Ny blogg!

De som är intresserade att fortsätta följa mitt bloggande hänvisas till denna blogg: http://beatricelundahl.blogg.se/

Well, I'm on my way.

Jävlar i min lilla låda om jag inte kom in på Umeå universitet trots allt! Jag börjar den 1 september och jag känner lite av en skräckblandad förtjusning över det hela. Samtidigt som jag är glad och hoppar och slår ihop klackarna när jag är ute och går så tittar ångest-Bea fram och oroar sig över hur det blir med ekonomin, boende och allt annat tråkigt som vuxna människor måste fundera över och ta tag i. Och jag bara "Nä, men om man skulle ta och lägga sig ner ett tag tills det lösts sig själv!". För det är så vuxen jag känner mig under sådana tillfällen. Inte alls, alltså. Sedan är det ju inte heller det mest fördelaktiga att min kära hemstad inte direkt är känd för att vara staden där man får lägenhet något så när snabbt.

Men vad fan, nu ska jag fokusera på allt det positiva-jag-får-fjärilar-i-magen-när-jag-tänker-på-det som kommer att hända till hösten.Jag ska få flytta tillbaka till Umeå och jag ska få börja plugga igen och jag är glad. Jävligt glad.

Vi avslutar, som alltid, detta inlägg med en låt. Me and Julio Down By the Schoolyard av Paul Simon.

Philosophize in it! Chemicalize with it!

Nu är det snart en månad sedan jag skrev något och förutom att jag for ner till Kristinehamn för att hälsa på mamma i en vecka så har jag inte gjort mycket annat än att jobba. Min redan väldans fabulöst (ahem) enformiga blogg skulle förvärras om jag enbart skrev att idag har jag minsann jobbat. Så tråkig ska jag inte vara.

Idag har jag minsann jobbat, från sju på morgonen till fyra på eftermiddagen i stekande värme. Men inte fan hindrade det mig från att avstå mitt kaffe. Det finns vissa saker man bara inte undvarar. Det hade varit hädelse. Jag hade kunnat befinna mig i de hetaste delarna av Helvetet och ändå dricka kaffe.

Efter jobbet for jag, Samuel och Benne till Bovikens havsbad för ett kvällsbad. Det är första doppet för min del, traditionen att bada så fort isen släppt tillräckligt för att kliva i är sedan länge övergiven, och fy satan vad kallt det var att gå i. Imorgon ska det dock göras om. Vi ska carpa lite diem som fan.

Förövrigt älskar jag Kishi Bashis låt Philosophize in it! Chemicalize with it!

Tisdag och onsdag.

Finmiddag med efterrätt blev utlovat till Lollo, så igår stod jag och svor och skrek i köket i två timmar men lyckades, trots min ilska, att laga både en pastalåda och cheesecake. Jag ska aldrig igen klaga på att Gordon Ramsey svär så mycket, för i mitt kök var allt könsord det här och könsord det där. Men när allt var klart så fick jag mig ett glas vin och då kunde jag äntligen slappna av.

Stadsfesten är i full gång och idag for jag, Miio, Elina och Lollo dit och åkte karuseller och testade lite spel. Efter någon vecka av bara tråkigt väder så var det äntligen lite varmare idag och det kändes faktiskt som att det var juni och inte mars ute. Så det får gärna hålla i sig resten av sommaren!

En jävla lista.

De flesta som känner mig och främlingar som läst den här bloggen ett tag vet att jag är vegetarian. Jag har varit det i över fem år nu och kommer aldrig gå tillbaka till att äta kött igen om inte min hälsa skulle bli helt åt helvete och jag behövde ändra diet för att överleva. Som vegetarian får man spendera väldigt mycket tid åt att förklara ens val för en köttätare (observera att jag inte menar att alla köttätare kräver en förklaring och vissa är bara nyfikna vilket är helt okej) och efter fem år är man faktiskt ganska less. Så nu presenterar jag en lista över de mest irriterande saker en vegetarian får höra. Varning för passivt aggressiva svar. Och kanske några rent av aggressiva svar.

1. Jag förstår om du inte vill äta kött, men varför?
Svar: För att jag inte vill. Jag kräver ingen förklaring av dig för ditt köttätande och du behöver inte en förklaring från mig. Ät ditt kött du och låt mig äta mina grönsaker och bönor.

2. Får du i dig allt du ska då?
Svar: Om jag inte ser döende ut så är det ganska så säkert att jag mår bra och inte har någon brist på viktiga ämnen. Det finns ingen garanti att bara för att man är köttätare att man får i sig allt man ska. Sluta vara låtsasorolig för min hälsa!

3. Okej, ja men det är ju ett argument jag kan acceptera.
Svar: Ursäkta? Behöver jag ditt accepterande för mina livsval? Nä. Om vi vänder på bönbiffen (hehe) så skulle du nog bli ganska irriterad på mig om jag kräver ett argument från dig och sedan säger att jag inte accepterar det. (För "jag vill" är acceptabelt från den köttätande sidan men inte från den vegetariska sidan.)

4. Om du skulle vara på en öde ö skulle du äta ett djur för att överleva?
Svar: Varför behöver du ha det affirmerat att jag skulle kunna tänka mig äta ett djur? Är det en liten vinst för dig? Blir mina argument mindre giltiga? När skulle jag ens hamna i den situationen?! Tror du att jag kommer bli Tom Hanks från Castaway?

5. Det är naturligt att äta kött och vi människor BEHÖVER äta kött.
Svar: Människan är allätare. ALLÄTARE. Låt mig vara.

6. Men vadå, kan du inte bara peta bort det?
Svar: Nej. NEJ. Det kan jag faktiskt inte.

7. Det bästa är ju ändå att äta vilt.
Svar: Men ät vilt om du vill! Jag hindrar dig inte.

8. Men är det inte jobbigt när alla dina vänner äter kött?
Svar: Jo, det är jävligt jobbigt att de får äta precis vad de vill och att de accepterar att jag äter vad jag vill.

9. Så du är en sådan där som släpper lös ägghöns och häller glas i kött?
Svar: Orkar. Inte. Lägga. Energi. På. Ett. Svar. På. En. Så. Idiotisk. Fråga. Dumbulle. (Jag orkade dock sätta en punkt efter varje ord i den där meningen.)

10. Hö, hö, men blir inte djuren ledsna, hö, hö, om du, hö höhöh, äter upp deras mat? HÖHÖHÖÖÖ. *torkar skrattårar från ögat*
Svar: Grattis! Din hjärna har just lyckats fjärta fram den mest originella frågan någonsin! Med din inte alls uttjatade humoristiska fråga är jag nu omvänd. Tack så hjärtligt!

Nu menar jag absolut inte att alla är så där jobbiga. Jag har turen att ha människor i min närhet som accepterar mitt val och inte gör en stor grej av det. Det tackar jag er för.

Squats, you beautiful bastard!

För några veckor sedan köpte jag nya svarta byxor och råkade ta en storlek för små men bestämde mig för att behålla dem ändå, för att ha som mål med min träning. Idag testade jag dem igen (utan att förvänta mig att de skulle passa) och jävlar i min lilla låda om de inte satt som ett smäck! Så ursäkta mig medan jag dansar glädjens dans och tackar squats för snabba resultat.

Det var allt jag ville säga. Hej så länge!

De säger att det är kul att vara ung och fri. Fri från vadå? Från förpliktelser, tjenare.

Igår skålade jag in slutet av första arbetsveckan med kall öl. Jag har ju som sagt börjar jobba som personlig assistent och nu i onsdags hade jag min allra första riktiga dag. Det är mycket att lära och mycket som känns osäkert men alla som jag har jobbat med hittills har varit jättesnälla mot mig och tålmodiga när jag är osäker på hur saker ska vara/göras. Det kommer nog gå bra det här.

Jag har även varit ensam hemma hela helgen. Syster for till Gotland i torsdags och kommer hem först imorgon. Så nu sitter jag och bidar tiden tills hon kommer hem. Tänkt att jag en gång älskade att vara helt ensam i flera dagar, nu känns det mest bara jobbigt efter någon dag. Sedan är ju inte Mao och Kayos sällskap särskilt stimulerande...

Men nu när det är sista kvällen ensam så tar jag vara på den (för när hon väl är tillbaka kommer jag vilja vara ensam i lägenheten igen) och sitter med kokosolja i håret och lyssnar på finaste Säkert! utan hörlurar.

I can tell we know each other very well.

Kayo får stå ut med så mycket med mig som matte.

Jag har varit på jakt efter cat eyessolglasögon ett tag efter att jag var tvungen att slänga mina gamla solglasögon. Idag hittade jag ett riktigt fint par som fick följa med mig hem. (Akta er nu, för nu blir jag modebloggare!) (Alltså inget dåligt om modebloggare, men det är väl inte riktigt min nisch.) Kayo fick vara modell och jag misstänker att hon enbart gick med på det för att vara snäll mot mig.

Jag skickade ett mms till mamma när jag hade på mig dem och skrev att jag kunde vara cool denna sommaren också och fick svaret "Du är väl alltid cool!". Det var bra för mitt ego. Jag älskar min mamma.

Nu ska jag brodera och titta på kostymdrama. Som sagt, jag är cool. Mamma sa det.

Ugh!

Min kropp, tydligen.

Igår var min allra sista dag på Röda Korset och det känns lite sorgligt att jag inte kommer få jobba tillsammans med alla fina arbetskamrater längre men jag ser fram emot mitt nya jobb. (Som jag förövrigt fick, det nämnde jag ju aldrig.) Det bästa med min sista dag på RK var att jag och min teamleader hade slagit vad om att om jag snittade två värvningar per pass så skulle han hoppa i älven iförd kallingar och värvarväst. Jag behövde bara en värvning under min allra sista dag och jag fick en till slut vid sista huset jag gick till. Det var tydligen inte varmt i vattnet, men i mitt skadeglädjeshjärta var det sannerligen det!

Sedan har jag fått mig två health scares den senaste veckan. Det ena var två plötsliga svimningsanfall inom loppet av någon minut i lördags när jag var i Umeå, dagen efter fick jag fara in till vårdcentralen och ta blodtryck. Jag har tydligen 104 genom 61 i blodtryck, vilket är otroligt lågt. Det andra var när jag kom hem från Umeå fick jag mina resultat från blodprovet jag tog för att kunna donera blod. Jag fick avslag för att mitt blodvärde låg på 119 g/L (det ska ligga på minst 125 g/L för att donera blod) och för att jag hade för lågt ferritinvärde.

Så nu måste jag lägga om lite i min diet och äta mer järn och ännu mer grönsaker än vad jag redan gör. Jag måste dessutom motionera ännu mer för att få upp blodtrycket. Fan, jag kan ju inte påstå att jag är i min fysiska toppform men det känns trist att trots att jag tar rätt bra hand om kroppen, äter relativt bra och motionerar regelbundet, att den ändå inte ska må så bra. Man tänker liksom "Vad begär du, kroppen? Offerblod?!". Tydligen.

Sommarkänslor.

Jag var en sväng på torget med Villemo och fick nya Clipperteer, äppelcidervinäger (vilket är bättre för huden och mer effektiv än någon annan "riktig" toner/ansiktsvatten av löjligt dyrt märke), solskyddskräm med faktor 50 för barn (för jag tänker inte bli grisrosa i sommar!), nya sommarskor, öl och melon med mig hem. Så en väldigt lyckad tur.

Det är en sorglig dag när man inser att ens älskade converse all star är pensionsfärdig efter två års flitigt användande. Men som bilden ovan förtäljer så var det dags för dem att gå vidare. Det tar inte bort från det faktum att det var med tungt hjärta och ledsenklump i halsen som de åkte ner i sophinken. Farväl, älskade vänner, ni har gjort ett alldeles gediget arbete av att skydda mina fötter från grus, lera och regnblöta trottoarer. Gone but not forgotten. *cue single tear slowly rolling down cheek*

Nä, nog med sentimentaliteten, nu ska jag dricka öl och titta på brittiska TV-shower på youtube!

Taxi driver, be my shrink for the hour.

Majestätiskt blickande ut mot Skellefteå stad efter 8 km jogg.

Jag verkar ha tagit en omedveten bloggpaus i några veckor (månader?) utan att riktigt mena det. Mitt liv, som vanligt, ärr extremt händelselöst så det har inte funnits så mycket att skriva om. Jag jobbar, sover, äter, joggar, går ut med hundarna och kanske ser någon serie eller film då och då. Det är så mitt liv ser ut.

Idag hände det dock något som är värt att skriva ett blogginlägg om. Jag har sökt nytt jobb, intervjun var idag, och det verkar väldigt lovande. Som det ser ut nu så kommer jag inte fortsätta med Röda Korset efter majmånad på grund av dålig statistik. Det går väldigt dåligt för hela Skellefteågruppen så det är bara en tidsfråga innan det läggs ner helt och hållet. Jobbet jag har sökt är som personlig assistent och får jag det, vilket det verkar som jag kommer få, kommer min ekonomi vara rätt så säkrad nu i sommar och i framtiden, skulle jag inte komma in på de utbildningar jag sökt. Behovet är stort i Umeå också, så då blir det nog lättare att få vikariat där när jag flyttar om jag redan har jobbat ett tag. För flytta till Umeå ska jag, utbildning eller ej.

Imorgon är det dags för intervallträning för att bli en snabbare joggare. Det är pest och pina medan man intervalltränar, men skönare känsla finns det nästan inte när man väl är klar och känner det bra sortens smärtan i benen och man inser att man överlevde den här gången också.

Sedan har jag inget mer än det där att skriva om. Lämnar er istället med Frank Ocean som jag lyssnar löjligt mycket på just nu. Jag älskar honom.

Ja, men jag ångrar ju inte alls det här!

Jag väcktes av alarmet klockan 08:00 imorse och första tanken var "Nej, varför? Varför trodde jag att det här var en bra plan?!" och sedan grät jag lite. Planen var alltså att gå upp tidigt före jobbet och intervallspringa.Vi skulle springa fort som fan två gatulampsavstånd och sedan gå två gatulampsavstånd i snabb takt. Eftersom jag är mer av en långdistanslöpare som springer i sirap (jag är långsam med uthållig) än en explosiv Usain Bolt, så var dagen då det var dags att realisera planen ungefär lika välkommen som ett munsår. Inte alls, alltså.

Trots att min första impuls var att gråta, banna min egna idioti och dra täcket över huvudet och totalt skita i att jag försöker få bättre kondition och bli av med några kilon, så gick det faktiskt bra. Med bra menar jag att jag kämpade på trots att jag ville dö. För snabb, efter min standard, var jag bara de första två gatulampsavstånden. Det kommer nog ta några år till innan jag blir Usain Bolt.

Just want to see and spit the truth.

Mitt måndagsanlete.

Det är mycket möjligt att jag är bland topp tio av världens virrigaste människor. Inte för att stryka mitt eget ego nu, men jag tror faktiskt jag tar hem förstaplatsen. Efter att ha sminkat mig lite extra fint och fixat frisyren, (det är en messy bun, utan någon som helst hjälp från en hårmunk, thank you very much. Det tog sin ljuva, jävla tid för jag har egentligen varken ork eller intresse att lära mig göra uppsättningar.) för det är ju trots allt måndag och ska man överleva en internationellt erkänd helvetesdag så hjälper det om man känner sig lite snyggare än vanligt. Tycker jag i alla fall. Jag såg även till inte sova för länge för att jag skulle hinna äta både frukost och lunch och att allt skulle vara i ordning innan jag skulle börja gå mot jobbet. Sedan, tjugo minuter innan jag måste fara iväg, springer jag till datorn för att kolla på schemat hur många som jobbar idag så jag vet hur många makroner jag behöver packa med mig.

Och då ser jag det...

Jag är inte schemalagd idag. Jag är inte ens schemalagd imorgon. (Men det visste jag redan, försöker bara skapa lite spänning.) Jag liksom ba: "FML!!!1elva. Worst. Day. Ever.". Nej, okej, så reagerade jag inte alls. Jag skrattade lite och tänkte att ja, det här var väl alldeles typiskt mig. Så nu har jag slösat på både smink och hår. Får nog tvinga syster att titta på det och ge mig komplimanger...

Förövrigt så tycker jag om Elektrik Peoples låt Make Me A Bird.

I'm burning up a sun just to say good bye.

Jag bestämde mig för att tag sedan att jag skulle börja se Doctor Who - en brittisk science fictionserie om en tidresande utomjording - för "det här verkar ju roligt och spännande! Och inte kommer jag behöva gråta heller, så det blir ju uppfriskande.". Det är ju visserligen roligt och spännande, men då kommer man till sista avsnittet i andra säsongen och BAM! nu ligger jag i fosterställning och gråter så att snoret flyger ut ur näsan. Det här var inte det jag väntade mig när jag började titta! Det värsta var att jag såg det innan jag gick iväg till jobbet. Så jag fick snabbt torka tårarna, snyta mig och bättra på sminket innan jag gick iväg. När jag var framme så frågade till och med en kollega om jag var förkyld på grund av att jag var så röd runt ögonen.

SPOILER!
Han hann inte ens säga att han älskade henne också! *kryper iväg i ett hörn och fulgråter*
SLUT PÅ SPOILER!

Så nu vet jag inte om jag vågar se något mer Doctor Who. Jag skulle inte klara av om det blir mer ledsamheter som det jag idag fick bevittna. Att det sedan inte blir någon mer Rose Tyler är också förkastligt. Varför började jag ens se det här? Jag behöver inte all den här sorgen i mitt liv just nu. (Även om majoriteten inte är allt för ledsamt.) Men herregud, vad bra det är!

Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer.

Jag har inte riktigt accepterat än att jag faktiskt är vuxen. I mitt huvud så är jag fortfarande den där osäkra 16-åringen som precis fått börja ta eget ansvar för att hyran är inbetald och att det finns tillräckligt med mjölk i kylskåpet. Inte helt fri från ansvar, men inte helt vuxen heller. Visserligen har jag, hoppas jag innerligt för annars skulle det vara bedrövligt, tagit mig ifrån mitt tonårstänkerier i alla fall lite grann och blivit mer förnuftig och mogen, men vuxen? Redan? Jag kommer ju fortfarande ihåg hur det var att inte behöva tänka på hur mjölken tog sig från affären och in i mitt kylskåp, jag behövde bara vakna på morgonen och så stod den där. Så även om jag inte behöver tänka efter innan jag svarar "Jag är 22 år." när någon frågar hur gammal jag är, så finns det fortfarande delar av mig som är 16 år, som är 12 år, som är 8 år och säger åt mamma att vi måste dö samtidigt för att jag inte skulle klara mig utan henne. Jag har fortfarande färska minnen från tiderna då jag inte hade ett enda ansvar och därför är det svårt att inse att det här är det. Det här är vuxenlivet, trots att jag fortfarande är osäker och villrådig.

Det dummaste jag någonsin varit helt stensäker på (förutom den gången jag var stensäker på att dela luggen på mitten och färga den kolsvart var en bra idé) är att när jag fyllt vuxen så kommer allt helt magiskt falla på plats och jag kommer veta allt jag behöver veta och att det bara är att hålla sig fast i räkmackan jag kommer komma glidandes på. Jag visste inte att alla de där känslorna, all den där osäkerheten som jag hade som tonåring fortfarande skulle hålla sig kvar in i vuxenlivet. Det är ju självklart att bara för att man kommit in i tjugoårsåldern betyder inte det att man har svar på allt. Människor i tjugoårsåldern är i stort sett bara vuxna barn som febrilt viftar med armarna för att hitta rätt i en mörkt rum och gör sitt bästa att inte välta omkull något. I stort sett ingen i sin tidiga tjugoårsålder känner att de har full kontroll över sina liv. Och det är okej, för att allt det där osäkra kommer lösa sig och ögonen kommer anpassa sig efter mörkret så att det blir lättare och lättare att se vars man ska gå.

Det är därför jag gillar att deklarera. Trots att jag inte känner att jag har så himla mycket kontroll över mitt liv och trots att jag är inte känner mig vuxen, så får deklarationstiden mig att känna som om jag faktiskt är en fullt fungerande vuxen medlem i samhället. Då är jag inte längre det där barnet som smugit sig in på en fest för vuxna och låtsas som om jag är en av dem. Jag klarade just av en vuxengrej, en riktig vuxengrej, och jag varken dog eller grät och nu känns det som om jag faktiskt kan klara av det här framtill jag kommer till stadiet då jag faktiskt insett att jag är vuxen.

Jag älskar att deklarera.

Varför jag är nervös nu?!

Om den här damen som går vid namnet Beatrice Lundahl har någon som helst flax här i livet, så kommer hon börja plugga på Umeå universitet till hösten. Idag anmälde jag mig till kandidatprogrammet i språk för att studera engelska i tre år och jag vill verkligen, verkligen, verkligen komma in. Så just nu håller jag tummar och tår för att de finner mig värdig. För jag känner mig värdig. Jävligt värdig. Men skulle jag bli intagen skulle jag nog falla ner på knä och utropa "I'm not worthy! I'm not worthy!" à la Wayne's World. Fastän jag är värdig. Nu ska jag sluta skriva ordet värdig.

Inte nog med att jag skulle få börja plugga igen, jag skulle även få flytta tillbaka till Umeå vilket jag har pratat om att jag ska göra i så många förbaskade år utan att det någonsin blivit av. Nu vill jag verkligen att det ska gå bra för mig. Så har ni endast en liten gnutta sympati för mig, kära bloggläsare, så håller ni också tummar och tår för min skull. För en liten del av mig kommer dö om jag inte kommer in. Nu är jag överdramatisk, men det känns ungefär så.

Förstår inte varför jag är nervöst pirrig i magen bara av att ha anmält mig, men jag är det! Hej då, nu ska jag gå och göra mig av med lite nervösenergi på något annat än bloggen.

Här har ni en liten sång George Harrison hjälpte mig skriva åt kandidatprogrammet i språk i hopp om att charma dem lite extra.

Jogg, städ och jobb.

Utifall ni glömt hurdant mitt anlete ser ut.

Just nu är jag sådär trött att ansiktet blir alldeles varmt. Har ni varit med om det någon gång? När man är riktigt jäkla trött och det känns ungefär som ens ansikte står i lågor. Alltid bara i ansiktet. Varför? Om någon av er vet varför det händer så får ni gärna berätta det för mig, för jag har försökt googla det men hittar ingenting. Eller om det nu bara är jag som blir det kanske det är lite svårt att veta anledningen till det. Konstigt är det i alla fall.

Det har varit fullt upp idag, (Ja, nu blir det bara ett tråkigt inlägg om min dag. Nu påstår jag dock inte att jag inte brukar skriva om tråkiga saker.) jag började med att fara ut och springa på morgonen, städade lägenheten när jag kom hem igen, duschade och gjorde mig i ordning för jobbet och for sedan och jobbade. Jag har inte suttit still nästan ens en minut idag, så nu ska jag banne mig göra en kopp te och starta en film eller något avsnitt ur en serie och njuta av att få vara stationär.

Innan jag går iväg för att göra den där tekoppen; jag köpte hundmat på väg hem från jobbet och tog valpfoder då hundmat för vuxna inte fanns i affären och när jag hällde upp den åt hundarna såg det precis ut som nesquick - och då menar jag precis som nesquick - och jag fick seriöst hejda mig själv från att ta upp en kula och smaka på den. För det kunde ju faktiskt vara nesquick, även om jag är smart nog att förstå att nesquick inte säljs som valpfoder. Men det var nära ögat. Varför gör de sådär mot folk? Man är nyvaken eller nyss hemkommen från jobbet, man är inte helt vid medvetande och ser något som ser ut som nesquick och då är det klart att man kommer vilja äta det. Men istället för sockriga, chokladiga kulor är det vanliga hundmat. Säkerligen är det någon som tagit det längre än jag och faktiskt testat äta för att se. Besvikelsen de måste ha känt.

Jag är trött, jag ska inte babbla på om nesquick och hundmat. God natt nu.

And so you'll say "I do, I do want you, want me too.".

Angelica och Ronja bestämde sig för några månader sedan att de skulle tillverka en bröllopstårta bara för att, vare sig det sker ett giftemål eller ej. Idag tog de tag i det hela och vi, jag, Angelica, Ronja och Krister, hjälptes alla åt att skapa det ni kan skåda på bilden ovan. Vanlig, osmaksatt sugarpaste, kan jag meddela, är inte särskilt aptitretande. Men vi hade trevligt medan vi gjorde den.

Krister var även en ängel och hjälpte mig med min dator, som mystiskt slutade fungera efter en ovanligt seg uppdatering. Jag förstod inte vad det var som var felet med den, men lösningen var att stänga av den, ta ut batteriet och laddarkabeln, sätta in laddarkabeln igen och starta om datorn. "Din lilla jävel!" tänkte jag, men sedan gav jag den en kram. Otroligt simpelt egentligen, men inte för någon som totalt inkompetent när det kommer till datorer, aka Frida Beatrice Lundahl. Nu kan jag se på mina serier igen! Så det är vad jag ska göra nu.

Löjligt fin låt av Lanterns on the Lake som jag tycker väldigt mycket om just nu.

En konversation med min syster.

Jag: Vad har du gjort på armen? (Pekar på klösmärken på hennes överarm)
Angelica: Jag vet inte, jag vaknade och var öm där.
Jag: Du har blivit riden av maran.
Angelica: Riden av maran?
Jag: Ja, har du inte hört berättelsen om maran som kommer på kvällarna och rider en så man får mardrömmar. Det är därför det heter mardrömmar. Nightmares. Mares. *gnäggar*
Angelica: ...
Jag: ...
Angelica: ...
Jag: *asgarvar*

(Vill bara påpeka att jag gnäggade för att mare är sto på engelska och kopplingen mellan maran, hästar och ridning. Jag är inte galen.)

Lidl.

Så Lidl har precis öppnat i Skellefteå och hela stadens befolkning beter sig som om självaste Jesus kommit ner från himlen och öppnat upp en affär. Folk över hela jävla allt. Angelica ville dit innan jobbet och handla lite, så vi tog med oss bestarna och gick dit. Eftersom jag har bott nere i söder så är Lidl old news, jag har varit inne i en Lidlaffär mer gånger än vad jag kan räkna på fingrarna (insert en självgod smil här.) och är inte så värst imponerad av hela kalaset längre. Men det hindrar inte Skellefteåbefolkning från att utbrista i "Älskling! Kyckling för 10 spänn!" och "Ta tio av dom!" och så vidare och så vidare. (Ja, jag tittar på dig, mannen inne på Lidl. Din barnsliga förtjusning över billiga varor av b-kvalla var nog för att värma mitt hjärta litegrann samtidigt som jag fnös-skrattade åt dina överdrivet högljudda exklamationer. Du var löjlig och bedårande på samma gång.) Men nog kan jag förstå att folk blir exalterade över en superbillig mataffär, jag vet bara inte om jag själv blir så imponerad av en affär som säljer färdiga hamburgare i samma förpackning som smörgåsar eller en affär som tillät sina anställda att hälla gift i sina sopor så att hemlösa inte skulle kunna äta av maten som passerat sitt bäst föredatum och därmed inte går att sälja i affären längre men som fortfarande var ätbar. Men nog är det billigt alltid.

Men nu ska jag ta och avnjuta en minibaguett för 1,90 kr och se på Misfits ett tag. Jag har helg i två dagar och börjar sedan jobba igen på söndag, så dessa två dagar ska banne mig tas vara på.

Min dator är förresten för tillfället lite sönder, skärmen vill inte fungera men ska testa formatera om den, så det här är skrivet på min surfplatta, så ser inlägget lite konstigt ut så är det därför.

Jobb, jogging och Chase & Status.

Chase & Status

Imorgon är första dagen tillbaka på Röda Korset (tekniskt sett idag eftersom klockan är över tolv) och det känns skönt att äntligen få ha något vettigt att göra om dagarna och att tjäna pengar igen. Jag har visserligen blivit van att inte behöva göra så himla mycket om dagarna, så det kommer ta ett litet tag innan jag kommer in i det igen. Den här veckan kommer vi bara ha utbildning under tisdag och torsdag - jag kommer sitta från 09:00 till 14:00 och lyssna på information om Röda Korset som jag redan lyssnat på, men jag får betalt för det så jag klagar inte! - och nästa vecka börjar vi på riktigt. Jag fick förresten inte TLtjänsten som jag sökte till, men jag är inte bitter. Jag är bara glad att jag har jobb igen.

Jag hade ju satt broarna runt (inte officiella broarna runt, utan längs strandpromenaden, om ni nu vet vars det är i Skellefteå) som joggingmål inför våren, vilket är en sträcka på 4,4 km och 600 m kortare än officiella broarna runt, och nu kan jag säga, medan jag hoppar och slår ihop mina klackar, att det redan är uppnått. Det tog mig mindre än en månad att bygga upp tillräckligt mycket kondition för att klara av att springa det och längre. Mitt nuvarande rekord är 7,5 km och jävlar i mig om jag inte kan springa milen innan våren! Det går visserligen lika långsamt som en snigel som fastnat i sirap, men det går framåt och det är allt jag begär. Fast jag måste köpa bättre löparskor, för mina börjar bli lite väl slitna och nedtrampade. Men det får bli när jag får lön. Tills dess får mina knän helt enkelt härda ut.

Jag slängde ihop en playlist på spotify för att kunna ha med mig när jag joggar ensam och måste själv ansvara för att motivera mig själv att orka längre och att springa snabbare. Mitt forna musiksnobb-det-finns-bara-några-få-bra-genres-jag skulle ha sparkat mig själv på smalbenet och frågat vad fan som hänt med mig. Men jag har slutat vara så hård mot musik och accepterat att jag gillar det jag gillar - även om det är elektronisk musik eller hiphop eller vad som helst. Tack för det, för drum'n'bassbandet Chase & Status har den bästa musiken att springa till. Man känner sig mucho badass.

Jävlar anamma.

En svettig och jävlig Bea.

Idag lyckades jag nå mitt joggingmål och jag är fruktansvärt stolt över mig själv! Förut har jag nöjt mig med att kanske jogga några meter längre varje gång jag joggade, men idag hade jag med mig Krister som vill börja följa med och springa och det bidrar att man kämpar lite mer och ger mer jävlar anamma. Så idag sprang jag de sista 2,2 km som saknades för att springa hela sträckan jag satt som mål. Fy fan vad skönt det känns och fy fan vad jag blir glad och vad jag känner mig duktig!

Hade det här varit för ett år sedan så hade jag inte ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna jogga så långt som jag klarar nu, speciellt inte efter att varit den sortens person som fnyser och muttrar "Idioter..." varje gång jag såg en joggare. Nu är det fortfarande långt ifrån att vara en gedigen sträcka, jag skulle inte må sämre av att kunna jogga längre men för idag ska jag bara vara så jävla nöjd över mig själv och känna mig bäst. Och så jobbar jag på att bli bättre lite senare.

Kvinnliga Kroppsbehåringen.

Det har tydligen varit lite diskussion kring Nour El-Refais håriga armhålor under Melodifestivalen och nu tänker jag slänga in lite av mina åsikter i den oändliga diskussionen om den Kvinnliga Kroppsbehåringen.

Det kommer alltid finnas preferenser, det går inte att undvika. Vissa kommer tycka det är oattraktivt, andra kommer tycka det är attraktivt och vissa är likgiltiga. Fine, det är helt okej att ha preferenser. Vad som dock får mig att gnissla tänder är att det här ärligt talat inte längre kan räknas till en preferens, utan just nu är det, sorgligt nog, en genusnorm. Om ni inte håller med mig nu, tänk på hur många gånger vi får höra "Brunetter?! Nä, fy fan vad äckligt. Jag skulle aldrig kunna vara med en kvinna som inte är blondin!" kontra de gångerna vi får höra "Håriga kvinnor?! Nä, fy fan vad äckligt. Jag skulle aldrig kunna vara med en kvinna som inte rakar sig!". Visst finns det en markant skillnad på de två?

Om vi sedan byter ägare på armhålorna och säger att det var Anders Jansson, den andra programledaren, som var ute på scen i ärmlös tröja och det glimtade fram lite hår. Hade det kommit med i nyheterna? Hade det blivit ett ramaskri? Hade det hyllats? Hade folk ens tänkt på det? Mest troligt är svaret nej. Varför är svaret nej den här gången? För Anders Jansson är inte en kvinna. Och om någon påstår något annat så ljuger de för sig själva, för som det ser ut i dagens samhälle så är det accepterat att män har hår medan kvinnor förväntas att raka sig.

Jag fick höra argumentet att det är ofräscht att ha hår under armarna och på benen för att man per automatik svettas mer och det kräver att man är betydligt mer noggrann och frekvent i sin personliga hygien än vad man måste vara som en rakad kvinna. Märk väl att det utgick från kvinnor. Männen nämndes inte ens. För, återigen, är det helt okej och naturligt för män att ha hår på ben och under armar trots att det växer där på både män och kvinnor utan att någon av oss ber om det. Varför blir det automatiskt mer ofräscht om en kvinna har hår än om en man har hår? Vad är det med att ha en vagina/vara en person som identifierar sig som kvinna som gör att hår blir äckligt, okvinnligt och ohygieniskt? Och varför kan vi inte bara acceptera en individs personliga val att göra vad fan de vill med sitt kroppshår, vare sig de vill raka bort allt, ansa vissa ställen eller låta allt växa vilt? Varför måste det ens vara en diskussion?

Bloggen min.

Jag brukar inte annonsera att jag har en blogg, förutom två ynka länkar på facebook och instagram, utan låter helst folk hitta den av sig själva. Det är inte det att jag inte tycker om när man länkar att man skrivit ett nytt inlägg, (jag tycker det är behändigt när andra gör det) utan jag gör det inte för att jag tänker mig att ingen skulle vara det minsta intresserade av att jag har skrivit ett sketet inlägg på min sketna blogg. Som min syster så vackert sade det så var min blogg "rolig förut, men inte nu längre" och då tänker jag att folk bara blir irriterade av att jag skulle länka var och varannan dag.

Därför blir jag förvånad varje gång någon berättar att de har läst ett inlägg jag skrivit. Även om det är ganska enkelt att hitta min blogg, det är ju bara att googla mitt namn så kommer den upp. Mest av allt blir jag förvånad när min kompis Jack från England berättar att han läser min blogg. (Jag har aldrig berättat för honom att jag har en blogg. Vad jag kommer ihåg i alla fall.) Så hej Jack! Tack för att du sa att du gillade min blogg, trots att jag misstänker att du bara sa det för att vara snäll. Nu har jag nämnt dig i ett inlägg, så nu kan du inte vara besviken längre. Nöjd?

En glädjens kväll.

Kayo under en av våra joggingturer.

Efter att ha försökt övertala mig själv att stanna inne ikväll, för att här inne finns det element, te och i alla fall EN hund som inte har något emot att man smyger in fötterna under den för värme, medan ute var det kallt och jävligt och jag skulle först frysa, gå över till att svettas för att sedan frysa igen. Trots att det positiva med att stanna inne aningen övervägde det negativa, så tog jag mig ut. Det är jag glad för nu, för istället för att nöja med mig att kanske springa någon meter längre så gav jag allt jag hade och sprang bra mycket längre än vad jag orkat förut. Nu skiter jag i jantelagen och säger rätt ut att jag är förjävla stolt över mig själv. Att gå från att endast gå på några promenader i veckan till att kunna springa närmare en halvtimme flera dagar i veckan är - inte för att jag egentligen tror på mirakel - baske mig ett mirakel! Det känns skönt att jag ser framsteg, speciellt efter mitt uppehåll när jag hade tappat motivationen att fara ut och springa, och nu känns det som mitt mål att kunna springa broarna runt faktiskt är möjligt. Innan våren är kommen ska jag ha uppnått det målet.

Nu ska jag jävlar i mig gå och göra mig en kopp te och en macka och sätta mig och titta på serier fram till det är dags att sova. Call the Midwife har ju påbörjat sin tredje säsong nu, som jag har längtat!

Här har ni Don't Save Me med Haim.

Jobbintervju.

En fin Vincent van Gogh i brist på annan bild.

Jag har suttit i telefon i sisådär 45 minuter och haft en jobbintervju med Röda Korset. Jag har ju redan fått jobbet som värvare men nu har jag har sökt vidare som teamleader för Skellefteågruppen. Det kommer betyda mer ansvar, mer i lön och mer jobbtimmar, så jag håller tummarna för att jag får det. Det kändes som om intervjun gick helt okejbra, (okejbra är ett ord, jag uppfann det) men det är aldrig något jag ser överdrivet framemot. Jag bli så nervös och torr i halsen och säger mycket "ehhm". Men det värsta är i alla fall över nu och nu återstår den eviga väntan på ett besked.

Nu ska jag lugna mina stackars nerver, äta middag och sedan dricka någon kopp te och se några avsnitt ur en serie.

I'm on another planet with you.

Benedict är glad för min skull.

Jag kommer med glädjens besked! Efter att ha varit arbetslös sedan början av september förra året, så fick jag idag ett email om att jag fått jobb igen. Jag kommer få börja om på Röda Korset och jag är så otroligt lättad. Det har inte varit några roliga höst- och vintermånader för mig och jag har känt mig så himla meningslös och nedstämd eftersom jag varit tvungen att leva på min syster och aldrig haft pengar själv. Det har varit jobbigt att vara så beroende av någon annan, speciellt någon som inte heller har så himla mycket inkomst och det fick mig att ligga vaken hela nätterna med en ångestklump i magen och panikgråta. Jag tror aldrig jag har sovit så lite som jag har gjort nu de senaste månaderna. Men idag blev jag 20 kilo lättare och så helvetesjävlaskitglad att jag skulle kunna hångla upp personen ansvarig för att ha anställt mig. (Om du, den ansvarige, mot förmodan läser detta och blir lite orolig att du kommer bli upphånglad mot din vilja, så kan du vara lugn, jag ska inte hångla upp dig på riktigt. Om du nu inte vill det förstås. För då gör jag det. Utan tvekan.)

Så nu ska jag bara ägna den här dagen åt att vara förbannat lättad och glad på livet. Hurra för idag! Avslutar inlägget med The Only Ones, för att låten Another Girl, Another Planet gör mig glad.

Då blev man 22 år.

Ja, jag ägnade min födelsedag åt att sminka rynkor på ansiktet.

Idag blev jag plötsligt 22 år gammal. Folk frågar hur det känns, men det känns som inget speciellt. Fast lite gammal känner jag mig ändå. Lite grann. Jag känner mig inte riktigt redo att vara 22 år än. Det är som om jag borde ha några tonår kvar att genomlida innan jag blir vuxen på riktigt.

Efter systern kom hem från jobbet så har vi bakat tårtbotten, cupcakes, kokostoppar och chokladbollar till imorgon då jag ska ha födelsedagsfika. Om någon läser det här och känner sig sugen på fika och ett glas saft/en kopp kaffe och vi inte är varandras ärkefiende så är ni varmt välkomna imorgon klockan 19:00!

12 Years a Slave.

Michael Fassbender, Lupita Nyong'o och Chiwetel Ejiofor.

Jag bestämde mig för att se Hunger av Steve McQueen för ett tag sedan och blev väldigt fascinerad av hans filmskapande. Det kändes intimt, tyst, minimalistiskt och jag gillar hur han inte är rädd för att använda sig av långa tagningar. Han har ett väldigt vackert sätt att skapa film på. Så för ungefär en vecka sedan bestämde jag mig för att se 12 Years a Slave och den är fanimig en av de starkaste filmerna jag någonsin sett. Det är ingen film som man bara kan slå på och slötitta på, den kräver verkligen ens uppmärksamhet och periodvis är det rent ut sagt jobbigt att se den. Det var ett tag sedan en film lämnade mig med en sådan klump i magen och jag har inte kunnat släppa den.

Efter jag hade sett en film som heter August: Osage County (rekommenderar den också) pratade jag med Monika i telefon efteråt och sa att alla oscars borde gå till Meryl Streep, men nu tycker jag att Meryl och Lupita Nyong'o kan få hälften var. Det här var hennes filmdebut och den hade inte kunnat vara starkare. Alla skådespelare gjorde ett utomordentligt jobb, men hon var utan tvekan stjärnan. Det är en scen i filmen som fick mig att må illa på gränsen till spyfärdig, ni kommer veta när ni ser den, och hon gjorde det så bra att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på det.

Både Lupita och Steve McQueen kommer bli riktigt stora.

His Last Vow

Ja, då var tredje säsongen av Sherlock över och jag kommer måste vänta i två år till innan fjärde kommer. Kul. Men jag är inte bitter! Jo, jag är lite bitter. Om ni inte har sett sista avsnittet, His Last Vow, och inte vill ha spoilers så rekommenderar jag att ni slutar läsa nu, för nu ska jag skriva mina åsikter om den här säsongen.

Till skillnad från The Sign of Three så tar det sista avsnittet oss tillbaka lite mer till rötterna av Sherlock istället för att försöka få en sitta och aww:a och ooh:a för att Sherlock kan visa sig lite mer sårbar och göra piruetter. Det var skönt. Både spänningen och tempot var avsevärt högre och man kände sig mer engagerad. But alas! jag har en punkt som jag inte riktigt var helt såld på - denna säsongens skurk. Jag ville, kära bloggläsare, jag ville verkligen älska Charles Augustus Magnussen. Det som gör mig mest besviken är att jag vet att Steven Moffat, Mark Gatiss och Stephen Thompson är fantastiska manusförfattare och att de kan så jävla mycket mer än vad de har gett oss i tredje säsongen. För det är där jag tycker att serien falnar aningen - manuset. Ett bra exempel på att manuset inte kändes så starkt som i de tidigare säsongerna är introduktionen av karaktären Charles Augustus Magnussen. Med Moriarty fanns det en så himla fin uppbyggnad av karaktär under varje avsnitt. Avsnitten behövdes inte handla helt och hållet om honom, men det fanns små scener som visade oss tittare just hur stort hans kriminella nätverk är utspritt och vad han är kapabel till. Vi fick en uppfattning om vem han var, så när han väl kom in i rejält i serien då var han extremt obehaglig och man förstod att det var en farlig man. Magnussen... eh, ja. Vi fick EN scen med honom, och den hade absolut ingen relevans till uppbyggnaden av hans karaktär. När han sedan kom in i sista avsnittet kändes det lite meh. Man visste inget om honom och skulle bara acceptera att han var Skurken med S. det var jag inte helt med på.

Men nu ska jag inte få det att verka som om allt med honom var meh. Lars Mikkelsen gjorde en sjujävla skådespelarinsats och det ska han ha en eloge för. Magnussen var jävligt obehaglig på sina ställen på ett sätt som Moriarty inte var. Medan Moriarty vad karismatisk och teatralisk, så är Magnussen lugn, beräknad och väldigt kall. Det var en väldigt intressant kontrast till Moriarty. Det var bara den där icke existerande uppbyggnaden som jag störde mig på. Under avsnittet fanns det väldigt många fina stunder med Magnussen där man fick hurrvens av att se och lyssna på honom, speciellt sista scenen innan introt. Så det är därför jag ville älska honom som skurk, för han hade potential, men på grund av bristen av uppbyggnad så fick han inte samma effekt som kära gamla Moriarty.

Sammanfattningen:
Varje avsnitt var otroligt vackert filmat och skådespelat och utfört. Visuellt så var den lika perfekt som alltid. Serien hade inte fullt samma tempo som tidigare säsonger och blev lidande på grund av det, då den kunde uppfattas som lite långrandig. Stundvis var det för sötsliskigt sentimental (inte fullt lika allvarligt som en rom com, utan bara om man ska utegå ifrån seriens vanliga standard) vilket gjorde att, i alla fall jag personligen, inte tyckte att det kändes helt trovärdigt. Av allt som blev fel i The Sign of Three tas igen betydligt i His Last Vow och avsnittet erbjuder många intressanta vändningar och plot twists. Mycket fokus lades på den humoristiska sidan av serien, med undantag för sista avsnittet, och det kändes lite väl överväldigande och jag hade gärna sett mer fokus på fallen istället. Men för allt som var mindre bra med denna säsong, så kompenseras vi stort med allt det som var bra. För när det var bra, då var det fantastiskt. Cliffhangern var oväntad och kommer väcka många diskussioner och teorier och jag ser framemot att få läsa dem.

Absolut inte en dålig säsong överhuvudtaget, men inte lika fulländad som de två första. Jag hoppas att de tar igen det i fjärde säsongen - vilket de kommer att göra, jag vägrar tro något annat. Jag skulle bli väldigt ledsen om Sherlock reducerades till en tråkig, förutsägbar has-been, för just nu är det bland det bästa som någonsin visats på TV och jag vill att när det väl slutar så gör serien det medan den är på topp.

In a minute there is time for decisions and revisions which a minute will reverse.

T.S. Eliot.

Om ett litet tag kommer jag få se sista avsnittet av Sherlock för den här säsongen. Jag har inte varit fullt lika imponerad av den här säsongen som de tidigare säsongerna, men jag hoppas hoppas hoppas att det sista avsnittet kommer gottgöra det och verkligen kännas som en rak höger i solarplexus och en varm kram på samma gång.

Medan jag väntar har jag bestämt mig för att memorera dikten The Love Song of J. Alfred Prufrock av T.S. Eliot. Jag memorerade ju Ode To A Nightingale av John Keats för ungefär ett år sedan (kan den fortfarande utantill, tack så mycket) och kände att jag gärna skulle vilja kunna en till. (Kunde även somewhere i have never traveled, gladly beyond av ee cummings, men den har jag tyvärr halvt glömt bort hur den gick.) Det är mitt partytrick, recitera dikter. Fast då är ju ingen intresserad av att höra mig recitera dikter, så jag vet inte riktigt om det kan kallas för partytrick. Men en dag kommer det hända att någon ber mig recitera och då tänker jag fanimig vara beredd!

Än så länge har jag bara lärt mig två strofer av tjugo. De går så här:

Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Lika a patient etherized upon the table;
Let us go, through certain half-deserted streets,
The muttering retreats
Of restless nights in one-night cheap hotels
And sawdust restaurants with oyster-shells:
Streets that follow like a tedious argument
Of insidious intent
To lead you to an overwhelming question...
Oh, do not ask, "What is it?"
Let us go and make our visit.

In the room the women come and go
Talking of Michelangelo.

Visst blir ni extremt imponerade? Jo, jag förstår det. Men nu kan jag inte memorera mer, för nu är det dags för Sherlock!

The Fault In Our Stars

Sa jag att jag skulle vara upprörd om några dagar? Jag menade förstås några timmar. Med datorn utlånad till Samuel bestämde jag mig för att läsa ett tag. Vad som var tänkt skulle vara ett tag blev till att klockan två på natten sitta och fulgråta till slutet av boken. Och nu, klockan 04:42 fortfarande vara för upprörd för att kunna sova. Det är inte så att jag sitter och gråter fortfarande, även om det var svårt att sluta efter jag läst ut boken, men nu har jag svårt att släppa den. Kanske för att jag läste närmare 300 sidor på så kort tid.

Jag tror inte boken kommer bli en personlig favorit, men den var välskriven, relativt lättläst (jag läste på engelska) och ledsam. Den enda kritiken, boken måste få smälta in lite till först, jag kan komma på just nu är att relationen mellan Hazel och Augustus kändes aningen snabb. Uppbyggnaden från att vara främlingar till att de håller på att bli förälskade kändes lite förhastad, jag hade gärna sett att författaren dragit ut lite mer på den. Hade nog känts lite mer trovärdigt då.

Eftersom jag inte kan sova så ska jag ta mig an nästa bok - A Man of Parts av David Lodge.

Oh, what a night, hypnotising, mesmerising me.

Jag, systern och Samuel tog upp hela soffan och Kayo tyckte det var hemskt orättvist, så hon fumlade sig upp i soffan, krossade mitt ansikte med sin rumpa (svansen var tack och lov nere) och krossade sedan några vitala organ. Jag tror inte riktigt hon förstår att hon väger över 20 kg och att jag inte har magmusklerna för att hon ska kunna lägga all sin vikt på min mage. Men hon är söt, så jag låter henne ligga kvar så länge hon vill.

Jag har i uppdrag att läsa alla böcker jag äger som inte blivit lästa än och inte, under några som helst omständigheter, köpa nya böcker. Igår avslutade jag Around the World In 80 Days av Jules Verne och påbörjade The Fault In Our Stars av John Green. Tydligen ska den vara en spark rätt i hjärtat, så jag förväntar mig att jag kommer vara förstörd om några dagar. Så det kommer bli kul. På två lästillfällen på en halvtimme sammanlagt har jag lyckats läsa nästan 100 sidor, så det här kommer nog gå snabbt.

Tack vare andra avsnittet av Sherlock (sista på söndag!) så har jag blivit lite smått besatt av låten December, 1963 (Oh What A Night) av Frankie Valli & The Four Seasons, så jag tycker vi avslutar med den låten.

Ett Öppet Brev Till Nash Grier - "What Guys Look For In A Girl".

Kära Nash Grier, efter att ha sett din informativa och underhållande video "What Guys Look For In A Girl" så vill jag tacka dig. Tack för att du berättar hur vi tjejer ska vara för att killar ska få ut så mycket som möjligt av oss. Ta bara det första du säger i videon: "Entertain me!". Innan jag såg din video så var jag inte säker om det var okej för mig som tjej att vara rolig framför killar. Jag trodde att min uppgift var att skratta och nicka uppmuntrande åt allt ni killar säger. Du förstår inte hur ofta jag och mina tjejkompisar sitter och diskuterar huruvida det var tillåtet för oss att skämta och vara roliga i er närhet. Man vill ju liksom inte avmaskulinisera er eller ge er dålig självförtroende, för det är ju trots allt ni som är det roliga och bättre könet. Men nästa gång jag är i samma rum som en kille så kommer jag veta säkert att det är min uppgift att underhålla honom. Gud, vad kul!

Jag vill även tacka dig för att du uppmuntrar mig att ha en talang, så som cheerleading eller en fin sångröst men absolut inte videospel! Herregud, tänk om jag skulle bli bättre än dig! Haha, så himla knasigt! Videospel är ju trots allt en killgrej som vi tjejer gärna får vara med på så länge vi vet vår plats. Och återigen, jag vill absolut inte avmaskulinisera dig, för ingen kille ska någonsin behöva vara sämre än en tjej.

Den viktigaste punkten av alla: Tack, tack, tack för att du förklarade för mig hur lätt eller svårt det ska vara få tjejer i säng. "If you play too hard to get, then it's just like I'm not sure if you even like me, but if you play easy it's like oh she's a whore". Här satt jag och trodde att det var moraliskt riktigt att låta tjejerna bestämma över vad de gör med sina egna kroppar och med vem, oberoende på hur länge de låter sig "jagas". Men nu förstår jag att det är fel. Vad bra att du understryker hur horigt det är av en tjej, för att hon uppenbarligen njuter av sex och inte letar efter ett förhållande, att ge efter för snabbt. Jag menar, hallå, killar måste ju få känna sig som starka, manliga jägare som fällt ett praktfullt byte! Vi måste ju faktiskt tänka på hur killarna känner! Men tjejer, glöm inte bort det här: "Make it clear that you like us!". Killar gillar visserligen jakten, men de måste ju ändå få veta att de kommer få sig lite snippa i slutändan. Men inte för tidigt, din lilla hora du.

Tack även för att du berättar att den naturliga looken är den bästa, så länge jag kommer ihåg att vaxa bort allt hår från munnen och neråt. Om jag inte är det, så kommer du ju bli extremt illa till mods att se på min kropp. Alla vet ju att det bara är naturligt för män att ha hår på kroppen, för annars skulle det inte finnas så många hårborttagningsprodukter speciellt gjorda för oss kvinnor. Tack också för att du tillåter mig att ha på mig ytterst lite smink om jag nu verkligen skulle vilja det, men då ska jag vara beredd på att du ser äcklad ut och skakar på huvudet varje gång du ser mig. Jag hade totalt glömt bort att tjejers utseende ska styras av vad killar tycker är snyggt och inte vad som känns bekvämt för tjejen. Trots att jag älskar rött läppstift och cateyes eyeliner, så ska jag genast sluta med det. Gud förbjude att en kille inte finner mig attraktiv att titta på. Jag vill verkligen inte förstöra en killes dag med min fulhet aka ha på mig det sminket jag trivs i. Det var även kul att få höra att trots att korta tjejer är att föredra, så kan det finnas tjejer som både är lång och snygg. Som en lång tjej, så finner jag tröst i att det finns hopp för mig att anses som snygg.

Finast av allt var att du i slutet - trots allt du sa innan - sa åt mig att vara mig själv. Det ska jag komma ihåg, liksom jag ska komma ihåg att även vaxa mig, skaffa en "tjejig" talang, inte vara en hora men inte pryd, helst inte sminka mig och att underhålla dig. Så var er själva, tjejer, men var även allt som killar tycker är attraktivt.

Så puss på dig, Nash Grier. Jag hoppas verkligen att alla tjejer tittar på din video och lär sig hur de ska vara och se ut. Jag har lärt mig så mycket!

Evigt tacksam, Bea.

Lite åsikter om The Sign of Three.

Om ni inte vill ha spoilers till hela The Sign of Threeavsnittet av Sherlock, så föreslår jag att ni inte läser det jag kommer skriva nu. Har ni däremot sett det, så är ni varmt välkomna att läsa och gärna kommentera.

Jag satt ju som sagt uppe och väntade mitt i natten på att få se det andra avsnittet, The Sign of Three, och var löjligt exalterad. Trots att jag var dödstrött när det väl var klart att se, så tvingade jag mig själv att hålla mig vaken. Efter två års väntan så ville jag helst inte behöva vänta mer om än det bara skulle vara några timmar. Min ödmjukaste åsikt är att de två mittenavsnitten i varje säsong av Sherlock alltid har varit de svagaste av avsnitten. Absolut inte dåliga, inte ens i närheten av medioker, men när de skulle jämföras med de första och de tredje avsnitten så har de alltid varit lite sådär. Så jag hade i bakhuvudet att även det här skulle vara ett svagt avsnitt innan jag började se. Premissen var som följer: John ska gifta sig med Mary och Sherlock ska agera bestman. Sherlock kämpar med att skriva sitt obligatoriska bestmantal och blir sentimental. Och sedan händer det inte så mycket mer än så egentligen. Det känns som om manusförfattarna (den här gången var det alla tre - Steven Moffat, Mark Gatiss och Stephen Thompson - som skrivit ett manus tillsammans istället för ett avsnitt var) lägger allt sitt krut på humorn. Vi får ett fall under hela avsnittet som ärligt talat inte var särskilt intressant. Fallet hade potential att vara bra, men för mycket tid läggs på Sherlocks ansvar som bestman. Han viker servetter, hjälper till med bordsplacering, övar på vals, skriver tal och ordnar svensexa. Det ointressanta fallet tar han på sig för Johns skull, inte för att han, mannen som skjuter väggar och sånär blir galen när han är utan ett fall i några timmar, behöver det för att hålla sin maskinliknande hjärna stimulerad. Det känns aningen osannolikt. En man som Sherlock skulle inte nöja sig med att sitta och placera ut människor han aldrig träffat till olika bord, hur mycket han än får deducera skiten ur svarskorten från inbjudningarna.

När Sherlock och John träffas för första gången är Sherlocks EQ lika med noll. Han är opassande, rapp, arrogant, oförskämd. Han ber aldrig om ursäkt för hur han beter sig för att han inte förstår varför folk skulle ta illa upp av det han deducerar om dem, för att det är ju sanningen. Under de två första säsongerna får vi ser hur han utvecklas och tack vare John blir mer medveten om vad som är passande och inte. Men han håller fortfarande kvar vid det som gör Sherlock till Sherlock. Trots att han gillar John och räknar honom som en vän, så lyckas han ändå förolämpa honom var och varannan minut - för det är sådan han är. Och jag gillar det. Jag vill att Sherlock ska vara opassande, arrogant och oförskämd. För det betyder att de få gångerna han verkligen visar hur mycket John eller någon annan betyder för honom, så förstår man att han menar det. Se bara hur fint det var i The Hounds of Baskervilleavsnittet efter Sherlock har sett odjuret och är särskilt oförskämd mot John och hur han dagen efter, för att säga förlåt, säger till John "Listen, what I said before John, I meant it. I don't have friends. I've just got one.". Det behövdes inget mer! Det räckte för att man skulle bli lite varm i hjärtat.

Vad jag såg fram emot med den nya säsongen var att nu hade Sherlock varit utan John i två år. John som har agerat som Sherlocks sociala krycka, som finns där och säger till när Sherlock inte riktigt kan bete sig. Det måste ju bara betyda att Sherlock har fallit tillbaka lite grann på ruta ett, och nu skulle han komma tillbaka och vara samma gamla Sherlock, mannen som inte direkt är EQ-kungen. Vad vi istället möts av i The Sign of Three är en man som - vågar jag säga det? - lätt kan uppfattas som sentimental. Fortfarande förjävla smart och rapp och aningen opassande, men långt ifrån den Sherlock vi lärt känna och älskar. Visst kan man skratta gott åt (det gjorde jag också) hur Sherlock lutar sig mot brudtärnan och erkänner att han älskar att dansa, varpå han demonstrerar genom att göra en piruett. Det skulle vara fint om man satt på tumblr och fick se det som fanart. Men jag ser det lite som hela grejen med Johnlock, det är fint att tänka på men vill man verkligen ha med det i serien? Nja, nä, visst passar det sig bäst kvar på tumblr?

Trots att varje avsnitt har med andra saker än själva fallen, så har aldrig det tagit över. Fallen har alltid varit i fokus. Men nu kändes det bara som om fallet i det här avsnittet bara slängdes dit för att det inte enbart skulle handla om bröllopet. Det kändes krystat, förhastat och oengagerat.

Tro inte nu att jag satt och våndades genom hela avsnittet. Jag var underhållen och det var som alltid bra jobbat från hela teamet - skådespelarna var sina vanliga duktiga jag, det var vackert filmat, producerat och regisserat. Men det var just vad manusförfattarna valde att fokusera på och hur de framställde Sherlock som inte riktigt stämde överens med resten av serien. De ville vara roliga och de var jävligt roliga, men det kändes som om de inte riktigt visste vem Sherlock var längre. Det var ett sådant stort hopp från hur vi alltid har sett honom att det inte framstod som trovärdigt.

Så nej, det här var inte det bästa avsnittet hittills. Men om man nu ska tro Moffat och Gatiss, så kommer His Last Vow var mer hjärteskärande än The Reichenbach Fall (svårt att tänka sig) så då kommer de förhoppningsvis satsa mer på spänningen, fallen och Sherlock och Johns jargong istället för att vara roliga.

Så om någon av er har orkat läsa igenom det här, vad tycker ni?

One more miracle, Sherlock, for me. Don't be dead.

Nu sitter jag mitt i natten och väntar på att få se andra avsnittet av Sherlock, FÖR NU ÄR TREDJE SÄSONGEN HÄR! *dör lyckodöden* Förstår ni hur länge jag har väntat på det här?! Hur länge jag har lidit! Svar: för länge för att vara humant! De tog verkligen sin ljuva tid med den här säsongen. Men nu är den äntligen här och jag får fjärilar i magen (Ja, fjärilar i magen. Sluta döm mig.) bara jag tänker på det. Om det är patetiskt eller den renaste av kärlekar för en serie, det är en fråga vi får spekulera över någon annan dag för just nu har jag inte tid med det.

Åh herregud, när jag skulle se första avsnittet så var jag nästan lite nervös inför det. Nu har jag suttit här i flera år (två år) och liksom gråtit över Sherlock och John och byggt upp en massa förväntningar över hur de ska återförenas och vad som kommer att säga och vad som kommer hända. Jag var rädd att jag skulle bli besviken, för det brukar ju oftast vara så när man har en massa förväntningar om hur det kommer vara så in i helvetes storslaget och fabulöst och fantastiskt och så kommer det ut som en liten prutt. Och jag vill inte att Sherlock ska komma ut som en liten prutt. Ska Sherlock vara en prutt av något slag, så ska serien vara en sådan där som tycks komma ända från magen och som bullrar och får marken att skälva.

Så, vad tyckte jag om första avsnittet? Ahh! Jag trodde det skulle vara jättekänslosamt, vilket det visserligen var, men det var så mycket humor och trots att (Ingen riktig spoiler nu, men ni kanske inte vill veta Johns reaktion.) John var asförbannad så kunde man se lite glädje i ögonen när Sherlock försöker skämta. Jag satt mest och skrattade och var glad över att de är tillsammans igen. Det var allt jag ville.

Då var det ett nytt år igen.

Hejsan! Har ni haft en fin nyårsafton? Visst tog ni det lugnt med smällare och raketer så att inga stackars djur fick börja det nya året med att vara rädda? Ni gjorde det? Gud, så bra, duktiga ni! Min nyårsafton var, tackar som frågar, väldans angenäm. Jag och systern blev bjudna av några gemensamma vänner till Bjurfors (?) (Vet faktiskt inte riktigt vad stället heter.) för att fira, så vi var kanske femton personer i en gammal skola. Vi åt tacos, spelade Tekken, Soul Calibur, sjöng singstar, åt pinocchiotårta, spelade sällskapsspel och skålade i pommac och allt var hemskt trevligt. Det var dock lite trist att jag blev hesare och hesare ju längre in på kvällen det gick och de här dagar som följt har jag knappt kunnat prata. Men nu är jag bara aningen hes och har lite torrhosta kvar. Bra start på nya året!

Jag hade ju som sagt ett nyårslöfte för i år och nu är jag fem dagar in på det. (No shit.) Inte för att jag satt och åt godis och sådant varje dag eller ens varje vecka tidigare, men jag tror det här med att jag inte ska spökar till det lite i min hjärna. Det är inte bara att jag sitter och fantiserar om att äta godis eller dricka cola, nej, nej. Jag fantiserar om hur socker strös på pannkakor. *cue closeup på socker som faller förföriskt på pannkaka* Ni vet när man skär upp pannkaka från någon dag sedan, steker det och strör socker över det och sockret liksom smälter mot pannkakan... Det fantiserar jag om! Jag tror mycket av det också beror på att jag har varit sjukt sugen på pannkaka i några dagar. Fast det känns ändå inte riktigt normalt. Men det ska ju vara svårt innan det blir lätt.

Över till något helt annat! Jag hade den turen att jag fick ärva den sortens fötter som lätt blir torra. Tack mamma! Ingen fotkräm biter helt och hållet, trots att jag filat som en tok före och sedan dränker fötterna med krämen. Någon dag senare så är de tillbaka i sitt trista, torra tillstånd. Så om ni lider som jag med detta, så har jag en asbra tips. Istället för fotkräm efter filning, häll ungefär 1-2 msk olivolja i två 3-literspåsar och stoppa fötterna i det och ta på dig sockar över påsarna, sitt så i en timme och torka sedan av den överblivna oljan från fötterna. Fötterna blir tokmjuka och till skillnad från fotkrämen så håller det faktiskt i sig!

Tack för mig!