Here's to every word that you ever wrote.

Idag ansökte jag för att bli pedagog inom engelska. Så förhoppningsvis kommer de inse att jag är bäst och låta mig inbringa en nyfunnen passion för detta vackra och viktiga språk för de unga och minst lika viktiga. Jag kommer vara deras Robin Williams och de mina Döda Poeter. Jag kommer vara deras Richard Griffiths och de mina History Boys. De kommer kalla mig för O Captain, My Captain och Hector, och jag kommer ge dem mod och viljan att lära sig. I slutet kommer den där ungen som inte kan skillnaden mellan "you're" och "your" att äntligen lära sig det genom mina lektioner och min uppmuntran och inte ett enda jävla öga kommer vara torrt.

Lite så tänker jag mig att det kommer gå till. Vilket ni nog också tänker, eller hur? Eller hur! Bekåås ajm dä mottafackin ingleesch mastaaah, yo! Efter den meningen, vem kan ifrågasätta mina engelskakunskaper?

Mitt kaffedrickande går bra förresten. Tänkte om ni undrar. Jag tycker bara det är lite märkligt att jag gått från att tycka att kaffe är fy och blä till att tycka att det är gott och känna mig som värsta mystanten medan jag dricker det. Det var samma sak med svamp. Hittade jag minsta lilla svampbit i min mat för ungefär tre år sedan så hade jag rullat runt på golvet och svurit om hur äckligt det var. Men så en dag vaknade jag upp och sade högt för mig själv "Hej och hå, nu gillar jag svamp!" och det gjorde jag. Synd bara att det är ett sådant fult ord, svamp.

Här har ni Tired Pony med en väldans massa Joe Gilgunmagi.

I just want to be there when the morning light explodes, on your face it radiates, I can't escape. I love you till the end.

Rory och Lorelai i Gilmore Girls.

Jag har gjort ett nytt livsstilsval - jag ska börja dricka kaffe. Jag tror det kommer från att vara runt 15 år gammal och sträcktitta på alla säsonger av Gilmore Girls tillsammans med min mamma. För er som inte har sett Gilmore Girls, och då har ni i så fall missat något jävligt bra, så spenderar de två huvudkaraktärena mycket av sin tid åt att dricka kaffe, vilket har gett mig en ganska romantisk syn på drycken. Så nu är jag Bea, kaffedrickaren. "Kolla", kommer de säga, "Där går Bea. Hon dricker kaffe nu.". Detta glädjer mig på något sätt, men jag vet inte varför. Det bara gör det.

Jag har börjat se ett irländskt kriminaldrama, Love/Hate, och det är så mycket irländsk dialekt på en och samma gång att jag bara sitter och dånar lite för mig själv. Hur är det rättvist att de får prata det bästa språket i världen flytande och med en sådan fantastisk dialekt? Jag älskar svenska och tycker det är ett vackert språk, men åh det engelska språket. Medan jag och min kära syster satt i vardagsrummet och kollade på ett avsnitt och jag dånade lite inombords, så vände jag mig mot Angelica och, totalt berusad av dialekterna, sa "Hörrudu, syster, vad säger du om att fara till Irland och hitta oss varsin karl?". Jag tänker mig en romans a la P.S. I Love You, utan en hjärntumör det vill säga, vilket leder till giftemål och lycka i alla våra dar medan min man spelar the Pogues Love You 'Till the End och Steve Earles Galway Girl för mig och är sådär snygg och charmig som Gerard Butler är i filmen. Så nu har vi tittat på hur mycket en vecka i Dublin skulle kosta med flyg och boende. Inget är bestämt, men tar vi oss iväg till Dublin skulle jag bli väldigt glad. Väldigt glad, indeed. Jag kan ju bli en irländare rikare.

Darling, this place is lovely oasis, where life's weary taste is unknown.

Den här bilden får representera Lollo, Monika och mig.

Denna dagen har spenderats i Burträsk med Monika och Lollo. Vi fick vara med och titta på under en repetition av en uppstättning av Pelle Svanslös som ettan teater på Edelvik ska spela och som Monika regisserar, vilket var väldigt kul. Jag har inte fått säga det här förut, för jag är vän med några från den klassen på facebook och de skulle inte få veta att det var Pelle Svanslös som de skulle få spela, men jag fick i uppdrag av Monika att skriva en dikt som Pelle ska ha skrivit till Maja. Så en av scenerna som vi fick titta på skulle innehålla just min dikt, så jag var väldigt förväntasfull och tänkte "Nu kommer den, nu kommer den! Wiho!" och skådespelaren öppnar munnen och ... Det där var inte min dikt. "Jaha." tänkte jag. Så jag gick fram till Monika och bara "Vet du vem jag är? I am the great poet of my generation, you fool. Du fick ju för fan ett mästerverk, yo!". Men det var bara skådespelaren som inte hade hunnit lära sig dikten utantill och bara drog på med något för att inte bryta scenen. Så den är fortfarande med! 

Jag märker, medan jag fick titta på repetitionen, att jag verkligen saknar det där att få skådespela. Nu var det så länge sedan och det kliar lite i fingrarna, även om jag vet att jag inte ens är i närheten en hyfsad skådespelare, trots min treåriga utbildning. Jag saknar att få göra konstiga teaterövningar, jag saknar att få repetera, jag saknar att få vara med i en uppsättning. Jag saknar det helt enkelt.

Hemma hos Monika byggde vi en koja av lakan och stolar och satt i den och spelade kortspel och pratade och skrattade och drack varm choklad. Sådana där tillfällen då allt känns bra och man slipper tänka på att man har en framtid att tänka på och man bara kan skratta med personer man älskar. Åh, sådant behövs. Den här bestämmelsen om att inte ha mer framtidsångest verkar inte gå så bra.

Hej hopp, här har ni Tea for Two med Blossom Dearie som är sådär behaglig och fin.

If I could just taste all of her wildness now.

Django Unchained.

Nu är det äntligen dags! Jag ska få se Django Unchained på bio. Jag tror Angelica fick dåligt samvete för att jag så gärna ville se den medan hon inte ville det, så hon bjuder mig och Lollo på att se den ikväll. Det är en Quentin Tarantinofilm med Christoph Waltz i en av rollen, så det kan inte vara uruselt i alla fall. Christoph Waltz, din skådespelande gud! Och han har skägg. Skägg! Jag gillar skägg.

Om ni förresten gillar fin akustisk musik, så kan ni ju trycka play på denna videon. Den har gått på repeat sedan igår.

And you know that there's a place in the sun.

Uggskor kändes aningen malplacerat på en adonis till kille med ett anlete likt en ängel och en hårman som Simba från Lejonkungen och en annars ganska så fräsig klädstil. Men där ser man, han gjorde ett modeval och han höll sig till det.

Var på bokjakt ännu en gång, då jag hade kvar pengar på mitt presentkort. Nu är jag stolt ägare till Alice's Adventures in Wonderland av Lewis Carroll, Kidnapped av Robert Louis Stevenson, Around the World in Eighty Days av Jules Verne och Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Books, I say!

Vi fick ett "Bra jobbat!" på städningen, så det var ju bra. Ägaren till lägenheten har praktiskt taget trakasserat Angelica  för att påminna henne om att det måste vara städat och fint inför värderingen. Det känns att vi städade i oändligt många timmar igår, ryggen värker och jag har träningsvärk i armarna. Trött är jag också, jävligt trött. Så nu ska den här damen ta och lägga sig ner och se ett par avsnitt av Misfits och tänka på hur förbaskat duktig jag har varit.

I'd give my body to be back again in the rest of the room to be alone with you.

Joe Gilgin som Rudy Wade i Misfits.
Jag misstänker att jag älskar honom mer än vad jag älskar mig själv och jag är okej med det.

Killen som äger lägenheten vi hyr ska ha hit en annan snubbe imorgon för att få lägenheten värderad. Så vi har storstädat idag, storstädat så mycket att jag är virrig efter all rengöringsmedel, storstädat så mycket att jag aldrig vill se en disktrasa igen, storstädat så mycket att jag aldrig mer vill höra ljudet av en dammsugare. Jag kommer aldrig vara densamme igen. Mina händer kommer se ut som russin för alltid. Men helvete, lägenheten är dösnygg!

Att vi är i stort sett klar med städningen, bara några golv som ska dammsugas och skuras, firas med morotskaka och säsong 4 av Misfits. Joe Gilgun! Herre min, vad jag älskar honom. Jag såg fyra avsnitt igår och jag är faktiskt ganska nöjd med serien än så länge, även om det bara är Curtis från orginalkaraktärerna kvar. Men de nya karaktärerna är bra och Rudy är asrolig och fabulös som alltid. Får jag nämna igen att jag älskar Joe Gilgun? Det gör jag i alla fall.

Sufjan Stevens har en rätt så behaglig låt, To Be Alone With You. Tryck play och lyssna, vetja.

I carried a watermelon.

Jag känner ett överväldigande behov att se Dirty Dancing. Det här är en sådan dag då jag behöver filmer som är fantastiska om än aningen ostig, och "Most of all I'm scared of walking out this room and never feeling the rest of my whole life the way I feel when I'm with you" och "Nobody puts Baby in a corner" och awesome slutmusik där alla i hela filmen ställer sig upp och dansar.

När jag var liten och såg den här filmen på en dålig VHS-kopia vi hade, som vi hade spelat in från då filmen gick på TV, så ville jag alltid vara Baby så jag skulle få dansa med Johnny Castle och bli lyft medan Time of My Life spelade högt sådär som i slutet. Jennifer Grey, din jävla lyckost som fått nakendansa med Patrick Swayze! Med ditt fantastiska ansikte och fantastiska hår och fantastiska slutklänning. Ja, hela du är jävligt fantastisk! Vet inte om det där fick mig att låta passivt aggressiv eller aggressivt aggressiv mot Jennifer Grey, men jag lovar att jag tycker om henne. (Men vi alla vet att det skulle vart jag!)

Men nu får ni ursäkta mig medan jag lyssnar på She's Like the Wind för femtioelfte gången idag.

Den där inte allt för tokiga födelsedagen.

Rejält nöjd.

En födelsedag är ingenting om man inte har raketer på sin tårta. Snacka om att få känna sig som coolaste ungen i klassen! Nu ska jag försöka smälta all mat och tårta jag stoppat i mig under dagen och känna lugnet. Jag har bestämt mig för att tackla vuxenlivet med bravur.

Avslutar min första dag som 21-åring med The Beatles.

And I wrote this sky.

Vackrast i landet? Nja.

Nu har den här smått omogna, extremt barnsliga och blåögda kvinnan blivit ett helt år äldre och inte ett dugg klokare. Det enda jag kommit på att jag vet är att jag inte vet särskilt mycket. Det enda jag kan säga om de 21 åren jag nyss fyllt, och det är inte ens jag som sagt det utan reciterar endast, (det är långt men läs gärna, för det är förbaskat vackert.) är det här:

"What they don't understand about birthdays and what they never tell you that when you're eleven, you're also ten, and nine, and eight, and seven, and six, and five, and four, and three, and two, and one. And when you wake up on your eleventh birthday you expect to feel eleven, but you don't. You open your eyes and everything's just like yesterday, only it's today. And you don't feel eleven at all. You feel like you're still ten. And you are - underneath the year that makes you eleven.
Like some days you might say something stupid, and that's the part of you that still feel ten. Or maybe some days you might need to sit on your mama's lap because you're scared, and that's the part of you that's five. And maybe one day when you're all grown up maybe you will need to cry like if you're three, and that's okay. That's what I tell Mama when she's sad and needs to cry. Maybe she's feeling three.
Because the way you grow old is kind of like an onion or like the rings inside a tree trunk or like my wooden dolls that fit one inside the other, each year inside the next. That's how being eleven years old is.
You don't feel eleven. Not right away. It takes a few days, weeks even, sometimes even months before you say Eleven when they ask you. And you don't feel smart eleven, not until you're almost twelve. That's the way it is."

Jag tycker det var väldigt fint beskrivet. Här har ni Laura Marling med Blackberry Stone, som kanske inte passar sig för en födelsedag, men fuck it, jag gillar den.

I can still hear you saying you would never break the chain

Smexy ladies!

Jag och Lollo bestämde oss för en spontanresa till Luleå och världens finaste Hanna. Vi båda hade inte kunnat sova natten före vi skulle fara, så med en timme och två timmars sömn var, var vi väldigt övertrötta på bussen. Det slutade med att vi slog på spotify och dansade till One Direction. Ja, One Direction. Lyckligtvis var vi längst bak i bussen, så ingen annan såg oss.

Hos Hanna var det trevligt. Vi spelade spel, gjorde hemmalagad pizza, såg Farmen och Miranda, gick ut med Donna och pratade. Och hon kan kanske ta sig ner till min födelsedag som är om tre dagar, vilket skulle vara fantastiskt!

Jag och Lollo ska snart till affären för att köpa saker till vår tacomiddag. Här har ni the Chain med Fleetwood Mac.

Astrid.

Astrid Lindgren.

"Det var en sådan kväll då man längtar, fast man vet inte vart."

I have a moustache.

Jag ska se om Sherlock, för när jag fastnar för en serie så är det inget "Åh, den här serien var bra, nu går jag vidare och ser om den om något år eller så". Det är snarare "Åh, har jag sett den tjugoelva gånger om redan? Ja, då gör en gång till inte så mycket skillnad!"

Finale.

Gustav Mahler.

Inför det nya året bestämde jag mig för att börja lyssna mer på klassisk musik, för det känns som jag går miste om väldans mycket bra musik utan att göra så mycket åt det. Som en självutnämnd älskare av musik så kändes det inte rätt. Och nu har jag hittat ett stycke som praktiskt taget får mig att kissa på mig för att det är så nedrans bra - Symphony No. 8, Finale av Gustav Mahler.

Så tryck play och njut av den här eufonin så här en tisdag eftermiddag.

We paid the rent finally, and now we're free to be free.

Connie Converse.

Jag är en tänkare. Inte direkt en Sokrates eller en Platon, så filosofisk är jag inte och jag kommer aldrig komma fram till något stort eller djupt med alla mina tänkerier. Men jag tänker ofta och mycket, till den grad att det kan vara ganska jobbigt ibland när jag inte kan stänga av det. Jag kan ligga och ska sova och plötsligt poppar det upp en tanke i huvudet: "Hur skulle mitt Oscarstal låta?" och jag måste ligga och tänka ut ett tal, välja mellan ett lite småroligt och käckt tal eller ett tårdrypande och översentimentalt ett. En stund senare kan jag försöka tänka ut anekdoter ur mitt liv för om jag någon gång skulle vara med i en talk show, typ Graham Norton eller Chatty Man. "Vad skulle jag säga om jag mötte Person Jag Beundrar?", "Tänk om jag hade ett tamt lejon!", "Undra hur jag skulle se ut om jag levde på 60-talet", etc. Men de värsta är när jag ligger och just håller på att ska somna när en röst i mitt huvud hörs:

- Pst! Bea, är du vaken?

- V-va? Vad händer?!

- Du, Bea, jag vill inte störa när du ska sova, men får jag fråga en sak?
- Öhh, okej.

- Minns du den där gången när du sa den där saken som var jättepinsam inför den där människan du ville verka cool inför?

- Ja, varför påmin...
- Nä, jag tänkte bara.

- Jaha...?

- Och minns du den där gången du råkade göra det där fast det inte var tänkt och alla andra såg det och du såg ut som värsta losern efteråt?

- Vars vill du komma med allt det här?

- Hahaha, du är bara så misslyckad ibland!  Men du, sov gott nu!

Och sedan ligger jag där och ältar alla saker jag råkat säga och göra och skäms som en hund och tänker på hur dum jag har fått mig själv att se ut och det är omöjligt att somna.

I natt är en sådan natt och jag försöker väldigt hårt att inte tänka på hur pinsam jag kan vara men det går inte särskilt bra. God natt till mig då, det kommer bli en lång en.

See that bird sittin’ on my windowsill?

but for now the moon is revealing itself like a pearl to my equally naked heart.

De andra i lägenheten stack iväg på puben för att spela dart och dricka, medan jag stannade kvar här hemma för att läsa Frank O'Hara och dricka vin. Living on the edge, kallas det. This is one badass mothefucker you can't even handle right now! Yolo.

Jag är en bok om historiska krig ifrån att förvandlas till Mark Corrigan.

God knows I’ve failed but he knows that I’ve tried.

Jag fyller inte år förrän om tio dagar, men fick min födelsedagspresent av mina käraste syster redan igår. Presentkort på 300 kr på Bokia. Hon känner mig så väl, Angelica. Hej The Casual Vacancy av J.K. Rowling! Så många böcker som skola läsas just nu! Men jag klagar inte. Jag har lite pengar över så jag ska tillbaka dit igen och köpa mer. Jag hittade Around the World in Eighty Days av Jules Verne, The Jungle Book av Rudyard Kipling, Alice in Wonderland av Lewis Carroll som tillsammans skulle kosta 99 kr. Jag såg att de även hade How to Be a Woman av Caitlin Moran, som är en sådan där rolig, käck, icke-militant feminist som faktiskt inte hatar män och som gör mening bakom ordet feminism fint igen. Ahh! Jag vill ha alla!

Angelica gav mig i julklapp ett presentkort med valfri aktivitet och middag, och eftersom hennes ben inte är helt okej än, så tänkte jag att bio skulle vara enkelt för henne. Men då har vi inte direkt samma smak i filmer. Jag har velat se Django Unchained ett bra tag nu, Quentin Tarantino gör mig sällan besviken och Christoph "Skådespelarguden" Waltz är med! Åh, Christoph... Men nej, den ser tydligen jättedålig ut och Gangster Squad ser ut att vara bättre. Vad fasiken, he ge ju min valfria aktivitet!

Jag får kanske övertyga henne om att jag inte har sett The Hobbit: An Unexpected Journey, så får jag se om den.

There can be no peace for us, only misery, and the greatest happiness.

Aaron Johson och Keira Knightley som Vronsky och Anna.

Jag såg äntligen Anna Karenina idag tillsammans med Lollo. Jag har velat se den ända sedan jag fick höra talas om den och läste att Joe Wright skulle regissera. Trailern lovade en fest för ögat rent visuellt och det var det också. Det var väldigt fascinerande att se hur de hade gjort övergångarna mellan scener utan att faktiskt klippa eller byta omgivning, utan de fortsatte vara i samma teatersal genom att bara förflytta skådespelarna och ändra scenografi, vilket gav en cool teatralisk känsla. Dansen var även vacker att titta på. Men något jag hade lite problem med var att vissa av de lite mer abstrakta sekvenserna var aningen utdragna och det sänkte tempot i själva handlingen, även om det var fint att titta på. Slutet var även lite abrupt.

En av de få saker jag inte riktigt förstod mig på var en scen med Vronsky och hans häst just innan en kapplöpningstävling, där han smeker hästen på en jävligt sexuellt sätt. Var det ens tänkt att vara sexuellt? Är det en referens till Equus? Varför försöker han förföra sin häst?! För under inga andra tillfällen visar han tecken på en fallenhet till tidelag. Strange indeed.

Utöver det så tyckte jag om den. Skådespelet var bra, speciellt från Matthew MacFadyen och Jude Laws sida.

Nu ska jag göra mig en till kopp te och läsa lite innan jag går och lägger mig. Anna Karenina ska läggas till i listan över böcker som måste läsas.

And I'll walk slow, I'll walk slow. Take my hand, help me on my way.

Hej kära bloggläsare! Mumford & Sons gör mig väldans glad och pirrig i magen och jag älskar deras nyaste album. Idag har jag, med väldigt mycket hjälp från Lollo, ändrat bloggen och skaffat mig en header. Det känns roligt med lite förändring, speciellt när bloggen såg ut som den gjorde så himla länge. Så nu har den lite mer färg och är lite ljusare.

Det är sent och jag ska alldeles strax gå och lägga mig. Jag ville bara skriva en uppdatering, nu när bloggen ser annorlunda ut.

God natt.

Styrka är inte min starka sida.

Preach!

Jag är den första att erkänna att jag inte är särskilt stark och inte heller är jag särskilt brydd om det. Det har aldrig varit mitt mål att kunna ta 100 kg i bänkpress. Alas, jag är inte ens säker jag klarar av 20 kg! Så därför har jag aldrig ägnat timmar på gymmet med att lyfta skrot, för att sedan stå och flexa mina imponerande muskler framför spegeln och känna mig värsta badass. Min form av styrketräning består av att hålla upp en bok jag håller på att läsa, ta upp mobilen för att byta låt och när jag lyfter bestick för att äta eller tekopp för att dricka. Men det finns tillfällen då jag önskar att jag var mer intresserad av min fysiska styrka. Idag var en sådan dag.

Angelica skulle till sjukgymnasten idag för att kolla upp sitt ben och jag lovade att jag skulle skjutsa henne i rullstolen till Erikslids vårdcentral. Nu är inte vårdcentralen allt för långt ifrån där vi bor, men helvete vad mycket uppförsbackar det finns! Det hade dessutom blivit förjävla dåligt skottat vilket gjorde hela skjutsandet bra mycket svårare. När det blev för mycket och det kändes som om jag skulle krevera av ansträning fick Angelica använda sina kryckor för att liksom skjuta ifrån och ge mer fart, allt för att det skulle bli lättare för mig.

När vi väl var hemma igen och jag fick sätta mig och äta lunch och ta det lugnt ett tag (det kändes som jag sprungit ett maraton) så påminde Angelica mig att jag även sagt att jag skulle skjutsa ner henne till stan direkt efter jag ätit klart. Så det var bara att stiga upp för ännu mer skjutsande på ett pissigt underlag. To state the obvious, jag är slutkörd. Så slutkörd att jag har ont i huvudet. Jag skulle bygga mer muskler och uthållighet, vore det inte så förbaskat tråkigt.

Nu när jag äntligen hemma efter en dag på stan och en kväll hos Benitha, vilket förövrigt var väldigt trevligt eftersom vi inte ses så ofta, ska jag se på The History Boys, dricka te, läsa och tillsist sova en ljuv och ostörd sömn. Åh, sömn!

And I will never, never, never grow so old again.

Van Morrison, eller Gud som jag föredrar att kalla honom.

1. Your favourite song.

Det är alltid olika beroende på när jag blir frågad, men Here Comes the Sun av The Beatles och Sweet Thing av Van Morrison är två självklara favoriter. Fast med The Beatles och Van Morrison är alla deras låtar självklara favoriter. (Förutom Revolution 9. Vilket jävla oljud.)

2. Your least favourite song.
Ah. Det finns så himla många. Men jag kan väl säga den där jävla Kesha låten, Die Young eller vad fasiken den heter. 

3. A song that makes you happy.
Just nu blir jag väldigt glad av Another Girl Another Planet av The Only Ones.

4. A song that makes you sad.

Hope There's Someone av Anthony and the Johnsons 

5. A song that reminds you of someone.

Bridge Over Troubled Waters av Simon and Garfunkel påminner mig om mamma. Varje gång vi är tillsammans och den spelas så skruvar vi upp volymen så högt vi klarar av och skrålar med. 

6. A song that reminds you of somewhere.

Varje gång jag hör Wanna Be Your Lover av Prince så tänker jag på den svarta teatersalen under gymnasiet och alla de gånger vi värmde upp och dansade järnet till den låten.

7. A song that reminds you of a certain event. 

Ha! När pojken jag var hopplöst förälskad i för flera herrans år sedan blev tillsammans med någon annan och jag svalde gråten hela dagen tills jag kom hem och stängde in mig i mitt rum och grät till Unbreak My Heart av Toni Braxton. Så jag har ju i stort sett alltid varit ganska patetisk.

8. A song that you know all the words to.

You Better Watch Out, Cause I Like You av Billie the Vision and the Dancers.

9. A song that you can dance to.

Jag hatar att dansa, men det blir alltid lite lättare med The Only Way Is Up av Yazz.

10. A song that makes you fall asleep.

Mahlers Symphony no5, Adagietto.

11. A song from your favourite band.
Happy When It Rains av The Jesus and Mary Chain.

12. A song from a band that you hate.

Moves Like Jagger av Maroon 5. Den låten kan dra åt helvete.

13. Your guilty pleasure song.

Let's Get It On av Marvin Gaye och Stayin' Alive av Bee Gees befinner sig båda på mitt minneskort på mobilen, men det kan jag stå för.

14. A song no one expected you to love.

Ingen aning faktiskt. Är det någon som vet om någon låt? Jag har Gil Scott-Herons Me and the Devil på en playlist, den kanske är lite otippad?

15. En låt som beskriver dig.

Astral Weeks av Van Morrison.

16. A song you used to love but now hate.

Den här är svår. Jag har faktiskt ingen aning. 

17. A song that you hear often on the radio.

Jag lyssnar aldrig på radio, så det är svårt att säga. Men säkert någon låt av Lady Gaga.

18. A song that makes you feel sexy.

Sexy Undercover av Barry White. Nä, allvarligt, vilken löjlig fråga. När man föds som Beatrice Lundahl så känner man sig nog aldrig sexig. Skulle jag någonsin känna mig sexig, så skulle jag skratta mig själv rätt i ansiktet och tänka "Har du glömt vem fan du är?!". Men den sexigaste låten jag lyssnar på är Let's Get It On med Marvin Gaye, så det får bli svaret.

19. A song from your favourite album.

Lay Lady Lay av Bob Dylan från Nashville Skyline albumet. 

20. A song that you listen to when you're angry.

Don't Want To Know If You're Lonely av Hüsker Dü.

A savory muffin? Life is full of enough disappoints.

Jag älskar en serie som heter Miranda, skriven av komikern Miranda Hart som även spelar huvudrollen. Den handlar om Miranda som äger en butik som säljer novelty saker, hon är klumpig, älskar allt onyttigt, är hopplös i sociala situationer och brukar sjunga för frukter som hon har målat ansikten på och hon blir konstant misstagen för en man på grund av sin längd. Så jag visade en samling klipp för Lollo och efter ett tag säger hon: "Nu menar jag inte att du ser ut som en man, men det där är så du.". Och jag kan väl inget annat än att hålla med lite grann. Jag har tänkt att det känns som jag, men kunde inte vara riktigt säker om det var så andra uppfattade mig. Nu är det dock bekräftat.

Men Miranda är charmig och jag älskar Miranda Hart, så jag tänker ta det som något positivt.

Hold on, the only way is up.

När man bara sovit tre timmar under natten, för att man väcktes av ljudet av en färdigladdad mobil och inte har kunnat somna om och sova ynka två timmar förrän mitt på dagen, så blir man lite knäpp i huvudet. Det är nog därför jag sitter och gråter över hur fin Stephen Fry är samtidigt som jag lyssnar på The Only Way is Up av Yazz. Väldigt underlig kombination. Önskar att jag överdrev om gråtandet, men det är vad sömnbristen gör mig till - en ännu blödigare person än vad jag redan är.

Jag vet inte vad det är som händer med mina sovvanor. Antingen har jag inte kunnat sova under natten och istället sovit bort hela förmiddagen eller så vaknar jag jättetidigt för att sedan måste ta en tupplur under eftermiddagen för att jag inte kan hålla mig vaken. Jag tror jag har för lite rutin i min vardag.

Men c'est la vie som någon melodifestivaldeltagare sjöng för några år sedan. Nu: middag. Och lite mer Yazz.

Yesterday I got so old I felt like I could die.

Bortse varelsen till vänster, så har ni en bild som illustrerar ordet "kalaspingla".

Om ungefär 15 minuter så fyller jag 21 år om 19 dagar. Detta är inte något jag ser framemot. Det är inte det att jag egentligen har något speciellt emot att fylla år och bli äldre. Jag önskar faktiskt att jag var runt 30 år, för då har jag säkerligen lyckats komma på vad fan jag ska göra här i livet istället för att springa runt med framtidsångest och känna mig hopplös. Vad jag har nu är ännu ett år av att inte kommit fram till ett skit, förutom att jag vill ta mig till England och att jag skulle vilja skriva, istället för att ha allt klart och bestämt och bara njuta av livet och dela det med min, förhoppningsvis, framtida brittiska karl.

Men nej, inte än. Just nu är jag bara en ambivalent jävel.

2013

I brist på bilder från detta nyår, så tar vi en från förra.

Jag tror inget speciellt mycket på nyårslöften, de är i stort sett gjorda för att brytas av oss som inte är starka nog att hålla sig fast vid dem. Så jag har inte lagt något nyårslöfte i år, men jag har bestämt mig för en massa saker i och med det nya året:

Jag ska sluta ha en sådan ångest över framtiden.

Jag ska sluta äta för lite och sluta äta för mycket.

Jag ska börja vara gladare.

Jag ska ta mig till England.

Jag ska börja träna mer ofta. Men inte för att jag vill, utan för att det är bra för mig.

Jag ska ha längre hår än vad jag någonsin haft förut.

Jag ska sluta tänka hur mycket bättre det var för några år sedan och börja se alla möjligheter med allt som kommas skall.

Jag ska börja lyssna mer på klassisk och instrumental musik.

Jag ska läsa mer poesi.

Jag ska vara en bättre version av mig själv och sluta hitta saker med mig själv som jag kan hata och börja älska dem i stället.

Om möjligt, bli helt galet kär i någon.

Så nu hoppas jag att 2013 blir en betydligt bättre år än vad 2012 har varit och jag hoppas att allt är väl med er och kommer att fortsätta vara det under det nya året. Nu ska jag dra mig tillbaka och titta på Big Fat Quiz of the Year 2012 och sedan kicka igång allt jag har bestämt mig för med en promenad.

Och för att jag sagt att jag ska lyssna mer på klassisk musik, så struntar jag i nyårsmusik och lägger istället upp Mahlers Symphony no. 5, Adagietto eftersom den drar i mina hjärtsträngar och är så väldans fin.