Jag har inte sett en film på jättelänge, tänkte jag nu under kvällen. Jag har inte sett en film på jättelänge och jag borde ta en paus från serietittandet och se en film istället. Jävligt dum idé. Eller rättare sagt, ett jävligt dumt filmval. Jag valde att se Now Is Good som handlar om en tjej med cancer. Varför valde jag en film om en tjej med cancer? Gud vet. Men just nu är jag öm under ögonen och min näsa är helt igentäppt efter att ha fulgråtit så mycket att det flög snor. Det var inte så att jag inte visste att den skulle vara sorglig, utan jag utsatte mig själv helt frivilligt för att få mitt hjärta stampat på. Jag är upprörd! Jag är arg och ledsen och upprörd! Det är precis som när jag såg Hatchiko, men gud förbjude att jag lär mig att inte se sådana där filmer. Nej, nej, fortsätt bara se dem och gråt ögonen ur dig. Jag behöver choklad. Tack för mig.
Jag vet inte hur mycket ni vet om denna kvinnan som kallar sig Beatrice Lundahl, men under min tidiga tonår, ungefär hela högstadiet, hade jag stora drömmar om att bli en storslagen författare som skulle få folk att skratta och gråta och tänka efter. Jag skulle sitta i en Londonlägenhet, fylld med böcker och persiska mattor och jag skulle posera framför min skrivmaskin med en cigarett i ena handen och den andra handen, knuten och placerad under haken och jag skulle se sådär charmigt excentrisk ut. Litteraturstudenter skulle hänga min poster på väggen och drömma om att någon gång bli lika fantastisk som mig. Det var min dröm. Det är fortfarande min dröm faktiskt. Så självklart skrev jag noveller och dikter för allt jag var värd och ibland fick jag för mig att jag skulle skriva dikter åt folk. Idag blev jag påmind av Angelica om en dikt jag skickade till henne för en herrans massa år sedan. Självklart vore det brottsligt att inte dela med sig av detta mästerverk, så jag lägger upp den på min blogg. Bli förresten inte rädda om ni blir rörda till tårar, it's some pretty powerful stuff.
"Du är samtliga färger i livets palett, när något känns fel kan du vända det rätt. Du kan sången och texten i all musik och för mig är du helt speciell och unik. Ja du har blivit min vän och jag vet vars du står. Det är du som finns kvar när andra går. Jag önskar dig enbart lycka i livet men ber dig ta inget för givet. Men en sak är säkert det lovar jag dig att alltid ska du vara viktig för mig."
Jag är ganska säker att Oscar Wilde skulle ha spottat på mig om han levt idag och läst det.
God afton, kära bloggläsare! Hur står allt till med er? Med mig är det bara bra, tackar som frågar, för efter en extremt långtråkig jobbdag ska jag umgås med den alltid lika fina Villemo för lite quality ta-igen-lite-snack-kväll. Så som ni säkert redan beskådat har jag sminkat mig i den enda sminkningen jag kan göra någorlunda bra (cat eyes och läppstift) och jag har tagit på mig det allra finaste av min rena kläder och är rätt så redo att ta emot besök.
Jag hoppas ni har en trevlig lördagskväll och jag lämnar er med en låt av Grouplove som får mig att vilja dansa som om ingen såg.
Jag har haft en väldigt bra lördag tack vare de här tjejerna, vilket jag kanske egentligen inte behöver berätta, för alla som följer mig på instagram eller är kompis med mig på facebook har fått utså en hel del bilder från min lördag som bevisat att jag har haft det exceptionellt trevligt. Men är man glad i både hatten och själen, så är allt värt att dokumenteras och spridas vidare för många att se.
Men nu kallar fjärde avsnittet av Pride and Prejudice från 1995 på mig innan jag går och lägger mig. Men lyssna på lite Arctic Monkeys innan ni går. Det är Reckless Serenade från albumet Suck It and See och den är fruktansvärt bra.
Fy fan. Jag klarade av att jogga de där sex dagarna förra veckan och kände mig världsbäst. Ja, nästan så jag var i klass med självaste Usain Bolt! (Han är visserligen kortdistanslöpare, så Mo Farah kanske är bättre att likna mig själv med.) "Jag borde göra det här på professionell nivå!" tänkte jag lite naivt, och eftersom jag klarade det utan att benen ramlade av så ökade jag sträckan att jogga under den här veckan. Det är nu det negativa med allt kommer: jag är så trött och slut i kroppen efter all jogging tillsammans med de otaliga kilometerna jag går på jobbet att jag bara vill lägga mig ner och böla. Och äta glass. Böla och äta glass samtidigt medan Benedict Cumberbatch stryker mig om håret och säger hur duktig jag har varit. Jag har överskattat mig själv, gott folk, åh så jag har överskattat mig själv. Jag är ingen Usain Bolt eller Mo Farah. Inte sex dagar i veckan i alla fall. Så nu, för att min än så länge veka kropp ska klara av detta, har jag bestämt mig för att jag inte alls behöver jogga sex dagar varje vecka, utan det får räcka gott och väl med fyra eller fem tills jag orkar mer. Sträckan kommer vara densamma, jag måste bara låta min kropp vila lika mycket som den behöver. Det här känns som ett bra och förnuftigt beslut.
Nu tackar jag för mig för ikväll och lägger mig ner i sällskap av en film innan jag skallar kudden. Sista arbetsdagen imorgon och sedan är helg ljuva helg!
Innan ni går, så får ni gärna lyssna på Love is Won av Lia Ices. Den är förfärligt fin och behaglig.
Försenad julklapp och födelsedagspresent. Hon känner mig väl.
Medan jag blev ledd.
Middagen ute efter vi varit på Nolia.
Under helgen var jag på besök i huvudstaden av mitt hjärta, Umeå, och hos finaste Angelica. Vi har spelat minigolf, besökt Nolia där jag fick rida på en häst, (aningen förnedrande för jag blev ledd av en yngre tjej, plus att jag har haft en egen häst och behöver knappast bli ledd. Men det var kul.) gått runt i affärer, ätit ute, lagat finmiddag, ätit glass i parken, tittat på film, haft spelkväll och varit uppe till halv sju på morgonen, tagit cyklarna genom tågstationens hissar för att slippa gå upp för svingen och tagit igen på en massa prat. Jag har haft jävligt trevligt och det har varit så kul att vara i Umeå, för jag har saknat staden minst lika mycket som jag har saknat Angelica. Vilket är en hel del. Umeå är staden som känns som hemma och jag blir alltid lika ledsen när jag måste fara därifrån. Men Angelica har pratat om att anordna en kräftskiva, så snart är jag väl tillbaka i käraste Umeå.
Men nu är jag tillbaka i Skellefteå och jag har gett mig fan på att jag ska jogga minst sex dagar den här veckan, och idag var min andra dag. Om än förbannat trött efteråt, så var jag glad över att upptäcka att jag kunde jogga längre än vad jag hade orkade de andra gångerna jag varit ute. Motivationen är stark nu, fan. På riktigt! Men det som slår mig är hur allt som tydligen ska vara bra för en oftast är svårt - äta nyttigt, säga som det är, motionera, få ett lavemang. (Nu jag har aldrig fått ett lavemang, så jag vet inte hur det känns. Men jag ville att alla skulle kunna relatera. Och en karaktär grät i Call the Midwife när hon fick ett lavemang, så inte kan det vara lätt!) Men jag har bestämt mig för att ge joggingen en ärlig chans, speciellt nu när jag sett att jag orkar mer än förut.
Lämnar er med en låt av Neil Young som jag lyssnade på flera gånger under bussresan till och från jobbet idag.
