, så jag tyckte att det skulle vara roligt att klä ut mig till en. Vet ni inte vad flapper girls är för något, så var det kvinnor som totalt övergav den edwardiska erans normer om hur en kvinna skulle se ut och bete sig. De klippte håret kort, sminkade sig, dansade på jazzklubbar, rökte och drack och var badass motherfuckers. Ville ni kolla upp kända flappers, så sök upp Louise Brooks, Clara Bow och Zelda Fitzgerald.

Jag har inget speciellt planerat för idag, jag ska bara vara hemma med hundarna och lite senare ikväll kommer Lollo och Monika och då ska vi se det senaste American Horror Story: Covenavsnittet. Men på lördagen kommer dagen jag ska vara flapper, längtar!

*Det är okej att bara vilja vara extra sexig på Halloween. Visserligen kan det bli aningen tröttsamt att bara hitta utklädnader som "sexy nurse", "sexy angel/devil" och så vidare, men vill folk så låt dem. Med största sannolikhet är dessa sådana som klär sig vanligt alla andra dagar om året och tar tillfället i akt att vamp it up a little. Så är du en person som dömer Halloweenfirare för att de klätt ut sig för sexigt/slampigt, sluta. Bara sluta.

I don't eat, I don't sleep, I do nothing but think of you.

Jag och min systers kompis Samuel såg filmen Drive med Ryan Gosling i huvudrollen för någon dag sedan och nu kan jag erkänna att jag äntligen förstår varför människor är så fruktansvärt attraherade av Ryan Gosling. Även om jag har tyckt att han är en rätt så skaplig skådespelare, så har jag aldrig blivit galet pirrig i magen när hans nunna kommit upp i bild, om man bortser från när han var med i serien Breaker High men det var under 90-talet och han hade samma frisyr som Nick Carter från Backstreet Boys, så det var givet att jag i mina unga år skulle vara förälskad i honom. Skulle ni mot förmodan, kära bloggläsare, inte ha sett Breaker High och därmed inte ha någon aning om hur han såg ut i denna period, så tycker jag synd om er.

Nu säger jag inte att jag kommer bli pirrig i magen hädanefter, men jag kommer ha mer förståelse. (Slänger in en disclaimer och påpekar att jag inte tycker att karln är ful på något sätt.) Men vad spelar egentligen hans utseende någon roll, så länge han gjorde en bra karaktär i en bra film? Nej, just det, så nu ska jag sluta prata om det och fokusera på själva filmen istället. Jag tyckte filmen var väldans bra och jag älskade hela 80-tals/Miami Vice-känslan trots att den var satt i nutid. Den introducerade mig även till en låt, Under Your Spell av Desire, som spelats på repeat ända sedan jag såg filmen, så bara positiva saker har kommit ur att se den filmen. Tummen upp!

I'm a love letter away.

Kan det vara så att jag skriver två inlägg på två dagar? Jo, det kan det. Det var länge sedan något sådant fantastiskt underligt hände och tänka sig att det fanns en tid då jag kunde skriva tre inlägg på en och samma dag. Ah, gamla tider. *torkar nostalgisk tår från ögat* Nuförtiden känner jag mig produktiv i mitt bloggande om jag lyckas få ihop ett mediokert inlägg i månaden. Ni vet, istället för tre mediokra inlägg om dagen.

Jag och syster tog bilen till Jörn idag och satt på mosters jobb i några timmar och drack kaffe och pratade strunt. Min moster visade för några veckor sedan en mössa som hon hade krokat ihop som såg väldans tjusig ut, så vi frågade henne hur man krokade och när vi var tillbaka i Skellefteå igen for vi in på en garnaffär och köpte varsin kroknål och garn. Det är väldigt enkelt och jag förutspår att mitt broderande kommer läggas på is ett tag. Jag förutspår att jag även kommer få The Claw Hand of Doom, för fy fasiken vad det är ansträngande för handen att kroka. Om allt går som det ska, så kommer jag snart en fräsig mössa att spatsera runt utomhus i nu när de kallare månaderna knackar på.

Innan vi for hemåt, så körde vi in på en skogsväg och släppte ut hundarna för en springstund. Om man någonsin sett mer nöjda hundar. Det värmde i lillhjärtat mitt.

Var förresten London Grammar i er smak? Om ni fortfarande litar på min musiksmak eller känner att jag förtjänar en chans till att imponera på er, så kanske Voxtrots låt Start of Something är något som kittlar era musikaliska sinnen.

I'm feeling shyer.

Mitt hår var ett bra ställe att kura ihop sig på.

Villemo hörde av sig idag och frågade utifall jag inte ville ha en tekväll med henne och eftersom jag inte är den som tackar nej till en kopp te och trevligt sällskap har min kväll tillbringats med henne, Piggelin och Bianca i deras nyköpta hus. Minst tio koppar te och en miljon lavendelkakor/drömmar/saltiner/briebitar/camembertbitar senare är jag hemma igen och ska klämma in ett avsnitt från någon serie innan jag går och lägger mig. Förutom att jag blev bajsad i håret (av Piggelin, inte Villemo. Så pass fräck är hon inte.) så har det varit en alldeles formidabel kväll.

Hallå, innan ni går! Har ni hört London Grammar? Inte? Ja, men tryck play vettja, så kanske ni hittar ett nytt favoritband. Jag tycker att de är förfärligt bra.

Ringo.

Jag har blivit smått besatt av Draw Something, men jag har inte så många att spela mot, så här har ni ett smakprov på mina ritarskillzz. Gillar ni vad ni ser så får ni gärna utmana mig i spelet. Mitt användarnamn är beatricelundahl, har jag för mig i alla fall. Annars är det bara att gå via facebook.

American Horror Story: Coven

American Horror Story: Coven

Oh my words, American Horror Story är tillbaka med en ny säsong! Efter andra säsongen, som var liite av en besvikelse i jämförelse med den första, så verkar den här otroligt lovande. Visserligen är första avsnittet en introduktion av karaktärerna och handlingen, men fy fabian än så länge är jag inte besviken! Jessica Lange är som vanligt en badass motherfucker och jag är glad att Taissa Farmiga är tillbaka i serien. Det enda som saknas nu är att Connie Britton ska komma tillbaka som en ny karaktär. (Efter Dylan McDermotts gnälliga och mesiga Ben Harmon är jag inte särskilt brydd om han kommer tillbaka eller inte. Fast det är ju inte egentligen hans fel.) Det enda jag riktigt har att klaga på är rollbesättningen av Emma Roberts, som i alla fall jag inte tycker är en speciellt övertygande skådespelare. Kathy Bates! Kathy Bates är med och hon kan mycket möjligt vara den mest vridna karaktären som var med i serien. Jag gillar det, jag gillar det starkt!

On shivering legs.

Fina flickor!

Idag var alarmet ställt på klockan 06:00 för att med dessa två fina tjejer ta bilen upp till Luleå över dagen. Det gjorde dock för ont i mig att stiga upp direkt, så det blev att snooza till halv sju innan jag ides ramla ur sängen och in i duschen. Vi har haft en förjävla rolig dag och det blev mycket skratt tills det gjorde tämligen ont i magen. Det blev lite vardagsspänning när vi kom tillbaka till bilen efter att ha gått klart på stan och upptäckte att billjuset stått på i flera timmar och batteriet var helt dött, men det löste sig när Villemos styvpappa kom med startkablar och vi kunde rulla vidare. Jag fick även snusa på en bebishjässa, vilket kan ha varit höjdpunkten på hela dagen. Alltså, det var Villemos lillasyster, det var inte så att jag valde ut en bebis på torget och snusade den på hjässan. Det skulle vara konstigt... och fel.

Nu är jag gud så trött och ska bara se något avsnitt ur en serie och läsa lite ur min bok, sedan blir det att sovasovasova. Det ska bli förbannat skönt! Här har ni en av mina nuvarande favoriter, Backstage With the Modern Dancers av Great Lake Swimmers. Väldans mysig låt.

The only sadness tonight is that, in future years, there'll be so many fantastic songs that it will not be our privilege to play. But, believe you me, they will still be written, they will still be sung and they will be the wonder of the world.

Efter att ha tagit ett oavsiktligt uppehåll från joggingen som varade i ungefär en och en halv vecka tänkte jag nu idag att om jag vill fortsätta med joggingen så måste jag ut på direkten och sluta skjuta upp det till dagen efter, för då kommer jag aldrig ta mig ut igen. Så jag slängde på mig sportbehån och joggingskorna och begav mig. Man har ju hört hur fort musklerna och konditionen försvinner när man tar ett uppehåll, så jag gav mig fan på att hålla tempo och inte sluta innan rundan var avklarad. Inte nog med att jag sprang snabbare än vanligt, jag sprang även längre - bara för att jag ville bevisa att jag inte latat till mig för mycket under den där en och en halv veckan.

Nu vill jag dö.

Och kräkas lite.

Men det får vänta för jag ska se The Boat That Rocked och njuta av 60-talsmusik och Tom Sturridges fagra anlete. Adios, amigos.

Tapet i skogen.

Inzoomad bild på tapet.

Igår for jag och Angelica en sväng till moster och Håkan i Österjörn, dels för att undvika att städa lägenheten  och för att Angelica "känner på mig när moster gör köttsoppa". Medan Angelica och Håkan mätte skuffen för att klippa till och lägga dit en plastmatta, så var jag ute med hundarna och tog en promenad i skogen. Jag tänkte att jag skulle föreviga ögonblicket och ta kort på dem. Kayo satt fint och pose-ade riktigt professionellt ("Det här är inte första gången du står modell, din snygga jävel" tänkte jag stolt) men Mao var aningen för exalterad över att får springa i skogen och det är därför han ser ut som han gör på den andra bilden. Tur att han kan vara charmig. Ibland. Fast inte alls egentligen.

Nu idag tog vi i alla fall tag i städningen så den ser presentabel ut för när el padre och Lola ska komma och äta middag. Senare under kvällen ska vi ut och ta någon öl, så det lär bli trevligt.

The Ladies

Hejsan kära bloggläsare! Ikväll har jag att erbjuda en lista över några kvinnor vars musik jag lyssnar mycket på just nu.

1. Etta James - Fool That I Am.

2. Agnes Obel - Just So.

3. P.P. Arnold - Angel of the Morning.

4. Ella Fitzgerald - Misty.

5. Connie Converse - Talkin' Like You (Two Tall Mountains).

6. Janelle Monáe ft. Erykah Badu - Q.U.E.E.N.

7. Julie London - Cry Me A River.

8. Dinah Washington - I Though About You.

9. Francoise Hardy - A Quoi Ca Sert.

10. Joan Armatrading - Down to Zero. 

Dry your eyes and let's be sweethearts again.

Long time, no see! Nu har det varit tyst på bloggen ett tag, så i den här uppdatering tar jag tillfället i akt att presentera nyaste tillskottet i mitt och Angelicas liv - den karelska björnhunden Kayo. Det var absolut inte tänkt att vi skulle skaffa en ny hund, men vår mosters man berättade att han hade en hund som inte gick att jaga med men som var en för fin sällskapshund för att bara ta bort, så började vi prata om att kanske ta henne. Vi hade bara lekt med tanken och trodde inte att vi faktiskt skulle ta henne, men när vi var i Österjörn och hälsade på så bad jag om att i alla fall få träffa henne före vi for och innan vi visste ordet av det så satt det en ny hund i baksätet. Vi har henne på prov nu för att se om Kayo och Mao går ihop (nu har de till och med hunnit hångla, så jag tror det är lugnt mellan dem.) och om vi kunde ha henne i lägenheten.

Än så länge har allt gått bra och hon har till och med varit ute med mig och joggat. Kayo är verkligen fin och verkar inte ha några problem med att anpassa sig till den nya omgivningen. Det enda problemet vi har med henne är att vi inte verkar kunna säga hennes namn, hittills har jag kallat henne Kaya, Koja och Jako medan Angelica har fått fråga henne vad hon heter. Utöver det så går allt bra och jag måster erkänna att jag redan är lite förälskad i henne.

You and Edgar broke my heart. You've killed me.

Jag tror ett bevis på hur pass ofta jag ser om serier jag gillar är att när systern ser dem med hörlurar på så att jag bara kan se utan att höra, så sitter jag och skrattar när jag vet att en karaktär säger något roligt eller bara citerar dem rätt ut. Just nu ser hon Me and mrs Jones och jag har suttit och brustit ut i "AHH! STOP KISSING MY MUM!" och skrattat så jag fått ont i magen. På tal om Me and mrs Jones, har ni märkt att Robert Sheehan är så snygg att det känns i maggropen? Jag gillar hans ansikte.

Något annat som jag har sett och gillat är Wuthering Heights från 2011 som är regisserad av Andrea Arnold. Nu är det inte en film för alla och den är inte speciellt lättittad heller, men gillar man en film med praktiskt taget inga repliker (var seriöst mindre 20 repliker totalt. Typ.) och med endast ljudet av vind och regn som soundtrack, så är det här en film för dig. Jag har läst boken flera gånger och älskar den, och trots att de använde sig väldigt löst av handlingen i boken, (och då menar jag väldigt löst.) så kan man uppskatta den för vad den är, för att den är visuellt väldigt vacker. Istället för att förlita sig på repliker att föra fram handligen och bakgrundsmusik att sätta tonen för filmen, så använder de sig av omgivningen kring Wuthering Heights och Thrushcross Grange i Yorkshire. Ibland kan det bli lite väl mycket scener på endast omgivningen och som sänker tempot på filmen, men den har redan ett relativt lågt tempot till att börja med. Det enda riktiga problemet jag hade med filmen, valde att bortse det faktum att de gjorde handligen till lite vad de ville, var att det var många scener där de visar närbilder på hur de dödar får, kaniner och hundar. Jag förstår att när de har fångat in kaniner så måste de knäcka nacken på dem och att de inte kan ha hur många hundar som helst på gården och att kastrering inte var ett alternativ och istället hänger upp dem i halsbandet för att kvävas, men jag känner inget behov av att se det, flera gånger om. Jag vill inte se hur de sticker en kniv i halsen på ett får och håller närbilden otroligt länge på fåret som ligger och blöder. Fokusera på karaktärerna, snälla.

Men allt som allt var det en bra film. Inte fantastisk, inte nyskapande, men bra. Kaya Scodelario, som spelar den äldre Catherine Earnshaw, kommer nog göra mycket bra i framtiden.

Haunt me if you like. I don't mind.

Now Is Good.

Jag har inte sett en film på jättelänge, tänkte jag nu under kvällen. Jag har inte sett en film på jättelänge och jag borde ta en paus från serietittandet och se en film istället. Jävligt dum idé. Eller rättare sagt, ett jävligt dumt filmval. Jag valde att se Now Is Good som handlar om en tjej med cancer. Varför valde jag en film om en tjej med cancer? Gud vet. Men just nu är jag öm under ögonen och min näsa är helt igentäppt efter att ha fulgråtit så mycket att det flög snor. Det var inte så att jag inte visste att den skulle vara sorglig, utan jag utsatte mig själv helt frivilligt för att få mitt hjärta stampat på. Jag är upprörd! Jag är arg och ledsen och upprörd! Det är precis som när jag såg Hatchiko, men gud förbjude att jag lär mig att inte se sådana där filmer. Nej, nej, fortsätt bara se dem och gråt ögonen ur dig. Jag behöver choklad. Tack för mig.

Oscar Wilde is quietly judging you.

Oscar Wilde is quietly judging you.

Jag vet inte hur mycket ni vet om denna kvinnan som kallar sig Beatrice Lundahl, men under min tidiga tonår, ungefär hela högstadiet, hade jag stora drömmar om att bli en storslagen författare som skulle få folk att skratta och gråta och tänka efter. Jag skulle sitta i en Londonlägenhet, fylld med böcker och persiska mattor och jag skulle posera framför min skrivmaskin med en cigarett i ena handen och den andra handen, knuten och placerad under haken och jag skulle se sådär charmigt excentrisk ut. Litteraturstudenter skulle hänga min poster på väggen och drömma om att någon gång bli lika fantastisk som mig. Det var min dröm. Det är fortfarande min dröm faktiskt. Så självklart skrev jag noveller och dikter för allt jag var värd och ibland fick jag för mig att jag skulle skriva dikter åt folk. Idag blev jag påmind av Angelica om en dikt jag skickade till henne för en herrans massa år sedan. Självklart vore det brottsligt att inte dela med sig av detta mästerverk, så jag lägger upp den på min blogg. Bli förresten inte rädda om ni blir rörda till tårar, it's some pretty powerful stuff.

"Du är samtliga färger i livets palett, när något känns fel kan du vända det rätt.
Du kan sången och texten i all musik och för mig är du helt speciell och unik.
Ja du har blivit min vän och jag vet vars du står. Det är du som finns kvar när andra går.
Jag önskar dig enbart lycka i livet men ber dig ta inget för givet.
Men en sak är säkert det lovar jag dig att alltid ska du vara viktig för mig."

Jag är ganska säker att Oscar Wilde skulle ha spottat på mig om han levt idag och läst det.

Diana Vreeland

Oh, will you follow your heart's plan?

Nämen hejsan!

God afton, kära bloggläsare! Hur står allt till med er? Med mig är det bara bra, tackar som frågar, för efter en extremt långtråkig jobbdag ska jag umgås med den alltid lika fina Villemo för lite quality ta-igen-lite-snack-kväll. Så som ni säkert redan beskådat har jag sminkat mig i den enda sminkningen jag kan göra någorlunda bra (cat eyes och läppstift) och jag har tagit på mig det allra finaste av min rena kläder och är rätt så redo att ta emot besök.

Jag hoppas ni har en trevlig lördagskväll och jag lämnar er med en låt av Grouplove som får mig att vilja dansa som om ingen såg.

Those twinkling vixens.

Jag har haft en väldigt bra lördag tack vare de här tjejerna, vilket jag kanske egentligen inte behöver berätta, för alla som följer mig på instagram eller är kompis med mig på facebook har fått utså en hel del bilder från min lördag som bevisat att jag har haft det exceptionellt trevligt. Men är man glad i både hatten och själen, så är allt värt att dokumenteras och spridas vidare för många att se.

Men nu kallar fjärde avsnittet av Pride and Prejudice från 1995 på mig innan jag går och lägger mig. Men lyssna på lite Arctic Monkeys innan ni går. Det är Reckless Serenade från albumet Suck It and See och den är fruktansvärt bra.

O, love is won when we're bound and still feel free.

Tog flera minuter i paint, så uppskatta skiten!

Fy fan. Jag klarade av att jogga de där sex dagarna förra veckan och kände mig världsbäst. Ja, nästan så jag var i klass med självaste Usain Bolt! (Han är visserligen kortdistanslöpare, så Mo Farah kanske är bättre att likna mig själv med.) "Jag borde göra det här på professionell nivå!" tänkte jag lite naivt, och eftersom jag klarade det utan att benen ramlade av så ökade jag sträckan att jogga under den här veckan. Det är nu det negativa med allt kommer: jag är så trött och slut i kroppen efter all jogging tillsammans med de otaliga kilometerna jag går på jobbet att jag bara vill lägga mig ner och böla. Och äta glass. Böla och äta glass samtidigt medan Benedict Cumberbatch stryker mig om håret och säger hur duktig jag har varit. Jag har överskattat mig själv, gott folk, åh så jag har överskattat mig själv. Jag är ingen Usain Bolt eller Mo Farah. Inte sex dagar i veckan i alla fall. Så nu, för att min än så länge veka kropp ska klara av detta, har jag bestämt mig för att jag inte alls behöver jogga sex dagar varje vecka, utan det får räcka gott och väl med fyra eller fem tills jag orkar mer. Sträckan kommer vara densamma, jag måste bara låta min kropp vila lika mycket som den behöver. Det här känns som ett bra och förnuftigt beslut.

Nu tackar jag för mig för ikväll och lägger mig ner i sällskap av en film innan jag skallar kudden. Sista arbetsdagen imorgon och sedan är helg ljuva helg!

Innan ni går, så får ni gärna lyssna på Love is Won av Lia Ices. Den är förfärligt fin och behaglig.

Just like children sleepin', we could dream this night away.

Hemmalagat.

Försenad julklapp och födelsedagspresent. Hon känner mig väl.

Medan jag blev ledd.

Middagen ute efter vi varit på Nolia.

Under helgen var jag på besök i huvudstaden av mitt hjärta, Umeå, och hos finaste Angelica. Vi har spelat minigolf, besökt Nolia där jag fick rida på en häst, (aningen förnedrande för jag blev ledd av en yngre tjej, plus att jag har haft en egen häst och behöver knappast bli ledd. Men det var kul.) gått runt i affärer, ätit ute, lagat finmiddag, ätit glass i parken, tittat på film, haft spelkväll och varit uppe till halv sju på morgonen, tagit cyklarna genom tågstationens hissar för att slippa gå upp för svingen och tagit igen på en massa prat. Jag har haft jävligt trevligt och det har varit så kul att vara i Umeå, för jag har saknat staden minst lika mycket som jag har saknat Angelica. Vilket är en hel del. Umeå är staden som känns som hemma och jag blir alltid lika ledsen när jag måste fara därifrån. Men Angelica har pratat om att anordna en kräftskiva, så snart är jag väl tillbaka i käraste Umeå.

Men nu är jag tillbaka i Skellefteå och jag har gett mig fan på att jag ska jogga minst sex dagar den här veckan, och idag var min andra dag. Om än förbannat trött efteråt, så var jag glad över att upptäcka att jag kunde jogga längre än vad jag hade orkade de andra gångerna jag varit ute. Motivationen är stark nu, fan. På riktigt! Men det som slår mig är hur allt som tydligen ska vara bra för en oftast är svårt - äta nyttigt, säga som det är, motionera, få ett lavemang. (Nu jag har aldrig fått ett lavemang, så jag vet inte hur det känns. Men jag ville att alla skulle kunna relatera. Och en karaktär grät i Call the Midwife när hon fick ett lavemang, så inte kan det vara lätt!) Men jag har bestämt mig för att ge joggingen en ärlig chans, speciellt nu när jag sett att jag orkar mer än förut.

Lämnar er med en låt av Neil Young som jag lyssnade på flera gånger under bussresan till och från jobbet idag.

Lite musik.

Det händer inte så mycket just nu. Antingen jobbar jag eller så är jag hemma och gör mest ingenting, och inget speciellt kommer hända förrän nu till helgen då jag ska till Umeå. Men eftersom jag inte har något att uppdatera bloggen med, så presenterar jag, istället för saker som händer i mitt liv, en lista över mina just nu finaste fina/sorgliga låtar.

1. Nick Cave & the Bad Seeds - Into My Arms.
Första gången jag hörde den här och faktiskt lade märke till den var i eftertexterna på ett avsnitt av Skins. Så trots att serien är hemskt överdriven och, på sina ställen, lite löjlig, så har den fortfarande sjukt bra soundtrack. Den här går på repeat.

2. Nico - These Days.
Det går inte att beskriva exakt vad den här låten får mig att känna. Den är perfekt. Den får mig att bli nostalgisk och sentimental över ett liv som jag inte ens levt, låter det konstigt?

3. Badly Drawn Boy - Pissing in the Wind.
Öppningslåten i Stuart: A Life Backwards. Hemskt bra film, hemskt bra låt.

4. Neko Case - I Wish I Was the Moon.
Jag hittade Neko Case genom att lyssna på soundtracket till Scott Pilgrim vs. the World på youtube och snubblade in på en musiklista som Bryan Lee O'Malley hade lyssnat på medan han skapade serien som filmen är baserad på och där fanns en annan låt med henne, så jag letade upp mer musik och den här gav mig rysningar längs hela ryggen.

5. Harry Nilsson - I'll Be Home.
Jag visste inte ens vem Harry Nilsson var förrän jag läste om John Lennon och fick veta att de var suparkompisar ett tag under 70-talet, så jag kollade upp honom och såg att det var han som sjöng Coconut och Everybody's Talkin'. Det här är egentligen en låt av Randy Newman, men jag tycker Harry Nilsson gör ett sjujävla bra jobb.

6. Sybille Baier - Forget About.
Den här låten är så fin och tyst och jag älskar den.

7. The Wailin' Jennys - The Parting Glass.
Jag letade efter musik av Luke Kelly som var med och sjöng i The Dubliners, och då hittade jag den här låten och den är fruktansvärt behaglig att lyssna på.

8. The Dubliners - The Night Visiting Song.
The Night Visiting Song kom upp som förslag när jag lyssnade på Come My Little Son av Luke Kelly och jag blev väldigt kär i den.

9. King Creosote - I'll Fly By the Seats of My Pants.
Jag minns inte hur jag hittade King Creosote, men jag är glad att jag gjorde det.

10. Soap&Skin - Wonder.
Pinsammaste sättet att hitta en låt på, men ni vet redan att jag älskar Sherlock och som en bieffekt av det så har jag kollat på en del fanvids på youtube och där fanns en video med en låt av Soap&Skin och genom det hittade jag Wonder. Fin och lite kuslig.

If you've done all you got to do, there's nothing left for you, just walk away, walk away, walk away.

Hittade den här låten idag och jag är lite kär.

Someday you will find me caught beneath a landslide in a champagne supernova in the sky.

Finare vänner kan man inte begära.

Min blogg har blivit gravt försummad ett tag nu och det är kanske dags att skriva igen. Inte för att jag tror att jag har människor som sitter i stum förväntan på när jag ska skriva ett blaha-igt inlägg ännu en gång. Jag tror vi alla är i samförstånd om att den här inte kommer bli något mästerverk, fylld med roliga, sorgliga, tankeväckande anekdoter från mitt liv som tonåring och ung vuxen. Mitt liv är tragikomiskt för att det är så banalt och händelselöst. Jag kommer nog aldrig kunna göra en Linda Skugge och ge ut den som bok. Folk skulle somna eller kasta ut den genom fönstret.

Men trots att mitt liv inte skulle göra sig bra som varken en bok eller en film, så händer det fortfarande saker som gör mig glad. Som förra helgen till exempel, då Trästock var i full gång för sommaren 2013. Jag har umgåtts med vänner, druckit öl, hoppat runt till Johnossi, ätit langos för första gången, haft allsång ackomanjerat till gitarr, skrattat åt Thomas Di Leva, gått i ösregn, bastat mitt i natten och olyckligvist och ofrivilligt blottat mig för människor och haft baksmällor som heter duga. Så jag är väldigt nöjd.

Någon som faktiskt har lyckats göra sin dagbok till en TV-serie, My Mad Fat Diary, på engelska kanalen E4 är en tjej som heter Rae Earl som skrev om sina tonårsår under Englands 90-tal, så igår spenderade jag hela dagen efter jobbet med att sluka hela första säsongen. Så som en bieffekt har jag sjungit på Champagne Supernova stup i kvarten och letat efter runda solglasögon att köpa och önskat mig tillbaka till ett årtal jag knappt minns.

Så jag tror jag avslutar det här inlägget med just Champagne Supernova.