I'm wild again, beguiled again.

Ella Fitzgerald.

Med Angelica borta på födelsedagsfest och hundarna närmast apatiska efter att ha varit ut och sprungit tidigare idag, så har jag bestämt mig för att ta tillfället i akt och vara lite av en livsnjutare ikväll. Så nu har jag magen fylld med flygande jakob, jag har tagit bort gammalt nagellack, tagit ett fotbad, smörjt in händerna och har just nu fötterna i varsin plastpåse med olivolja medan min nya jazzlista på spotify spelas flitigt.

Jag njuter just nu, kära bloggläsare, jag njuter verkligen just nu.

Bowling.

Jag, Angelica och Ronja åt godmat och for sedan och bowlade för att fira Ronja som nyss har fyllt 25 år. Jag hade gett mig fan på att vinna, men det gick inte som planerat. Jag förlorade. Jag är besviken. Men vi hade trevligt i alla fall och det är väl något i alla fall. Antar jag. Men jag är fortfarande besviken. Nej då, jag kan ta en förlust.

Nu håller Angelica och Ronja på att spritsa muffinsarna (ja, det är tydligen så muffins böjs i bestämd plural. Jag kollade upp det.) som de bakade innan middagen, så snart ska jag dränka min bowlingsorg i muffins.

Monica Z.

Kollektivet.

Kollektivet.

Jag vet att det är tänkt att vi i skandinaver ska förstå varandra, men jag har aldrig varit bra på det. När jag har tur så kanske jag förstår 50% av en konversation på norska och 2% av en konversation på danska, annars kör jag på "nicka och le"-taktiken. Under två tillfällen har jag varit tvungen att prata en längre tid med både en norsk och en dansk. Båda gångerna var jobbrelaterat och den gången med dansken ville jag bara sjunka genom marken. Jag tror Dantes tionde krets, kretsen som blev utelämnad från boken, är att sitta i telefon med en dansk som man just så pass kan förstå vill ha information om bredbandstelefoni, bredband och TV, men inte exakt vad personen vill veta. Jag vågar påstå att jag är lite berövad när det kommer till de skandinaviska språken.

Trots detta tämligen vemodiga faktum, så har jag snart plöjt mig igenom en hel säsong av norska Kollektivet. De är en komedigrupp med sitt egna program på TV, och jag fick höra en låt av dem förra året och har sedan dess lyssnat på deras låtar och sett några av deras sketcher på youtube lite till och från. Men så en dag för inte så länge sedan tänkte jag att jag i alla fall skulle se ett helt program och om jag inte förstod något av det så var det bara att fortsätta lyssna på deras engelska låtar och veta i mitt hjärta att jag försökte, att jag verkligen försökte.

Så hur gick det då? Jo, jag har ju som sagt snart tagit mig igenom hela första säsongen och jag tror inte jag överdriver när jag säger att jag nu förstår kanske 95% av allt som sägs. Kjempebra! (Stilpoäng.) Enda gången det blir svårt är när de pratar med bred dialekt, men det kan inte begära att jag ska förstå. Jag tror framsteget beror på att jag hade samma tillvägagångssätt som när jag skulle lära mig dricka kaffe - drick/lyssna konstant tills det slutar vara äckligt/oförståeligt. Jag rekommenderar dock inte göra som jag och dricka tio stora koppar kaffe på raken när man inte är van det, huvudvärken och skakningarna var aningen obehaglig. Men norska går nog inte att överdosera på. Tror jag i alla fall inte.

Här har ni min nuvarande favoritlåt av Kollektivet.

Oh, them costume dramas!

Det är väldans svårt att missa att det finns en serie som heter Downton Abbey. Det verkar som att alla är förälskade i den serien och jag vill ju inte vara sämre, så efter några mindre om och men så hade jag skaffat första, andra och tredje säsongen. Jag älskar i regel allt som är ett kostymdrama, speciellt när det är "kommer de, kommer de inte gifta sig" och det känns hopplöst men det löser sig i slutet. Jag är galen i sådant. I våras började jag med första säsongen och det tog sin ljuva tid för mig att se klart hela och inte förrän nu började jag med andra. Jag har inte varit allt för imponerad av den. Karaktärerna är jättefina och premissen är bra, men handlingen har varit off, speciellt de gångerna där de skulle ha med något för bara det avsnittet (avsnittet med Patrick Crawley/Major Patrick Gordon var aslöjligt) och jag tycker det har dragit ner serien rejält. Men nu har jag på mindre än en vecka sett hela andra säsongen och påbörjat tredje i hopp om att Julian Fellowes kommer få mig att ändra min åsikt. Än så länge fortsätter jag se den på grund av vackra kostymer. Och Hugh Bonneville. Jag älskar Hugh Bonneville.

Men om ni, kära bloggläsare, som jag är förtjusta i kostymdrama, så får ni en lista över några serier, miniserier och filmer (mest miniserier) som får mig att gråta eller som värmer lillhjärtat mitt:

Jane Eyre (2006) - miniserie med Ruth Wilson som hjältinnan Jane Eyre och Toby Stephens som mr Rochester, alldeles rätt mängd dyster och romantisk, en sjujävla bra tappning av Charlotte Brontës roman.

Bright Star (2009) - film med Ben Whishaw och Abbie Cornish som poeten John Keats och Fanny Brawne. Jane Campion har lyckats skapa en helt hjärtekrossande förtäljning av John Keats liv, poesi och kärlek till Fanny Brawne. Varje scen är ett konstverk.

Parade's End (2012) - miniserie med ljuvliga Benedict Cumberbatch, Rebecca Hall och Adelaide Clemens. Filmatisering av Ford Madox Fords roman, med Tom Stoppard som manusförfattare. Fantastisk historia om de psykologiska skadorna under första världskriget, kollapsen av England edwardiska principer och med en kärlekstriangel inslängd.

Cranford (2007) - miniserie med Judi Dench, Imelda Staunton, Eileen Atkins bland annat. Utspelar sig i det lantliga samhället Cranford under industriella revolutionen. Småtokiga damer som älskar skvaller, katter som får lavemang, kor som får kläder. Det låter knäppt, men jag sitter och skrattar tills tårarna rinner.

North & South (2004) - miniserie med Richard Armitage (Richard Rawrmitage more like!) och Daniela Denby-Ashe. En kvinna från södra England tvingas flytta till den industriella staden Milton i norra England och träffar på ägaren av ett bomullsspinneri och det är blandad attraktion och avsky.

Lost in Austen (2008) - miniserie med Jemima Rooper, Hugh Bonneville och Tom Mison. Tekniskt sett inte en renodlad kostymdrama. Amanda Price kliver in genom en okänd dörr i sin lägenhet och byter plats med Elizabeth Bennett från Jane Austens Pride and Prejudice. Större delen är i Austens England, så jag räknar med den ändå.

Jag stod med knytna nävar framför spegelen

En Bea.

 Sådär såg jag ut igår. Jag ser inte ut sådär idag. Idag ser jag mer ut som sju svåra år och jag känner mig som så också. Det har mycket med att göra att jag var aningen förfriskad igår (väldigt trevlig inflyttningsfest hos en Krister) och får idag stå för hur mycket alkohol jag förtärde och mycket för att jag har en dunderfeber på gång. Feberont i huden, värk i kroppen och dunkande huvud.

Men för att prata om något roligare än att jag mår tämligen skit, så fyllde finaste Lollo hela 21 år i förrgår och det firades med ett avsnitt av American Horror Story: Coven, coca cola och tårta. Så stort grattis till henne!

Är förövrigt smått besatt av Panda DA Pandas låt Spegelen. Jag gillar dock inte att det är "spegelen" och inte "spegeln". Är det något skånskt påfund? Säkerligen är det "spegeln". Ja? Nej? Åh.

Kayo.

Inte bästa vinkeln, men söt ändå.

Det här är min hund Kayo. Kayo är en karelsk björnhund. Karelska björnhundar är ganska badass, så vet ni inte så mycket rasen då får ni lite information om dem: rasen kommer från Finland och har funnits i sisådär 120 år, men det var inte förrän på 30-talet som de blev avlade på på riktigt och de svart-vita valdes ut. Rasen användes primärt till att jaga björn inom ledhundsjakt, men nuförtiden är de mer ställande hund till björn, älg och vildsvin. De har ett bett på ungefär 104 kg och de är extremt modiga. I USA används de även till att jaga bort björn från ställen där det finns mycket folk..

Mmm, så ståtlig!

Karelska björnhundar är alltså jakthundarnas motsvarighet till the Terminator. De här är hundar som tar sig an björnar, så inte undra på att de beskrivs som modiga och självsäkra. Så det var väl bara givet att de skulle se så förjävla ståtliga ut som de gör. Kolla bara på bilden ovan. Man kan verkligen se att den där hunden sitter och filosoferar som djupa saker och skit i pauserna under jakten. O Fortuna spelas medan de i slowmotion jagar en farlig björn! De karelska björnhundarna räds ingenting!

Men då finns det ju Kayo. Eftersom rasen är så tuff, så har det smittat av sig lite på mig också när jag är ute och går med henne. Jag ser andra hundar och tänker "Pfft! Min hund använder din hund som tandtråd!" och så high five:ar jag och Kayo och går vidare. Men idag fick jag erfara att Kayo visst var rädd för något. Inte en monsterbjörn, inte en älg med dubbelt så stora horn som vanlig, inte ett viltsvin med nedblodade betar. Hon var rädd för den här:

St: Olovskyrkans reklamskylt.

Jag vet inte om det är för att hon haft en traumatisk upplevelse som valp där en reklamskylt var inblandad eller om hon är extremt ateistisk och allt som har kyrkan att göra skrämmer skiten ur henne eller vad annat det kan tänkas vara. Men jag tycker ändå att en BJÖRNhund inte ska vara rädd för en liten reklamskylt.