De håller äntligen på att filma tredje säsongen av Sherlock men det kommer inte släppas förrän närmare julen. Nu ska jag inte säga att den serien förstör mitt liv eller att jag kommer dö om jag inte får tredje säsongen fortare, riktigt så dramatisk ska jag inte vara, men det har gått så långt att jag börjat se en massa fanvids på youtube och får en väldans massa känslor. Jag har till och med sett sådana här videor. Jag vet inte ens vad jag gör med mitt liv. Så snälla de som har ansvaret för när serien släpps, släpp den lite tidigare, okej? Jag gråter över fanfiction, okej? Okej?
Sedan har jag precis sett klart hela The Vicar of Dibley, så jag känner mig lite tom just. En tredje säsong skulle underlätta för mig! *vinkvink*
Chip o' hoj! Idag slängde jag på mig lite krigsmålning för att vi ska fira Robin som fyllt 25 för några dagar sedan. Tänkte att jag skulle anstränga mig lite, för jag har gått runt med mjukiskläder och uppsatt hår ett bra tag nu. Medan de andra är borta och tittar på hockeymatchen, har jag smygbörjat med ett glas vin och inväntar på att de ska komma hem så vi kan börja på riktigt.
Den här låten av The Waterboys gör mig väldans glad!
Sent en fredagskväll hittar ni mig liggandes i sängen och dånar till kostymdramat North & South. Mycket för att jag har kommit på mig själv med att vara hopplöst förälskad i Richard Armitages skådespeleri och sedan kan jag väl erkänna att jag även håller en viss uppskattning för hans ansikte, (det tilltalar mitt estetiska sinne) men också för att det finns inget som går uppemot ett riktigt bra kostymdrama! När en film eller, som i detta fallet, en miniserie innehåller repliker så som "I don't want to possess you. I wish to marry you because I love you!", när mannen lidelsefullt säger "Look back. Look back at me." när kvinnan som han älskar far sin väg bara för att få försäkrat att hon älskar honom tillbaka och, då under den tiden man egentligen aldrig rörde andra människor, huvudpersonernas händer vidrör för första gången och de delar den där blicken, då kan man inget annat än att bli alldeles mjuk i kroppen och varm i hjärtat. Jag är en romantiker, vi blir alldeles till oss av sådant där trams förstår ni.
Jag ska försöka att inte vara uppe för länge, men det är inte lätt att sluta se serien när handlingen är gripande och fin och Richard Armitage har 1800-tals kläder och en röst som flytande guld. Fast mest är det ju självklart handlingen som gör att jag ser den, inte bara Richard Armitages ansikte. Så ytlig är jag inte. Jag hejade till exempel hela tiden på Colonel Brandon framför Willoughby i Sense and Sensability, trots att Willoughby var den unga och snygga.
Jag har svamlat för mycket. Ett avsnitt till, sedan god natt.
Monika skickade den här till mig efter jag berättade för henne att jag var ledsen idag och kände mig ensam och bara ville gråta. Så då började jag istället gråta för att hon är världens finaste och för att jag älskar henne så himla mycket.
Vänligen notera Benedict Cumberbatchs pratbubbla. Världen är så som den ska vara.
1. Your most rewatched movie: Gud i himmelen vad många gånger jag har sett Moulin Rouge. Jag såg den varje dag i väldigt många veckor under högstadiet. Jag kan i stort alla repliker och jag kan alla sånger och jag gråter varje gång. Sedan har jag sett Titanic, The Royal Tennenbaums, Harold and Maude och Trainspotting väldigt många gånger.
2. A movie you quote on a daily basis:
Jag brukar väl dra någon "You shall not pass" och "It's not a tumour!"
3. Favourite movie soundtrack:
Jag älskar, älskar, älskar Velvet Goldmines soundtrack. Och Le Fabuleux Destin D'Amelie Poulain. Och Harold and Maude.
4. Top 3 films of your favourite actor and/or actress:
Johnny Depp: Edward Scissorhands, Benny and Joon, Fear and Loathing in Las Vegas. Helena Bonham Carter: Fight Club, Big Fish, Harry Potter and the Order of the Phoenix.
5. A movie that reminds you of your mum.
Egentligen ingen speciell alls. Kanske Dirty Dancing, för vi båda gråter när Baby pratar med sin pappa alldeles vid slutet när han fått reda på allt. Det där var ett nödsvar.
6. A movie that reminds you of your dad.
Ingen här heller, men Pearl Harbor har väl någon vag ankytning till honom, för att första gången jag såg den var tillsammans med honom. När det var som mest ledsamt och jag bölade som ett litet barn så gömde jag ansiktet bakom håret för att han inte skulle se att jag grät och börja mobbas. Direkt den slutade gick jag upp på mitt rum och la mig i fosterställning och släppte lös vattenverket.
7. Favourite movies from your childhood.
Tecknade: Lejonkungen, Skönheten och Odjuret och Lilla sjöjungfrun. Otecknade: Den otroliga vandringe 1 & 2, Rädda Willy och Titanic.
8. Favourite quote(s).
"A lot of people enjoy being dead. But they are not dead, really. They're just backing away from life. Reach out. Take a chance. Get hurt even. But play as well as you can. Go team, go! Give me an L. Give me an I. Give me a V. Give me an E. L-I-V-E. LIVE! Otherwise, you got nothing to talk about in the locker room." - Harold and Maude 9. An underrated director. Jane Campion och Richard Ayoade. 10. An overrated director.
Jag kan inte komma på en enda just nu.
11. Favourite movie characters.
Maude, Amelie Poulain, Cal Trask, Margot Tenenbaum, Begbie, Stuart Shorter och tusen, tusen fler.
12. Last movie that surpassed your expectations.
Tinker Tailor Soldier Spy trodde jag inte att jag skulle älska så mycket som jag gjorde. Jag kände på mig att den inte skulle vara ens i närheten dålig, men jag visste inte att jag skulle älska allt med den. Speciellt deras användning av låten La Mer av Julio Iglesias. Jag är väldans förtjust i filmer som använder en till synes opassande låt till en scen (typ tortyrscenen i Resorvoir Dogs) men det bara blir rätt på något sätt. Och regissören är svensk, så tummen upp!
13. A movie you think everyone should watch (not necessarily your favourite):
Harold and Maude.
14. A movie that took you a couple of viewings to appreciate:
Oj. The Shining kanske. Mest för att den skrämmer skiten ur mig och jag vågade knappt titta första gången jag såg den. Nu är jag lite mer härdad och kan uppskatta den fullt ut.
15. Favourite silent movie.
Kan ju erkänna redan nu att jag inte har sett så överdrivet många stumfilmer, så jag är ganska så begränsad. Men jag minns att jag skrattade gott åt One A.M. med Charlie Chaplin.
Är att få titta på Richard Armitages fagra, fagra ansikte en giltig anledning nog att bara för ikväll hoppa över till sista säsongen av The Vicar of Dibley? Åh, mitt arma hjärta! Varför måste jag alltid bli kär i fiktiva karaktärer?
Det här kommer bli ett sådant där ytligt inlägg som kommer handla om mitt hår. Så om ni inte är det minsta intresserade av mitt hår kommer inte det här inlägget vara något för er.
Jag funderar på att klippa lugg. Mycket för att jag har en ladycrush på Dawn French (Återupptäcker The Vicar of Dibley efter år av att inte ha sett det.) och hon har rockat lugg i många herrans år och hon är cool och fantastisk och asrolig och jag vet inte vad jag vill mest - vara kompis med henne, vara tillsammans med henne eller vara henne. Men det är väl normalt att känna så? Nu hamnade jag på ett sidospår. Ja, som sagt jag funderar på att klippa lugg. Men då vet jag hur jag blir när jag gör något drastiskt med håret. Jag hatar det till en början, ångrar mig så mycket att jag vill gråta och blir arg på mig själv för hur dramatisk jag är, för herregud, Bea, det är ju för fan bara hår som växer ut, din jävla mes! Men efter ett tag blir jag bekväm i det och bryr mig inte särskilt mycket. Det är bara hela den där tiden som leder upp till att bli klippt som jag inte står ut med. Första ljudet av "kkrrrscht!" när saxen klipper av den första biten hår. Fy fan, jag ryser!
Så, vad säger ni? Ni som minns hur jag såg ut sist jag hade lugg och orkar bry er om vad jag gör med håret. Ska jag gör det?
Men nu ska jag fortsätta se The Vicar of Dibley och skratta gott.
Det var inte värt det. Att vara uppe länge alltså. Fan, jag kände mig inte ens mänsklig när jag steg upp imorse. Jag råkade var uppe till runt fyra på morgonen, och när jag säger "råkade" så råkade jag verkligen det. En lång historia om att råka fastna på internet, läsa lite för länge och sedan bli för trött för att kunna somna medan det vägrar sluta rinna ur ens ögon. Så när jag väl vaknade klockan nio så ville jag bara gråta. Så jag sov en timme till. Likt förbaskat såg jag ut som en blandning av det här och det här när jag vaknade igen vid tio.
Men trots att jag sovit dåligt, så begav jag mig ut på en promenad på 8,9 km på tidiga eftermiddagen, kom hem och duschade Mao, (Det var inte uppskattat) låg sedan halvdöd framför ett avsnitt av Game of Thrones och dog tillsist fullkomligt i duschen. Om man sedan räknar de ungefärliga 3 km som jag gick till och från Lollo ikväll, så har jag gått en och en halv mil idag. Stolt! Det är okej att skryta ibland.
Har säkerligen lagt upp den här låten ganska så nyligen, men fuck it, jag är kär i den.
Third Star-Benedict som utfyllnadsbild för han är en vacker, vacker man och det är anledning nog.
Nu ska ni får höra, kära bloggen, att jag minsann är uppe sent. Jag har försökt bli av med mitt natteugglesätt att leva, för jag kastar tydligen bort halva dagen om jag sover till elva-tolv på förmiddagen. Hmpf. Trots att the night time is the right time, så har jag lyckats väldigt bra med att lägga mig i tid och stiga upp i tid och det är inte många gånger jag sover till efter tio. Men idag är det fredag och jag unnar mig en sen kväll. Dock märker jag att jag är lite ringrostig, klockan är "bara" fem i halv två på natten och mina ögonlock börjar bli tunga som bly, så jag kommer inte vara uppe mycket längre till. Och tänk att vid den här tiden för ett tag sedan hade jag startat en film. Tokigt.
På tal om att starta filmer mitt i natten och utfyllnadsbilden på Benedict, så känner jag ett starkt behov av att se Third Star igen. Nästan så jag måste se den, som om det vore väsentligt för min fortsatta överlevnad. (Det är det ju egentligen inte, jag är bara överdramatisk) Men jag är mycket väl medveten om att jag kommer dö lite i själen om jag ser den, ligga gråtandes i fosterställning fram till morgonkvisten, oförmögen att ta mig samman ens om jag stänker kallvatten i ansiktet. Så pass ledsam är filmen. Jag är inte galen, förresten. Jag har bara väldigt, väldigt lätt att bli känslomässigt involverad i filmer.
Nu tycker jag att vi tar och uppskattar hur sanslöst vacker Song to the Siren av This Mortal Coil är. Fast om ni verkligen inte vill så behöver ni inte. Men den är vacker.
Idag känner jag mig så där oförskämt duktig som man gör ibland. Nästan så jag borde få en medalj eller ett diplom eller något. Jag började dagen med att stiga upp runt halv nio, gick på långpromenad, gjorde plankan i en minut och åt en stadig frukost. Sedan dess har jag tagit hand om tvätt och städat hela köket, hallen och dammsugit i vardagsrummet samtidigt som jag skrålat med till Django Django, Duologue och måhända lite Olly Murs för att få den där feelgoodkänslan. Nu väntar jag på att nästa laddning tvätt ska bli klar så jag kan hänga upp den och sedan ska jag deklarera också. Vuxenpoäng.
Jag och Robin försöker göra oss redo för Beachen 2013, så vi har börjat vara ute och gå jättemycket, och för att göra det hela lite roligare så har jag skaffat appen RunKeeper på min mobil, den mäter avstånd, hur många kalorier man förbränner och hur många km per timme man går. Sedan i söndags har jag gått nästan fyra mil, vilket, om den lilla matten jag kan stämmer, är 8 km per dag. Schweet!
Lollo och Hanna är väldans sneaky har jag fått erfara. Igår for jag iväg till vad jag trodde var en helt vanlig kväll hos Lollo, för att hålla henne sällskap medan Filip var nere i Stockholm. Det första jag möts av när dörren öppnas är Donna, Hannas hund. "Nämen!", utbrister jag, för Donna är inte särskilt känd för hänga runt i Lollos lägenhet. Hon är oftast i Luleå hos Hanna eller i Grämmers hos Hannas föräldrar. "Jag är hundvakt", förklarar Lollo, "... och Hannavakt!". Sedan tittar Hanna fram från köket och då minns jag inte min exakta reaktion mer än att jag blev jätteglad och säkerligen utbrast i ännu ett "Nämen!". Det är det jag vanligtvis utbrister i när jag blir glatt förvånad. Senare kom Monika till lägenheten och vi åt tacos och hade det allmänt jättebra.
Det enda lite mindre roliga med det hela var att jag, Lollo och Hanna skulle dela dubbelsäng och jag hamnade i mitten. Klockan två på morgonen, efter att konstant ha somnat och vaknat, slängde jag mig upp ur sängen, inte helt olikt the Kraken of the sea, på grund av att det var stekhet i mitten och hasade mig omtöcknat iväg till gästsängen och kollapsade ihop i en hög bredvid Donna, som var betydligt svalare.
Annars så har Django Djangos låt Default suttit fast i huvudet på mig i några dagar. Men inte klagar jag inte. Jag gillar den skarpt!
Efter att ha varit ute på två promenader idag, vardera på 4,5 km, och på dessa promenader först gått ner för den Oheliga Backen för att sedan gå upp och ner igen och under andra promenaden gått upp, ner och upp igen, så har jag gjort mig förtjänt av ett glas vin. Kanske två.
Så nu ska jag lägga mig i sängen, med mitt vinglas och se Beginners med Ewan McGregor som är vacker som få.
Lite systeruppskattning så här på en tidig lördagseftermiddag. Min syster är grym och jag tycker väldigt, väldigt mycket om henne. Hon får även plus för att hon valde ett filter som gör att det ser ut som att det inte bara är jag som är en blekfis. Dock blev jag brunett av det också
Monika fyllde år i förrgår och igår var det fest hemma hos henne i Burträsk. Så det blev att dricka vin och dansa twist och en diskokula ställdes i mitten av rummet. Jag sov på en luftmadrass och vaknade jättetidigt av att jag knappt kunde röra mig för att jag hade så ont och min höft var alldeles stel. Så nu när jag är hemma känns min egna säng som ett skänk från ovan. Men det var värt det för annars jag hade väldans trevligt igårkväll!
Idag ska jag leva i min pyjamas och se film efter film och serie efter serie och bara vara.
Jag är övertygad om att Glen Hansard är något slags musikaliskt geni/gud. Förstå att stå i samma rum som den mannen när han spelar och sjunger med en sådan känsla att det känns som att hjärtat ska hoppa ur bröstet på en. Åh.
Idag bestämde jag mig för att jag inte kan konversera på tillräckligt många språk. Jag kan såklart svenska, konstigt annars, jag är rätt så bra på engelska men jag har tappat det mesta av den ytterst lilla franskan jag kunde och sedan tar det som slut där vad gäller språk. Så vad ägnar jag mig åt denna kvällen? Lära mig walesiska, eller kymriska om ni så behagar, hälsningsfraser. Och varför just walesiska? Varför inte, säger jag. Smartast skulle kanske vara att lära sig ett av världsspråken eller i alla fall damma av min franska, men vad är det roliga i det liksom, när man kan lära sig ett språk som inte ens hälften av Wales 3 miljoner invånare kan tala och som jag mest troligt aldrig kommer få någon användning för.
Förvånansvärt är jag helt go lew på att komma ihåg fraserna, om än jag får mig själv att asgarva över mitt dåliga uttal. Men jag börjar bli lite wedi blino, så jag ska läsa lite ur min bok och sedan är dagen över för min del.
Nos da!
Jag såg förresten sista avsnittet ur tredje säsongen av Love/Hate och jag är så arg på en viss karaktär att jag inte ens vill prata om det! Jävla förrädare...
Så, filmkvällen omvandlades till en spontanfest som slutade med öl och en shot på Allstar och maniskt dansande medan ett stroboskop gjorde en smått vimmelkantig. Jag hoppade runt så mycket att jag har träningsvärk i vaderna. Dagen efter for jag hem och tog över ansvaret som hundvakt och bytte om till mina melodifestivalkläder. När Monika och Lollo anlände till min lägenhet så åt vi finmiddag medan gamla schlagerlåtar ljöd från högtalarna.
Jag valde bidraget jag skulle heja på precis som förra gången, slumpartat. Igår föll det på State of Drama för att keyboardisten hade den vackraste hårmanen jag sett på länge. Han hör hemma i 80-talet och borde hålla på med stadium rock. Förra gången jag såg melodifestivalen hejade jag på BWO för att de såg ut som asiatiska ghostbusters med ridhjälm. De kom dock inte vidare till finalen det året, vilket jag tyckte var otroligt tråkigt. Men c'est la vie!
Idag ska jag inte göra mycket alls, bara gå runt i min pyjamas och vänta på att Angelica och Robin kommer hem från Umeå.
Mao är inte lika intresserad av Love/Hate som jag och Angelica. Han har inte riktigt förstått vilken bra serie det är. Jag tror det är för att han inte förstår engelska så bra. Jag är inte ens säker på om han förstår svenska om jag ska vara ärlig, för varje gång jag frågar honom vad det ger att dra i kopplet så tittar han bara likgiltigt på mig. Men åh-håhå, det är bara två avsnitt kvar av tredje säsongen och tack vare en intervju jag tittade på så fick jag reda på en väldans stor spoiler inför sista avsnittet och jag kommer gråta ögonen ur mig. Helvete, vad bra den är!
Imorgon är efterlängtad för då får jag träffa två flickor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Lollo, som jag visserligen träffar ganska ofta men lika roligt ändå, och Monika, som jag praktiskt taget nästan aldrig får träffa för att stackarn bor i Burträsk. Så imorgon ska vi ha myskväll och se film och på lördagen ska vi hem till mig och se Melodifestivalen. Jag är egentligen inget stort fan av Melodifestivalen, men Monika är det så jag kan offra mig för hennes skull, för jag tycker om henne och hon vill gärna se det. Men då som kompensation, jag väljer i alla fall att se det som det, så är det finkväll så vi ska klä upp oss till tänderna, vilket alltid är roligt.
Jag har blivit lite smått förälskad i bandet Duologue, så här har ni låten Push It.
"If you could just see yourselves. It breaks my heart. You're wearing cardigans!"
Jag är övertygad om att jag har världens mest fantastiskt snälla bror i världen. Det har varit mycket strul med mig och mobiler ett bra tag nu, vilket började med att Mao tuggade sönder min mobil (bästa mobilen jag haft, så det var en mindre tragedi. Men det är lugnt, jag har kommit över det nu.) och Angelica och Robin köpte en begagnad mobil åt mig. Allt var frid och fröjd tills batteriet gick sönder och mobilen hölls sig vaken knappt 20 minuter om laddaren inte var ikopplad. Så nu har jag gått runt med Lollos gamla sketna mobil i flera månader. Som jag är tacksam över att jag fått låna, kanske jag ska tillägga, men ni förstår. Men nu har Robert gått och köpt en ny mobil åt mig. What? Ja. Så nu är jag väldans glad! Mest av allt är jag fascinerad över det faktum att det är en alldeles ny mobil, för endast två gånger tidigare i mitt liv har jag fått nya mobiler. Den första var en Nokia 3310 (förövrigt det enda modellnamnet jag förstår mig på) som jag delade med tre syskon och den andra var en temporär asdålig billig en som kostade runt 300 kr och som man inte kunde skriva å, ä och ö med i smsen, så jag vet inte om de ens räknas.
Så vad var bland det första jag gjorde när jag startade min mobil? Skaffade instagram igen. Så nu får jag hejda mig med att inte instagramma allt jag gör, för det är inte särskilt intressant och jag vill inte vara en sådan där som uppdaterar hela tiden och irriterar skiten ur folk. Det där var inte en hint förresten, om nu någon skulle råka känna sig träffad.
Men nu ska jag nog ta och se klart det där Misfits-avsnittet. Pausade för att kunna ta en bra bild till instagram, för jag är engagerad på det sättet, och "råkade" gå in på internet och stannade där ett tag.
Ska förresten vara rak med er om en sak innan jag går. Även om jag inte är ett speciellt stort fan av Olly Murs, hatar de där låtarna Troublemaker och Heart Skips a Beat som spotify gjort mycket reklam för, så tycker jag att hans låt Busy är riktigt svängig. Kanske för att det är introt till Me and Mrs Jones, som har en plats i lillhjärtat mitt. Dance With Me Tonight är det inte heller något fel på.
