I don’t care for dancing but thanks for asking.

A Single Man.

Värmen har anlänt och det med råge. Det är inget jag har något emot, för efter a long cold lonely winter möts värme med en öppen famn och ett välkomnande "vila dig mot min barm, värme". Men! Ja, det finns ett men. Men, när man jobbar utomhus och går i princip konstant i fem timmar varje dag, då kan det vara mindre trevligt. Inte nog med att man riskerar att få värmeslag eller vätskebrist, man svettas även som en gris. Så då när man står där och pratar med folk, så måste man verka oberörd medan svett rinner ner längs näsan och längs tinningarna och låtsas som inget. Man skäms, kära läsare, man skäms! Och sedan försöker man så graciöst som möjligt svepa med armen över pannan och hoppas på att det ser ut som om man är så inne i det man står och pratar om att man inte märker att man gestikulerat sig själv i ansiktet. Men de vet. Och jag vet att de vet. Och de skäms för min skull. Men ingen säger något, för det skulle göra situationen värre. Det är så väldans förfärligt.

Idag var en sådan där olidligt varm dag och jag har varit lite som gifen av Colin Firth från A Single Man. Tack och lov så tog dagen slut till slut och nu ligger jag i sängen och känner mig halverst död. Men det är bara två dagar kvar, sedan har jag långhelg, äntligen!

Förresten, innan jag publicerar det här inlägget, kan vi inte alla vara överens om att Colin Firth skulle ha fått en Oscar för A Single Man? The King's Speech i all ära, men han var så himla vacker och spelade så hjärtskärande fint i A Single Man. Okej? Okej.

Tribes låt Dancehall gör mig väldigt glad.

Hideaways.

Sitter och gråter mitt i natten för att Hideaways är en jättefin film och för att Harry Treadaway och Rachel Hurd-Wood är så förbannat vackra. Det var allt jag ville ha sagt. Hej då.

In my younger and more vulnerable years.

Taget med min dåliga mobilkamera.

Taget med Lollos braiga mobilkamera

Om ni inte vill ha spoilers, om än väldigt små och som kommer upp i de första tio minuterna av filmen, till The Great Gatsby, så ska ni kanske inte läsa den första paragrafen.

Jag och Lollo var ju, som jag berättade, och såg The Great Gatsby igår. Nu vet jag inte om jag är tillåten att säga det här, för alla verkar älska den och jag riskerar att bli lynchad, men jag var inte särskilt imponerad av filmen. Den var inte på något sätt dålig eller så och även om de gjort ändringar från handlingen i boken, så var det i alla fall mycket man kunde bortse från. Jag var väl dock inte jätteförtjust i att Baz Luhrmann gjorde Nick Carraway till en återhämtande alkoholist som måste skriva ner hela historien om Jay Gatsby och Daisy Buchanan för att komma till freds med det som hänt. För att skriva om en bok till ett fungerande och sammanhängande manus krävs det att vissa ändringar görs, men att göra om Nick till en alkoholist som på något sätt fortfarande lider av händelserna han varit vittne till, det kändes bara som ett sätt att skapa mer djup till en karaktär som inte riktigt behövde det. Även om han var mitt i smeten, så var han fortfarande bara en observatör och att det skulle påverka honom på det sättet känns väldigt osannolikt. Att de sedan fick Tom Buchanan att framstå som skurken var väldigt orättvist. Ingen karaktär är utan fel, inte ens undersköna Daisy, och ingen är en egentlig skurk.

Visuellt var filmen ett enda stort 20's jazz age-spektakel med flappers så långt ögat nådde och det var vackert. Väldigt vackert. Filmen är stiliserad på ungefär samma sätt som Moulin Rouge och Romeo + Juliet, Luhrmanns tidigare filmer, men man märker att den är gjord för att ses i 3D, vilket jag störde mig aningen på. (Vad är det för fel på vanliga, hederliga 2D?!) Jag älskade rörelserna bland statisterna, mest tjänstefolket, som nästan såg ut som synkroniserad dans. Det är något som har återkommit i alla fall alla de filmer av Luhrmann som jag har sett, och jag tycker det ser så hemskt stiligt ut.

Men allt som all var något med filmen som var lite off för mig jämfört med boken, så nu ska jag bli en av de där pretentiösa jävlarna och säga att jag föredrar F. Scott Fitzgeralds version. *Tar fram ett glas rött, tar på mig hipsterglasögon och bokar tid för att tatuera in ett rådjur på underarmen*

I wish I'd done everything on Earth with you.

Det har blivit ändrade planer. Jag ska inte med till Haparanda, utan istället ska jag umgås med Lollo, som jag inte har sett på ett bra tag och som jag saknar! Vi ska äta på Bishop's Arms, ta varsin öl och sedan se The Great Gatsby på bio. Inte 3D, notera vänligen. 3D är onödigt och medför ingenting till historien. Kanske, kanske, kanske att det fungerar när filmen innehåller häftiga effekter och så, (Jag tittar på dig, 3D-Benedict Cumberbatch. Om jag någonsin tappat bort mig i handlingen av en film mer än vad jag gjorde i Star Trek: Into Darkness för att jag hade fullt upp att beundra hans ansikte på en enorm filmduk. Be still, my heart!) men annars är det bara jobbigt.

Jag har hört att filmen inte direkt följer handligen i boken och jag ska inte uttala mig om det än, för ibland gör det inget och man kan uppskatta filmen för vad den här. Men jag gillar The Great Gatsby, det var en jävligt bra bok och om den här filmer styr långt från handligen i boken så kommer jag vara aningen upprörd vare sig filmen är bra eller inte. Men om inget annat så ser Leonardo DiCaprio fine as hell ut som Jay Gatsby. Ibland får man faktiskt se en film enbart för att det finns någon estetiskt tilltalande i den.

She's so glad, she's telling all the world.

Trevliga män!

Idag är jag ledig från jobbet och har inte åstadkommit något mycket mer än att fara förbi en sväng på Röda Korsets kontor för att lyssna på en kvinna som varit i Afghanistan i ett och ett halvt år och berättade om sitt och Röda Korsets arbete där, tokdansat till The Beatles medan jag var ensam hemma, tömt och ställt in i diskmaskinen och varit och köpt en glass. Sedan kan det ju även vara så att jag tittat på några avsnitt av My Little Pony: Friendship is Magic, mycket för att jag sett klart hela Green Wing, (tragedi. O! british TV-shows, why must thou last all but so bloody few a series? Vi kan låtsas att det där är grammatiskt korrekt.) men sedan är det faktiskt ganska så underhållande. Döm inte.

På lördag styr vi segel mot Haparanda för att gå på IKEA och så ska vi tvärt in i Finland för att fara på Alko. En roadtrip är ju alltid lika trevligt och om Haparanda som resemål inte låter särskilt exotiskt så kan man ju alltid säga att man ska utomlands på en tjejweekend. Visserligen bara till Finland och bara några meter från gränsen och under bara några minuter, men det är sådana där små detaljer som inte fyller någon särskild funktion för historien.

Hej, har ni märkt att The Beatles är sådär väldans superbautajättebra? Det har i alla fall jag.

But I know that you would like me, if only you could see me.

Jag tycker inte att bara för att jag inte har det mest vanliga namnet att jag ska få lida över coca colas nya kampanj. Det är hela det där sitt-eget-namn-på-nyckelknippa/penfodral/andrasaker-grejen om igen. Förstår ni hur utanför och ocool man kände sig när alla andra barnen kom med saker som hade deras namn på eller när man stod i affären där de sålde sådana saker om man inte kunde hitta sitt eget namn? Ofantligt utanför och ocool, ska jag be om att få tala om! Haven't I suffered enough?

Imorse gjorde jag en kullerbytta ner för en stentrappa. Det var inte meningen att göra en kullerbytta ner för en stentrappa, (gör väldans ont och man vinner inget på det) men jag tror gudarna tyckte att det fanns på tok för lite äventyr i mitt liv och ville krydda upp det aningen. Fast det där var ju lite väl drastiskt. Och det gjorde förbannat ont. Inte heller hjälpte det att jag gick med Mao, som blev så rädd när jag stöp att han drog ner mig för nästan halva trappan. Att jag sedan skulle jobba, vilket betyder gå en hel jävla del, medan varenda liten del av kroppen ömmade och jag bara ville lägga mig i sängen och gråta lite, var inte heller särskilt roligt.

Men nu är jag äntligen hemma och nu ska jag ligga ner och skratta åt serien Green Wing och tycka lite synd om mig själv och sedan sova gott.

Darling, I'm never lonely whenever you are in sight.

Beskåda! Det fulaste påslakanet i världshistorien.
Sedan försvann visst halva ögonbrynet på höger sida.

Angelica blev aningen svartsjuk när hon såg att jag fick ligga med huvudet på Mao. "Jag får aldrig göra sådär med honom!", utbrast hon. Jag å andra sidan får lägga både huvudet, fötterna/benen och armarna på honom utan att han ålar iväg till ett annat rum. Det kan ha något att göra med att jag härdat honom genom att hålla fast honom och säga "Nej, Mao, stanna i kramen. Du vill stanna i kramen." tills han slutar kämpa emot. De slutar alltid kämpa emot till slut... *cue evil laughter*

Jag gav upp min långhelg för att jobba ett pass på söndag, så nu ska jag passa på jävligt mycket att njuta av dessa två lediga dagar jag får. Räknade ut en gång att vi går ungefär 1,4 mil under ett pass, så när den här veckan är slut, så har jag gått 7 mil. Herrejävlar, 7 mil? Ja, 7 mil!

7 mil!

Buns. Of. Mother. Flipping. Steel.

Jag har fyllt min mobil med en massa Nat King Cole, för jag tycker han är väldans bra. Så nu får bloggen också lite Nat King Cole.

Triangles are my favourite shape, three points where two lines meet.

Fortsätter med att älska Alt-J, för de är bra och det enda jag lyssnat på de senaste dagarna.

Bara två dagar av jobb kvar, sedan har jag en långhelg och då ska jag inte gå någonstans överhuvudtaget. Jag ska bara röra mig om jag verkligen måste.

She’s morphine, queen of my vaccine, my love, my love love love.

Kan jag bara få nämna att Alt-J har spelats ganska så non-stop sedan igårkväll och jag älskar dem.

Låt mig vara seriös ett tag.

Ibland träffas jag rätt i bröstet av frågan "Vad gör jag med mitt liv egentligen?", och det är oftast då jag känner för att lägga mig i fosterställning under täcket och avsäga mig allt ansvar jag har här i livet. Gömma mig och skita i att jag borde ta beslut om min framtid. För det är inte lätt att ta beslut om sin framtid när man är jag, en person som inte utmärker sig i någonting alls faktiskt. Visst, jag är måttligt bra på filmtrivia, men jag är knappast ett uppslagsverk och visst kan jag göra mig förstådd i engelska trots att mitt uttal får mig att rysa av obehag, men vars kommer man med det liksom? Yes, that is my chosen career - knowing a moderate amount of film trivia while talking english. (Tänk er nu att jag sa det där med en horribel svensk brytning.)

Det som verkligen är själkrossande är det faktum att jag spenderade mina tonår med den skrattretande idén om att jag var en special snowflake, att jag skulle hitta min nisch och hux flux gå från att vara ett anspråkslöst meh till att bli fantastisk och fascinerande och framgångsrik. (Så många f!) Och skitsnygg skulle jag bli. Så jag tänkte "Fan, jag blir författare!", för säkerligen är de fascinerande och att skriva är ju kul. Jag skulle dricka whiskey och röka egenrullade cigaretter, klä mig i stora stickade tröjor och vara sådär charmigt excentrisk och säga så tokigt kloka och djupsinniga saker att ni skulle känna er vimmelkantiga. Men som vi märker av min blogg är jag inte något vidare bra eller klok. Och inte säger jag särskilt djupsinniga saker heller. "Vidare!", tänkte jag och lekte med tanken att bli en gudinnna till skådespelerska. Men efter en tre-årig gymnasieutbildning fick jag erkänna för mig själv att jag nog aldrig kommer stå på en scen i West End.

Hur är det tänkt att man ska ta beslut om sin framtid när man inte ens vet vad man brinner för? Jag vet inte vad jag vill göra och det är det som gör mig så otroligt passiv när det kommer till mitt liv. Jag funderar och funderar, men jag kommer fram till mest ingenting. Ingenting får mig att tänka "Åh fan, det är ju det här jag ska göra! Halle-fucking-lujah!". Så jag sitter här i all min ångestladdade ära och känner mig hopplös. Jag önskar, verkligen önskar att jag bara kunde få veta vad jag brinner för. Helst något som gör skillnad, som inspirerar, som berör, vare sig det är att skriva en extraordinär bok eller jobba för att avsluta världssvälten. För en av mina största rädslor är tanken på att jag kommer bli ett ingenting. Umbärlig. Men jag vet ju inte vad jag vill än. (Även om jag inte är redo på att ge upp om författardrömmen.)

Men tills vidare får jag fortsätta ligga i fosterställning under täcket och ta djupa andetag.

no one,not even the rain,has such small hands

somewhere i have never travelled, gladly beyond
any experience: your eyes have their silence:

in your most frail gesture are things which enclose me

or which i cannot touch because they are too near

your slightest look easily will unclose me

though i have closed myself as fingers

you open always petal by petal myself as Spring opens

(touching skilfully,mysteriously) her first rose

or if your wish be to close me, i and

my life will shut very beautifully, suddenly

as when the heart of this flowers imagines

the rain carefully everywhere descending

nothing which we are to perceive in this world equals

the power of your intense fragility:whose texture

compels me with the color of its countries

rendering death and forever with each breathing

(i do not know what is is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes are deeper than all roses)
no one,not even the rain,has such small hands

Okej, så jag memorerade hela somewhere i have never travelled, gladly beyond av e.e. cummings, vilken är en av mina favoritdikter. Bry er inte om grammatiken är märklig, det är e.e. cummings finurliga påhitt att ha den så. Bry er inte heller om jag har skrivit hans grammatik på fel sätt, för den har jag inte orkat memorera.

Wake up, wake up, love, and let me in for I am tired, love, and oh, so weary.

Det finns ett ord för mig.

Det händer inte så värst mycket i mitt liv just nu, förutom att jag spenderade helgen hos Monika och åt tikka masala, chips och apelsinkrokant, drack öl och vin och såg på film. Jag har på allvar börjat ta tag i alla mina böcker som ligger på hög och samlar damm. Jag började läsa Small Island av Andrea Levy igår. Jag har bara kommit till sida 68, så det är för tidigt att veta om jag gillar den än, men det verkar lovande i alla fall.

Så himla mycket mer händelserikt än så blir det inte om man just nu är Beatrice Lundahl. Det enda jag gör är att jobba, sova och läsa och kanske klämma in något avsnitt av en serie lite då och då. Inte särskilt spännande, (inte för att jag någonsin varit en särskilt spännade person) men c'est la vie! Hunter S Thompson, John Muir och Jacques-Yves Cousteau och alla andra människor som lett extraordinära liv skulle skaka på huvudet om de såg hur mitt ser ut.

Har ni inte hört The Night Visiting Song av Luke Kelly, så tycker jag att ni borde trycka play och bara njuta av denna fantastiska sång innan ni går vidare med era liv.

Ja, jag blev ju lite upprörd.

Fy fasen för människor ibland! Ursäkta, men nu ska jag skriva av mig lite grann efter jobbet, för det hände en sak som gjorde mig väldigt ledsen och upprörd och arg. Det var mitt första hus för dagen (ska inte skriva ut vilket område vi jobbar på just nu) och jag berättar för personen som bor där vad Röda Korset jobbar för och undrade om han inte ville stödja oss genom att bli månadsgivare. Det ville han inte, så jag tackade för mig och var på väg att gå när han påpekade för mig vi hade en "svarting" i gruppen och att han trott att vi var en rånarliga. Jag svarade lite sammanbitet (förstod vad det här skulle leda till) att ja, vi har en färgad i gruppen och att han är jätteduktig och trevlig och jag gjorde ett nytt försök att gå iväg för att jobba vidare. Då började mannen att förklara för mig att invandrare bara kommer till Sverige och göra olagliga saker och att vi ska hålla Sverige rent, stänga gränserna och rösta på Sverigedemokraterna. Jag sade, lugnt och sansat, I might add,  att jag inte kunde hålla med om det, utan att vi ska hjälpa så många vi bara kan och att det dessutom finns en hel del svenskar som är kriminella och jag tycker att det är fel att dra alla invandrare under en och samma kam. Då börjar han ifrågasätta om jag verkligen är svensk, ja, jag är svensk, om mina föräldrar är svenska, ja, det är de, och om jag var född i Sverige, ja, det är jag. "Vad har du haft för en uppfostran då?" "Ja, en bra en.". Sedan tackade jag för mig och gick iväg, för det var lönlöst att stå och diskutera, för han skulle inte ändra sin åsikt och jag skulle fanimig inte ändra min.

Man får rösta på Sverigedemokraterna om man nu vill det, även om det inte är ett parti som jag personligen stöttar så är det fortfarande din gudomliga rättighet att rösta på vad fan du vill. Jag tänker inte stå där och tjafsa på dig för att du inte delar mina åsikter. Men om du står och ifrågasätter min nationalitet och min uppfostran för att min åsikt är att alla är precis lika mycket värda, oberoende på vars de kommer ifrån, då har du min fulla tillåtelse att kyssa mig i röven innan du drar åt helvete.