Well, the wine you drink is stained deep in your shirt and just like the sin in my soul.

Fagra Benedict i Third Star.

Okej, nu är jag tillbaka efter att ha fullt upp med mitt vuxenliv där jag gör vuxna saker så som att gå på utbildning inför jobb ... och titta på TV-serier och ja, sådant. Viktiga saker helt enkelt. Medan jag har haft fullt upp med att inte uppdatera bloggen så har jag hunnit med två dagars utbildning, en resa till Umeå för att träffa familj och byta däck på bilen under helgen och första riktiga dagen på jobbet nu idag. 

Jag var inte fullt så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Dock underskattade jag riktigt hur mycket promenerande jobbet involverar, (mental note, ta bättre promenadskor än converse nästa gång.) och nu känns det som mina ben ska ramla av. Inte hjälpte det heller att jag gick upp tidigt på morgonen för att gå långpromenad, där jag även joggade (!) en bra bit, så jag var redan mör i kroppen. Fan, fortsätter det såhär så kommer jag benmuskler som skulle gjort Arnold grön av avund! Så snart kommer jag börja göra entré genom att sparka ner dörrar bara för att få visa upp min imponerande benstyrka och ingiva respekt. Ingen dörr är säker.

Men nu ska jag slå igång Third Star innan jag går och lägger mig. För jag gillar att plåga mig själv med ledsamma filmer. Här har ni The Middle Easts låt Land of the Bloody Unknown, den är väldans bra.

And hey there, Mr. happy squid, you move so psychedelically.

Det har varit grått och småregnigt hela dagen idag, men jag gick ändå ut på en långpromenad längs älven. Välbehövligt. Vanligtvis har jag ingenting emot grått väder och lite regn, men när vintern äntligen försvunnit så vill man ju ändå ha varmt och sol om dagarna så man får känna att man lever igen. Men idag har det känts mer som höst än vår. Promenaden var trevlig i alla fall.

Jag börjar förresten jobba imorgon! Ahhhh! Nervöst. Jag kommer vara väldans skakis när alarmet ringer imorgon.

Men nu lyssnar vi lite på Devendra Banharts Little Yellow Spider, för den får mig att tänka på sol och grönt och det behövs.

 

This is kinda like Breakfast Club, right?

Medan i princip hela Skellefteå har haft fullt upp med att fira AIKs SM-guld, så har jag tittat på Community. För någon som inte är det minsta intresserad av sport, med undantag för vissa hästsporter, så har det varit väldans mycket mer intressant. Det är väldigt roligt och herrejävlar vad gammal Chevy Chase har blivit! Jag kommer ihåg honom från filmer så som Caddyshack och Vacation, så för mig har han alltid varit runt den åldern. Det är inte som med Steve Martin som ser ut nästan exakt som han gjorde i The Jerk, och det är över 30 år sedan. Men med Chevy så syns det verkligen att han blivit lite med åren.

I alla fall, Community. Jag har suttit och skrattat högt för mig själv och smsat Monika (hon som tvingade mig att börja se den) varje gång det händer eller sägs någonting roligt. Nu är jag redan inne på säsong två och Abed och Troy är mina favoriter. Speciellt Abed. Ett av det första han göra i första avsnittet är att citera The Breakfast Club, och fortsätter med referenser från film och TV så det är ganska omöjligt för mig att inte ha honom som favorit.

Så om ni nu ursäktar mig, så ska jag fortsätta se några avsnitt.

All that we've made will be swallowed by the earth

Jag trodde att det var över, men igår kom förkylningen tillbaka med dunder och brak. Jag kan inte prata utan att låta som om jag inte gjort annat än druckit whiskey och kedjerökt hela livet. Vilket jag definitivt inte har gjort. (En berättelse från min barndom, angående whiskey: jag och mina syskon var sådana barn som skulle smaka allt, så när pappa drack ett glas whiskey tjatade vi till oss varsitt knappt ett kryddmått whiskey. Pappa trodde att vi alla skulle tycka det var jätteäckligt och aldrig mer tjata om att få smaka. Mina syskon blä-ade sig och jag frågade om jag möjligtvis skulle kunna få en till. Så uttryckte jag mig också. "Fader, skulle jag möjligtvis kunna få en till?". Det fick jag inte.)

De säger att man inte vet vad man har förrän man förlorat det. Den här veckan har jag förstått vad de menar. Jag menar verkligen, verkligen förstått, jag har förstått det i mitt lillhjärta. Monika lånade min externa hårddisk i söndags för att hon ville ha något från den och om jag någonsin saknat något så mycket i hela mitt liv! Det är lugnt, tänkte jag, jag håller ju ändå på att följa Black Books på youtube ändå, så jag borde inte sakna den allt för mycket. Men då såg jag ut alla säsonger av Black Books och det har gått några dagar nu och allt jag har känt för att se har funnits på den. The despair, I tell you. The despair!

Sista punkten innan jag stänger av datorn för att läsa lite. Jag fick ett mail idag som berättade att jag börjar utbildningen den 24/4 nästa vecka och jag har pirr i magen. Som jag har sagt förut, så ska det bli skönt att ha något att göra om dagarna och få lön, men jag kommer dö lite av nervositet när den 24 är kommen. För inte nog med att det kommer vara ett nytt jobb, ny situation och ansvar, det kommer även vara nya arbetskamrater och jag lovar er, vi kommer måste presentera oss och sådant så som man gör för att lära känna varandra i början. Jag klarar inte av sådant. Jag blir blyg, darrig på rösten, försöker att inte vara blyg, sitter på helspänn och skämmer ut mig själv. För mina social skillzz är ungefär lika med noll när det kommer till nya människor. Eller människor som skrämmer mig. Eller bara människor som inte är mina nära vänner. Men hoho, det här kommer nog gå bra!

Nu, The Casual Vacancy och sedan kudden.

I don't think of you, oh do you think of me?

Hembakad köpestårta.

Idag var dagen jag skulle få veta om jag fick jobbet hos Röda Korset. Som ni kanske märker på bilden, så fick jag jobbet! Det är som en sten lyfts från mina axlar. En stadig inkomst varje månad och något att göra om dagarna. Nu får jag kanske känna mig lite vuxen.

Lollo fick även veta att hon fått sommarjobb, så vi köpte en tårta för att fira våra nya jobb. Jag pimpade även tårtan med min inte så stiliga skrivstil. Men till mitt försvar är det väldigt svårt att skriva stiligt med gelé. Så vi åt tårta och tittade på det senaste avsnittet av Game of Thrones. Kunde haft det betydligt sämre en måndag!

The Wonder Stuff, för jag blir glad av den här låten.

The man with the keys is king.

Andrew Scott är magisk.

Idag gick jag upp extra tidigt och städade alla golven och dammtorkade i lägenheten och nu tycker jag att jag förtjänar vuxenpoäng. Och en glass eller något.

Snart är Monika framme i stan och vi ska ha ett Sherlockmaraton. Finns det ärligare något bättre sätt att spendera en hel lördag på? Jag tror fan inte det.

If you're hungry for the sound of a lover saying sentimental things.

Jag tycker att Blossom Dearies musik är som våren.

I think that would be taking your romantic sensibilities a little far.

Marianne och Elinor i Sense and Sensibility.

Idag är dagen jag dör. Jag skriver det med risken att låta överdramatisk men jag är absolut övertygad. Vaknade upp och märkte hur allt i min kropp gör ont och att jag mest troligt håller på att bli sjuk. Till och med den mjuka delen i handflatan gör ont. (Fast det har nog mer med att göra att jag och Lollo låtsades slåss och vi träffade av varandra konstigt så att mitt finger böjdes bakåt och hela nervsystemet i min arm gick sönder.) Så nu ska jag ligga och våndas i min säng tills Döden kommer och vill spela ett parti schack. Tills dess ska jag se alla filmatiseringar av Jane Austens böcker som jag kan hitta, börjar med Sense and Sensibility, den bästa av böckerna i min ödmjuka mening.

Men om nu det här verkligen är slutet, så kom ihåg att jag har levat och jag har älskat er. Om inte det är en komplett främlig som läser det här, för i så fall har jag aldrig älskat dig. Inget personligt eller så, du är säkert fantastisk, men ja, du förstår.

You've got so much to say, say what you mean, mean what you're thinking, and think anything.

Utfyllnadsbild.

Det börjar närma sig den där veckan på månaden då all hell breaks loose och jag har just ätit en hel marabouchokladkaka jag hittade i kylskåpet till frukost. Över 1000 kalorier, transfetter, härdat fett, tillsatser... Jag ska inte ens låtsas om att jag bryr mig. I'm not ashamed! Det finns stunder i livet då hälsosamt ätande inte är passande och dag är en sådan dag.

Jag hade min arbetsintervju för Röda Korset idag och det gick så bra och han lät så positiv och imponerad över att jag jobbat ideellt för Röda Korset förut och aaahhhh! Får jag det här jobbet så kommer gudarna sannerligen ha lett sitt bredaste leende mot mig! Jag är glad, minst sagt! Det enda som skulle kunna toppa det här är om jag skulle öppna ytterdörren och mötas av det här. Men det känns ganska så osannolikt, så jag nöjer mig med en lyckad arbetsintervju.

Så nu ska jag forsätta vara glad över det där och se några avsnitt av Game of Thrones innan min kvällspromenad. Men ett sista glädjeskrik: Aaahhhhh! Och nu en väldigt härlig låt av Cat Stevens.

Heather Small.

What have you done today to make you feel proud? Ja, jag har varit på gymmet i en timme denna vackra förmiddagen och ville bara dö hälften av tiden. Jag tycker att Heather Smalls Proud känns passande.

You are strong, sexy, cat.

Nu, kära läsare, tycker jag att ni alla ska hålla tummarna för mig i övermorgon. För det är så att jag har sökt ett jobb inom Röda Korset och jag vill verkligen, verkligen, verkligen ha ett jobb. Utifall ni alla går ihop er och håller era tummar, så har jag inget tvivel i mitt lilla hjärta att vi kommer få ihop tillräckligt med kraft för att gudarna ska le mot mig under intervjun. Jag skulle bli så väldigt glad och tacksam. Men om det inte fungerar så ska jag ha två av Simon Amstells citat, det ovan och "You can do this. You're a person who can exist in real life." i bakhuvudet. Simon can't fail me.

And now for something completely different. Imorgon ska jag upp tidigt och fara och gymma tillsammans med systra mi. Döda mig? Fast nä, det är självförvållat och jag vill komma i bättre form. Jag får upprepa mitt mantra "Fast röv, fast röv, fast röv" varje gång det kännas som om jag kommer kollapsa och drunkna i en pool av mitt eget svett och tårar. Jag har klarat det förut, så jag vet att jag inte kommer dö i alla fall. Hoppas jag.

Nu, dokumentär och sedan sängen.