I'm sitting here looking at the TV and burning holes in everything that I get.

Chris Miles.

Klockan är snart halv två på natten och jag ligger klarvaken. Mycket på grund av ett rövhål till fågel som vägrar sluta kvittra utanför mitt fönster. Men även på grund av... ja, jag vet inte vad som mer är anledning till min sömnlöshet, så jag tänker skylla allt på fågeln. Jag hatar honom/henne. Så jävla mycket. Dö. Men eftersom det inte brukar gå att ligga och försöka tvinga sig till att somna, så ska jag snart sätta igång ett till avsnitt av Skins och hoppas att det får mig att bli sömnig.

Jag återupptäckte Skins i lördags och har lyckats se klart hela första säsongen. Jag slutade se det efter andra säsongen, då de bytte generation. Jag var så arg över att de originella karaktärerna blev utbytta mot nya (speciellt du, Chris Miles. Du var alltid min favorit!) att jag vägrade följa den något mer. Jag är väldigt bitter över det där fortfarande. Men åh, Skins, det är så överdrivet, stiliserad och dramatiskt och jag älskar det. Det mesta av handlingen är inte alls verklighetstroget, men det gör absolut ingenting. Jag bölar och skrattar och sitter klistrad ändå. Mycket för att Chris får så himla bra och sorglig handling i andra säsongen. Plus att jag är lite kär i den skådespelaren. (Som även är Gendry i Game of Thrones. Schwing!)

Sedan har serien jävligt bra soundtrack.

Lite klagerier och ett erkännande.

Nej men, hejsan! Jag hade ju tydligen en blogg att underhålla, men som blivit lämnad ensam ett tag nu. Jag ursäktar mig med att jag jobbar nästan varje dag och när jag inte gör det så har jag inget att skriva om eller helt enkelt inte orkar. Just nu kommer jag hem från jobbet och kan knappt hålla ögonen öppna. Fy fabian. Men det hade kunnat vara värre, jag hade kunnat inte ha något alls att göra om dagarna. Fast nu medan ordinarie teamleadern är på semester måste vi stå street på grund av dålig bussförbindelse till ställena vi ska jobba i och det är inte alls roligt. Precis, jag är en sådan där tönt på stan som står med en pärm och som folk mest stör sig på. FOLK LÅTSAS PRATA I TELEFON OCH TAR STORA OMVÄGAR FÖR ATT SLIPPA PRATA MED MIG! Och de är inte ens diskreta! Om de till exempel ska låtsas prata i telefon, så går de till ungefär såhär: de ser mig och märker min pärm och min Röda Korsethuvtröja, de vill inte bli störda "Ring, ring. Oj nu ringde det visst. Ser du hur jag pratar i telefonen. Oj, oj, vad upptagen jag är. Prat,prat,prat. Visst ser du, välgörenhetsmänniska, att jag pratar i telefonen?" och så går de och tittar på mig för att försäkra sig om att jag sett att de inte kan prata med mig. Jag är inte dum och det där är inte direkt oscarsvärdiga skådespelarinsatser. (De ger inte Meryl Streep a run for her money.) Jag ser nog vad ni försöker med, era luringar! Vissa har till och med fräckheten att stoppa undan mobilen medan jag fortfarande kan se dem. Men det värsta är när de inte ens orkar svara mig och bara går förbi. Jag har också känslor. Och ibland gör det ont, gott folk, så väldans ont. (Överdriver nu, men man får dålig energi och känner som oengagerad.)

Jag kan ju förstå att det inte alltid är roligt att bli störd när man går på stan, men det är otroligt själkrossande att gång på gång bli tittad på som om man vore värsta skurken. Och det jag gör är för välgörenhet, så inte kan jag väl klassas som en skurk? Ni behöver inte ens bli månadsgivare, (men ni får gärna bli det) ni kan ju liksom i alla fall prata med mig lite grann. Where's your humanity?

En liten gladare punkt är att imorgon ska jag träffas upp med Villemo, aka Villmeister, och umgås. Woo, jag är glad över detta! Det var oförskämt länge sedan vi umgicks, så det är ju faktiskt på tiden. Nu ska jag fortsätta lyssna på musik som jag inte direkt skyltar med att jag lyssnar på (kan inte säga att jag skäms över den, eftersom jag sagt tidigare att jag inte tror på guilty pleasures) och läsa klart Small Island av Andrea Levy och sedan ska jag äntligen sova.

P.S. Det är One Direction jag lyssnar på. Kom inte och ljug om att ni inte blir det minsta berörda av Little Things eller att She's Not Afraid inte får er att vilja galendansa!

Timshel.

Glad tjej.

Slutresultatet!

Jag vågade! På min handled sitter det nu en tatuering där det står "Timshel" och jag är sådär supernöjd att jag inte kan sluta kolla på den. Samtidigt känns det lite som om någon bara skrivit dit det med en bläckpenna och att jag kan tvätta bort det innan jag går och lägger mig. Men där sitter den. Och inte heller gjorde det så ont som jag trodde att det skulle göra, utan det var bara när hon kom till mitten av handleden och gjorde ena halvan av m:et och s:et som det gjorde så pass ont att jag grimaserade. Jag hade byggt upp förväntningen att jag skulle behöva sitta och genomlida ren tortyr, men mest kändes det bara som om någon drog med en nål över huden. Vilket kanske är en dålig liknelse, för det är precis det hon gjorde.

Jag kanske ska ge en förklaring till varför just "Timshel". Om ni känner mig, så vet ni säkert att jag älskar filmen East of Eden med James Dean och för några år sedan bestämde jag mig för att läsa boken som filmen är baserad på. Det här är en del av boken som inte kom med i filmen, eftersom den koncentrerar sig på Cal Trask, då tre karaktärer, Samuel, Adam och betjänten Lee sitter och diskuterar om kvällarna. Lee berättar att det hebreiska ordet "Timshel", översätts till "thou mayest" eller "du må", är det viktigaste ordet i världen, för vad det står för är att människan har ett val. Det spelar ingen roll vem du är, du föds inte ond eller god. Du kan ha gjort mycket dumt, men du har inom dig att göra goda val. Likaså onda val. Jag minns att jag tyckte det var väldigt vackert när jag läste det, och ordet har stannat i mina tankar efter jag avslutade boken. Så nu sitter ordet på min handled som en liten påminnelse att jag alltid har ett val och det är mina val som definierar mig som människa.

Sedan är ju Timshel en väldigt bra låt av Mumford & Sons. Men det lät inte riktigt lika djup en anledning att tatuera in det ordet.

We knew magic is a part of life.

Vet inte riktigt hur det här inlägget kommer se ut för just nu testar jag att blogga från en surfplatta. Vet inte ens vars bilden hamnar. Vars den än är så är det jag just nu alla fall, trött och jävlig. Jag har lovat käraste systern att vi kan köra något som heter Tapout, träningsform baserad på MMA, imorgon och jag ser inte framemot det alls. Att jag sedan ska gå i fem timmar gör inte saken bättre. Men nu ska jag läsa lite i min bok och sedan sova gott.

The nights of all my youth pressed into one glass of water.

Utsikt över Boden.

Bilden gör verkligen inte utsikten rättvisa, men här stod jag i alla fall imorse på Rödberget och tittade ut över Boden. Angelicas kompis Junior från hennes gymnasietid bodde hos oss i några dagar och övertalade mig och Angelica att följa med honom till Boden för att sova över en natt. Så det gjorde vi. Det sista vi gjorde innan vi for hem var att fara till Rödberget, där en av de fem fästningarna i Boden som byggdes för att skydda norra Sverige från invasion ligger. Mer än så kan jag inte om saken, men utsikten var helt fantastisk!

Efter vi kommit hem från Boden, så hade jag bara någon timme på mig innan jag skulle iväg till Skelleftehamn för att fira Sofia som fyllt år. Jag skulle ta det lugnt, men när det bjöds på ett överflöd av välkomstdrinkar och en och annan shot av minttu, så blev det väl inte rikigt lika lugnt som jag tänkt mig. Men man lever blott bara en gång. Sedan är jag fortfarande ung. Jag har väldigt trevligt, minst sagt!

MS av Alt-J är bra.

Dites-moi pourquoi il ne m'écrit plus.

Françoise Hardy.

Jag har försökt påbörja något som för tillfället bara kommer vara en liten novell, men det är svårt. Det var ett tag sedan jag skrev något och det är segstartat. Jag har skrivit sex meningar, nio rader och ingen titel än så länge och jag hoppar alltid över till tumblr, en hemsida om franska New Wave-eran och nu bloggen för att skriva ett inlägg. För allt det är betyligt mycket lättare än att skriva en novell. Men inte ska det vara lätt heller.

Men jag spelar Françoise Hardy för att få inspiration.