Bloggen min.

Jag brukar inte annonsera att jag har en blogg, förutom två ynka länkar på facebook och instagram, utan låter helst folk hitta den av sig själva. Det är inte det att jag inte tycker om när man länkar att man skrivit ett nytt inlägg, (jag tycker det är behändigt när andra gör det) utan jag gör det inte för att jag tänker mig att ingen skulle vara det minsta intresserade av att jag har skrivit ett sketet inlägg på min sketna blogg. Som min syster så vackert sade det så var min blogg "rolig förut, men inte nu längre" och då tänker jag att folk bara blir irriterade av att jag skulle länka var och varannan dag.

Därför blir jag förvånad varje gång någon berättar att de har läst ett inlägg jag skrivit. Även om det är ganska enkelt att hitta min blogg, det är ju bara att googla mitt namn så kommer den upp. Mest av allt blir jag förvånad när min kompis Jack från England berättar att han läser min blogg. (Jag har aldrig berättat för honom att jag har en blogg. Vad jag kommer ihåg i alla fall.) Så hej Jack! Tack för att du sa att du gillade min blogg, trots att jag misstänker att du bara sa det för att vara snäll. Nu har jag nämnt dig i ett inlägg, så nu kan du inte vara besviken längre. Nöjd?

En glädjens kväll.

Kayo under en av våra joggingturer.

Efter att ha försökt övertala mig själv att stanna inne ikväll, för att här inne finns det element, te och i alla fall EN hund som inte har något emot att man smyger in fötterna under den för värme, medan ute var det kallt och jävligt och jag skulle först frysa, gå över till att svettas för att sedan frysa igen. Trots att det positiva med att stanna inne aningen övervägde det negativa, så tog jag mig ut. Det är jag glad för nu, för istället för att nöja med mig att kanske springa någon meter längre så gav jag allt jag hade och sprang bra mycket längre än vad jag orkat förut. Nu skiter jag i jantelagen och säger rätt ut att jag är förjävla stolt över mig själv. Att gå från att endast gå på några promenader i veckan till att kunna springa närmare en halvtimme flera dagar i veckan är - inte för att jag egentligen tror på mirakel - baske mig ett mirakel! Det känns skönt att jag ser framsteg, speciellt efter mitt uppehåll när jag hade tappat motivationen att fara ut och springa, och nu känns det som mitt mål att kunna springa broarna runt faktiskt är möjligt. Innan våren är kommen ska jag ha uppnått det målet.

Nu ska jag jävlar i mig gå och göra mig en kopp te och en macka och sätta mig och titta på serier fram till det är dags att sova. Call the Midwife har ju påbörjat sin tredje säsong nu, som jag har längtat!

Här har ni Don't Save Me med Haim.

Jobbintervju.

En fin Vincent van Gogh i brist på annan bild.

Jag har suttit i telefon i sisådär 45 minuter och haft en jobbintervju med Röda Korset. Jag har ju redan fått jobbet som värvare men nu har jag har sökt vidare som teamleader för Skellefteågruppen. Det kommer betyda mer ansvar, mer i lön och mer jobbtimmar, så jag håller tummarna för att jag får det. Det kändes som om intervjun gick helt okejbra, (okejbra är ett ord, jag uppfann det) men det är aldrig något jag ser överdrivet framemot. Jag bli så nervös och torr i halsen och säger mycket "ehhm". Men det värsta är i alla fall över nu och nu återstår den eviga väntan på ett besked.

Nu ska jag lugna mina stackars nerver, äta middag och sedan dricka någon kopp te och se några avsnitt ur en serie.

I'm on another planet with you.

Benedict är glad för min skull.

Jag kommer med glädjens besked! Efter att ha varit arbetslös sedan början av september förra året, så fick jag idag ett email om att jag fått jobb igen. Jag kommer få börja om på Röda Korset och jag är så otroligt lättad. Det har inte varit några roliga höst- och vintermånader för mig och jag har känt mig så himla meningslös och nedstämd eftersom jag varit tvungen att leva på min syster och aldrig haft pengar själv. Det har varit jobbigt att vara så beroende av någon annan, speciellt någon som inte heller har så himla mycket inkomst och det fick mig att ligga vaken hela nätterna med en ångestklump i magen och panikgråta. Jag tror aldrig jag har sovit så lite som jag har gjort nu de senaste månaderna. Men idag blev jag 20 kilo lättare och så helvetesjävlaskitglad att jag skulle kunna hångla upp personen ansvarig för att ha anställt mig. (Om du, den ansvarige, mot förmodan läser detta och blir lite orolig att du kommer bli upphånglad mot din vilja, så kan du vara lugn, jag ska inte hångla upp dig på riktigt. Om du nu inte vill det förstås. För då gör jag det. Utan tvekan.)

Så nu ska jag bara ägna den här dagen åt att vara förbannat lättad och glad på livet. Hurra för idag! Avslutar inlägget med The Only Ones, för att låten Another Girl, Another Planet gör mig glad.

Då blev man 22 år.

Ja, jag ägnade min födelsedag åt att sminka rynkor på ansiktet.

Idag blev jag plötsligt 22 år gammal. Folk frågar hur det känns, men det känns som inget speciellt. Fast lite gammal känner jag mig ändå. Lite grann. Jag känner mig inte riktigt redo att vara 22 år än. Det är som om jag borde ha några tonår kvar att genomlida innan jag blir vuxen på riktigt.

Efter systern kom hem från jobbet så har vi bakat tårtbotten, cupcakes, kokostoppar och chokladbollar till imorgon då jag ska ha födelsedagsfika. Om någon läser det här och känner sig sugen på fika och ett glas saft/en kopp kaffe och vi inte är varandras ärkefiende så är ni varmt välkomna imorgon klockan 19:00!

12 Years a Slave.

Michael Fassbender, Lupita Nyong'o och Chiwetel Ejiofor.

Jag bestämde mig för att se Hunger av Steve McQueen för ett tag sedan och blev väldigt fascinerad av hans filmskapande. Det kändes intimt, tyst, minimalistiskt och jag gillar hur han inte är rädd för att använda sig av långa tagningar. Han har ett väldigt vackert sätt att skapa film på. Så för ungefär en vecka sedan bestämde jag mig för att se 12 Years a Slave och den är fanimig en av de starkaste filmerna jag någonsin sett. Det är ingen film som man bara kan slå på och slötitta på, den kräver verkligen ens uppmärksamhet och periodvis är det rent ut sagt jobbigt att se den. Det var ett tag sedan en film lämnade mig med en sådan klump i magen och jag har inte kunnat släppa den.

Efter jag hade sett en film som heter August: Osage County (rekommenderar den också) pratade jag med Monika i telefon efteråt och sa att alla oscars borde gå till Meryl Streep, men nu tycker jag att Meryl och Lupita Nyong'o kan få hälften var. Det här var hennes filmdebut och den hade inte kunnat vara starkare. Alla skådespelare gjorde ett utomordentligt jobb, men hon var utan tvekan stjärnan. Det är en scen i filmen som fick mig att må illa på gränsen till spyfärdig, ni kommer veta när ni ser den, och hon gjorde det så bra att jag fortfarande blir tårögd när jag tänker på det.

Både Lupita och Steve McQueen kommer bli riktigt stora.

His Last Vow

Ja, då var tredje säsongen av Sherlock över och jag kommer måste vänta i två år till innan fjärde kommer. Kul. Men jag är inte bitter! Jo, jag är lite bitter. Om ni inte har sett sista avsnittet, His Last Vow, och inte vill ha spoilers så rekommenderar jag att ni slutar läsa nu, för nu ska jag skriva mina åsikter om den här säsongen.

Till skillnad från The Sign of Three så tar det sista avsnittet oss tillbaka lite mer till rötterna av Sherlock istället för att försöka få en sitta och aww:a och ooh:a för att Sherlock kan visa sig lite mer sårbar och göra piruetter. Det var skönt. Både spänningen och tempot var avsevärt högre och man kände sig mer engagerad. But alas! jag har en punkt som jag inte riktigt var helt såld på - denna säsongens skurk. Jag ville, kära bloggläsare, jag ville verkligen älska Charles Augustus Magnussen. Det som gör mig mest besviken är att jag vet att Steven Moffat, Mark Gatiss och Stephen Thompson är fantastiska manusförfattare och att de kan så jävla mycket mer än vad de har gett oss i tredje säsongen. För det är där jag tycker att serien falnar aningen - manuset. Ett bra exempel på att manuset inte kändes så starkt som i de tidigare säsongerna är introduktionen av karaktären Charles Augustus Magnussen. Med Moriarty fanns det en så himla fin uppbyggnad av karaktär under varje avsnitt. Avsnitten behövdes inte handla helt och hållet om honom, men det fanns små scener som visade oss tittare just hur stort hans kriminella nätverk är utspritt och vad han är kapabel till. Vi fick en uppfattning om vem han var, så när han väl kom in i rejält i serien då var han extremt obehaglig och man förstod att det var en farlig man. Magnussen... eh, ja. Vi fick EN scen med honom, och den hade absolut ingen relevans till uppbyggnaden av hans karaktär. När han sedan kom in i sista avsnittet kändes det lite meh. Man visste inget om honom och skulle bara acceptera att han var Skurken med S. det var jag inte helt med på.

Men nu ska jag inte få det att verka som om allt med honom var meh. Lars Mikkelsen gjorde en sjujävla skådespelarinsats och det ska han ha en eloge för. Magnussen var jävligt obehaglig på sina ställen på ett sätt som Moriarty inte var. Medan Moriarty vad karismatisk och teatralisk, så är Magnussen lugn, beräknad och väldigt kall. Det var en väldigt intressant kontrast till Moriarty. Det var bara den där icke existerande uppbyggnaden som jag störde mig på. Under avsnittet fanns det väldigt många fina stunder med Magnussen där man fick hurrvens av att se och lyssna på honom, speciellt sista scenen innan introt. Så det är därför jag ville älska honom som skurk, för han hade potential, men på grund av bristen av uppbyggnad så fick han inte samma effekt som kära gamla Moriarty.

Sammanfattningen:
Varje avsnitt var otroligt vackert filmat och skådespelat och utfört. Visuellt så var den lika perfekt som alltid. Serien hade inte fullt samma tempo som tidigare säsonger och blev lidande på grund av det, då den kunde uppfattas som lite långrandig. Stundvis var det för sötsliskigt sentimental (inte fullt lika allvarligt som en rom com, utan bara om man ska utegå ifrån seriens vanliga standard) vilket gjorde att, i alla fall jag personligen, inte tyckte att det kändes helt trovärdigt. Av allt som blev fel i The Sign of Three tas igen betydligt i His Last Vow och avsnittet erbjuder många intressanta vändningar och plot twists. Mycket fokus lades på den humoristiska sidan av serien, med undantag för sista avsnittet, och det kändes lite väl överväldigande och jag hade gärna sett mer fokus på fallen istället. Men för allt som var mindre bra med denna säsong, så kompenseras vi stort med allt det som var bra. För när det var bra, då var det fantastiskt. Cliffhangern var oväntad och kommer väcka många diskussioner och teorier och jag ser framemot att få läsa dem.

Absolut inte en dålig säsong överhuvudtaget, men inte lika fulländad som de två första. Jag hoppas att de tar igen det i fjärde säsongen - vilket de kommer att göra, jag vägrar tro något annat. Jag skulle bli väldigt ledsen om Sherlock reducerades till en tråkig, förutsägbar has-been, för just nu är det bland det bästa som någonsin visats på TV och jag vill att när det väl slutar så gör serien det medan den är på topp.

In a minute there is time for decisions and revisions which a minute will reverse.

T.S. Eliot.

Om ett litet tag kommer jag få se sista avsnittet av Sherlock för den här säsongen. Jag har inte varit fullt lika imponerad av den här säsongen som de tidigare säsongerna, men jag hoppas hoppas hoppas att det sista avsnittet kommer gottgöra det och verkligen kännas som en rak höger i solarplexus och en varm kram på samma gång.

Medan jag väntar har jag bestämt mig för att memorera dikten The Love Song of J. Alfred Prufrock av T.S. Eliot. Jag memorerade ju Ode To A Nightingale av John Keats för ungefär ett år sedan (kan den fortfarande utantill, tack så mycket) och kände att jag gärna skulle vilja kunna en till. (Kunde även somewhere i have never traveled, gladly beyond av ee cummings, men den har jag tyvärr halvt glömt bort hur den gick.) Det är mitt partytrick, recitera dikter. Fast då är ju ingen intresserad av att höra mig recitera dikter, så jag vet inte riktigt om det kan kallas för partytrick. Men en dag kommer det hända att någon ber mig recitera och då tänker jag fanimig vara beredd!

Än så länge har jag bara lärt mig två strofer av tjugo. De går så här:

Let us go then, you and I,
When the evening is spread out against the sky
Lika a patient etherized upon the table;
Let us go, through certain half-deserted streets,
The muttering retreats
Of restless nights in one-night cheap hotels
And sawdust restaurants with oyster-shells:
Streets that follow like a tedious argument
Of insidious intent
To lead you to an overwhelming question...
Oh, do not ask, "What is it?"
Let us go and make our visit.

In the room the women come and go
Talking of Michelangelo.

Visst blir ni extremt imponerade? Jo, jag förstår det. Men nu kan jag inte memorera mer, för nu är det dags för Sherlock!

The Fault In Our Stars

Sa jag att jag skulle vara upprörd om några dagar? Jag menade förstås några timmar. Med datorn utlånad till Samuel bestämde jag mig för att läsa ett tag. Vad som var tänkt skulle vara ett tag blev till att klockan två på natten sitta och fulgråta till slutet av boken. Och nu, klockan 04:42 fortfarande vara för upprörd för att kunna sova. Det är inte så att jag sitter och gråter fortfarande, även om det var svårt att sluta efter jag läst ut boken, men nu har jag svårt att släppa den. Kanske för att jag läste närmare 300 sidor på så kort tid.

Jag tror inte boken kommer bli en personlig favorit, men den var välskriven, relativt lättläst (jag läste på engelska) och ledsam. Den enda kritiken, boken måste få smälta in lite till först, jag kan komma på just nu är att relationen mellan Hazel och Augustus kändes aningen snabb. Uppbyggnaden från att vara främlingar till att de håller på att bli förälskade kändes lite förhastad, jag hade gärna sett att författaren dragit ut lite mer på den. Hade nog känts lite mer trovärdigt då.

Eftersom jag inte kan sova så ska jag ta mig an nästa bok - A Man of Parts av David Lodge.

Oh, what a night, hypnotising, mesmerising me.

Jag, systern och Samuel tog upp hela soffan och Kayo tyckte det var hemskt orättvist, så hon fumlade sig upp i soffan, krossade mitt ansikte med sin rumpa (svansen var tack och lov nere) och krossade sedan några vitala organ. Jag tror inte riktigt hon förstår att hon väger över 20 kg och att jag inte har magmusklerna för att hon ska kunna lägga all sin vikt på min mage. Men hon är söt, så jag låter henne ligga kvar så länge hon vill.

Jag har i uppdrag att läsa alla böcker jag äger som inte blivit lästa än och inte, under några som helst omständigheter, köpa nya böcker. Igår avslutade jag Around the World In 80 Days av Jules Verne och påbörjade The Fault In Our Stars av John Green. Tydligen ska den vara en spark rätt i hjärtat, så jag förväntar mig att jag kommer vara förstörd om några dagar. Så det kommer bli kul. På två lästillfällen på en halvtimme sammanlagt har jag lyckats läsa nästan 100 sidor, så det här kommer nog gå snabbt.

Tack vare andra avsnittet av Sherlock (sista på söndag!) så har jag blivit lite smått besatt av låten December, 1963 (Oh What A Night) av Frankie Valli & The Four Seasons, så jag tycker vi avslutar med den låten.

Ett Öppet Brev Till Nash Grier - "What Guys Look For In A Girl".

Kära Nash Grier, efter att ha sett din informativa och underhållande video "What Guys Look For In A Girl" så vill jag tacka dig. Tack för att du berättar hur vi tjejer ska vara för att killar ska få ut så mycket som möjligt av oss. Ta bara det första du säger i videon: "Entertain me!". Innan jag såg din video så var jag inte säker om det var okej för mig som tjej att vara rolig framför killar. Jag trodde att min uppgift var att skratta och nicka uppmuntrande åt allt ni killar säger. Du förstår inte hur ofta jag och mina tjejkompisar sitter och diskuterar huruvida det var tillåtet för oss att skämta och vara roliga i er närhet. Man vill ju liksom inte avmaskulinisera er eller ge er dålig självförtroende, för det är ju trots allt ni som är det roliga och bättre könet. Men nästa gång jag är i samma rum som en kille så kommer jag veta säkert att det är min uppgift att underhålla honom. Gud, vad kul!

Jag vill även tacka dig för att du uppmuntrar mig att ha en talang, så som cheerleading eller en fin sångröst men absolut inte videospel! Herregud, tänk om jag skulle bli bättre än dig! Haha, så himla knasigt! Videospel är ju trots allt en killgrej som vi tjejer gärna får vara med på så länge vi vet vår plats. Och återigen, jag vill absolut inte avmaskulinisera dig, för ingen kille ska någonsin behöva vara sämre än en tjej.

Den viktigaste punkten av alla: Tack, tack, tack för att du förklarade för mig hur lätt eller svårt det ska vara få tjejer i säng. "If you play too hard to get, then it's just like I'm not sure if you even like me, but if you play easy it's like oh she's a whore". Här satt jag och trodde att det var moraliskt riktigt att låta tjejerna bestämma över vad de gör med sina egna kroppar och med vem, oberoende på hur länge de låter sig "jagas". Men nu förstår jag att det är fel. Vad bra att du understryker hur horigt det är av en tjej, för att hon uppenbarligen njuter av sex och inte letar efter ett förhållande, att ge efter för snabbt. Jag menar, hallå, killar måste ju få känna sig som starka, manliga jägare som fällt ett praktfullt byte! Vi måste ju faktiskt tänka på hur killarna känner! Men tjejer, glöm inte bort det här: "Make it clear that you like us!". Killar gillar visserligen jakten, men de måste ju ändå få veta att de kommer få sig lite snippa i slutändan. Men inte för tidigt, din lilla hora du.

Tack även för att du berättar att den naturliga looken är den bästa, så länge jag kommer ihåg att vaxa bort allt hår från munnen och neråt. Om jag inte är det, så kommer du ju bli extremt illa till mods att se på min kropp. Alla vet ju att det bara är naturligt för män att ha hår på kroppen, för annars skulle det inte finnas så många hårborttagningsprodukter speciellt gjorda för oss kvinnor. Tack också för att du tillåter mig att ha på mig ytterst lite smink om jag nu verkligen skulle vilja det, men då ska jag vara beredd på att du ser äcklad ut och skakar på huvudet varje gång du ser mig. Jag hade totalt glömt bort att tjejers utseende ska styras av vad killar tycker är snyggt och inte vad som känns bekvämt för tjejen. Trots att jag älskar rött läppstift och cateyes eyeliner, så ska jag genast sluta med det. Gud förbjude att en kille inte finner mig attraktiv att titta på. Jag vill verkligen inte förstöra en killes dag med min fulhet aka ha på mig det sminket jag trivs i. Det var även kul att få höra att trots att korta tjejer är att föredra, så kan det finnas tjejer som både är lång och snygg. Som en lång tjej, så finner jag tröst i att det finns hopp för mig att anses som snygg.

Finast av allt var att du i slutet - trots allt du sa innan - sa åt mig att vara mig själv. Det ska jag komma ihåg, liksom jag ska komma ihåg att även vaxa mig, skaffa en "tjejig" talang, inte vara en hora men inte pryd, helst inte sminka mig och att underhålla dig. Så var er själva, tjejer, men var även allt som killar tycker är attraktivt.

Så puss på dig, Nash Grier. Jag hoppas verkligen att alla tjejer tittar på din video och lär sig hur de ska vara och se ut. Jag har lärt mig så mycket!

Evigt tacksam, Bea.

Lite åsikter om The Sign of Three.

Om ni inte vill ha spoilers till hela The Sign of Threeavsnittet av Sherlock, så föreslår jag att ni inte läser det jag kommer skriva nu. Har ni däremot sett det, så är ni varmt välkomna att läsa och gärna kommentera.

Jag satt ju som sagt uppe och väntade mitt i natten på att få se det andra avsnittet, The Sign of Three, och var löjligt exalterad. Trots att jag var dödstrött när det väl var klart att se, så tvingade jag mig själv att hålla mig vaken. Efter två års väntan så ville jag helst inte behöva vänta mer om än det bara skulle vara några timmar. Min ödmjukaste åsikt är att de två mittenavsnitten i varje säsong av Sherlock alltid har varit de svagaste av avsnitten. Absolut inte dåliga, inte ens i närheten av medioker, men när de skulle jämföras med de första och de tredje avsnitten så har de alltid varit lite sådär. Så jag hade i bakhuvudet att även det här skulle vara ett svagt avsnitt innan jag började se. Premissen var som följer: John ska gifta sig med Mary och Sherlock ska agera bestman. Sherlock kämpar med att skriva sitt obligatoriska bestmantal och blir sentimental. Och sedan händer det inte så mycket mer än så egentligen. Det känns som om manusförfattarna (den här gången var det alla tre - Steven Moffat, Mark Gatiss och Stephen Thompson - som skrivit ett manus tillsammans istället för ett avsnitt var) lägger allt sitt krut på humorn. Vi får ett fall under hela avsnittet som ärligt talat inte var särskilt intressant. Fallet hade potential att vara bra, men för mycket tid läggs på Sherlocks ansvar som bestman. Han viker servetter, hjälper till med bordsplacering, övar på vals, skriver tal och ordnar svensexa. Det ointressanta fallet tar han på sig för Johns skull, inte för att han, mannen som skjuter väggar och sånär blir galen när han är utan ett fall i några timmar, behöver det för att hålla sin maskinliknande hjärna stimulerad. Det känns aningen osannolikt. En man som Sherlock skulle inte nöja sig med att sitta och placera ut människor han aldrig träffat till olika bord, hur mycket han än får deducera skiten ur svarskorten från inbjudningarna.

När Sherlock och John träffas för första gången är Sherlocks EQ lika med noll. Han är opassande, rapp, arrogant, oförskämd. Han ber aldrig om ursäkt för hur han beter sig för att han inte förstår varför folk skulle ta illa upp av det han deducerar om dem, för att det är ju sanningen. Under de två första säsongerna får vi ser hur han utvecklas och tack vare John blir mer medveten om vad som är passande och inte. Men han håller fortfarande kvar vid det som gör Sherlock till Sherlock. Trots att han gillar John och räknar honom som en vän, så lyckas han ändå förolämpa honom var och varannan minut - för det är sådan han är. Och jag gillar det. Jag vill att Sherlock ska vara opassande, arrogant och oförskämd. För det betyder att de få gångerna han verkligen visar hur mycket John eller någon annan betyder för honom, så förstår man att han menar det. Se bara hur fint det var i The Hounds of Baskervilleavsnittet efter Sherlock har sett odjuret och är särskilt oförskämd mot John och hur han dagen efter, för att säga förlåt, säger till John "Listen, what I said before John, I meant it. I don't have friends. I've just got one.". Det behövdes inget mer! Det räckte för att man skulle bli lite varm i hjärtat.

Vad jag såg fram emot med den nya säsongen var att nu hade Sherlock varit utan John i två år. John som har agerat som Sherlocks sociala krycka, som finns där och säger till när Sherlock inte riktigt kan bete sig. Det måste ju bara betyda att Sherlock har fallit tillbaka lite grann på ruta ett, och nu skulle han komma tillbaka och vara samma gamla Sherlock, mannen som inte direkt är EQ-kungen. Vad vi istället möts av i The Sign of Three är en man som - vågar jag säga det? - lätt kan uppfattas som sentimental. Fortfarande förjävla smart och rapp och aningen opassande, men långt ifrån den Sherlock vi lärt känna och älskar. Visst kan man skratta gott åt (det gjorde jag också) hur Sherlock lutar sig mot brudtärnan och erkänner att han älskar att dansa, varpå han demonstrerar genom att göra en piruett. Det skulle vara fint om man satt på tumblr och fick se det som fanart. Men jag ser det lite som hela grejen med Johnlock, det är fint att tänka på men vill man verkligen ha med det i serien? Nja, nä, visst passar det sig bäst kvar på tumblr?

Trots att varje avsnitt har med andra saker än själva fallen, så har aldrig det tagit över. Fallen har alltid varit i fokus. Men nu kändes det bara som om fallet i det här avsnittet bara slängdes dit för att det inte enbart skulle handla om bröllopet. Det kändes krystat, förhastat och oengagerat.

Tro inte nu att jag satt och våndades genom hela avsnittet. Jag var underhållen och det var som alltid bra jobbat från hela teamet - skådespelarna var sina vanliga duktiga jag, det var vackert filmat, producerat och regisserat. Men det var just vad manusförfattarna valde att fokusera på och hur de framställde Sherlock som inte riktigt stämde överens med resten av serien. De ville vara roliga och de var jävligt roliga, men det kändes som om de inte riktigt visste vem Sherlock var längre. Det var ett sådant stort hopp från hur vi alltid har sett honom att det inte framstod som trovärdigt.

Så nej, det här var inte det bästa avsnittet hittills. Men om man nu ska tro Moffat och Gatiss, så kommer His Last Vow var mer hjärteskärande än The Reichenbach Fall (svårt att tänka sig) så då kommer de förhoppningsvis satsa mer på spänningen, fallen och Sherlock och Johns jargong istället för att vara roliga.

Så om någon av er har orkat läsa igenom det här, vad tycker ni?

One more miracle, Sherlock, for me. Don't be dead.

Nu sitter jag mitt i natten och väntar på att få se andra avsnittet av Sherlock, FÖR NU ÄR TREDJE SÄSONGEN HÄR! *dör lyckodöden* Förstår ni hur länge jag har väntat på det här?! Hur länge jag har lidit! Svar: för länge för att vara humant! De tog verkligen sin ljuva tid med den här säsongen. Men nu är den äntligen här och jag får fjärilar i magen (Ja, fjärilar i magen. Sluta döm mig.) bara jag tänker på det. Om det är patetiskt eller den renaste av kärlekar för en serie, det är en fråga vi får spekulera över någon annan dag för just nu har jag inte tid med det.

Åh herregud, när jag skulle se första avsnittet så var jag nästan lite nervös inför det. Nu har jag suttit här i flera år (två år) och liksom gråtit över Sherlock och John och byggt upp en massa förväntningar över hur de ska återförenas och vad som kommer att säga och vad som kommer hända. Jag var rädd att jag skulle bli besviken, för det brukar ju oftast vara så när man har en massa förväntningar om hur det kommer vara så in i helvetes storslaget och fabulöst och fantastiskt och så kommer det ut som en liten prutt. Och jag vill inte att Sherlock ska komma ut som en liten prutt. Ska Sherlock vara en prutt av något slag, så ska serien vara en sådan där som tycks komma ända från magen och som bullrar och får marken att skälva.

Så, vad tyckte jag om första avsnittet? Ahh! Jag trodde det skulle vara jättekänslosamt, vilket det visserligen var, men det var så mycket humor och trots att (Ingen riktig spoiler nu, men ni kanske inte vill veta Johns reaktion.) John var asförbannad så kunde man se lite glädje i ögonen när Sherlock försöker skämta. Jag satt mest och skrattade och var glad över att de är tillsammans igen. Det var allt jag ville.

Då var det ett nytt år igen.

Hejsan! Har ni haft en fin nyårsafton? Visst tog ni det lugnt med smällare och raketer så att inga stackars djur fick börja det nya året med att vara rädda? Ni gjorde det? Gud, så bra, duktiga ni! Min nyårsafton var, tackar som frågar, väldans angenäm. Jag och systern blev bjudna av några gemensamma vänner till Bjurfors (?) (Vet faktiskt inte riktigt vad stället heter.) för att fira, så vi var kanske femton personer i en gammal skola. Vi åt tacos, spelade Tekken, Soul Calibur, sjöng singstar, åt pinocchiotårta, spelade sällskapsspel och skålade i pommac och allt var hemskt trevligt. Det var dock lite trist att jag blev hesare och hesare ju längre in på kvällen det gick och de här dagar som följt har jag knappt kunnat prata. Men nu är jag bara aningen hes och har lite torrhosta kvar. Bra start på nya året!

Jag hade ju som sagt ett nyårslöfte för i år och nu är jag fem dagar in på det. (No shit.) Inte för att jag satt och åt godis och sådant varje dag eller ens varje vecka tidigare, men jag tror det här med att jag inte ska spökar till det lite i min hjärna. Det är inte bara att jag sitter och fantiserar om att äta godis eller dricka cola, nej, nej. Jag fantiserar om hur socker strös på pannkakor. *cue closeup på socker som faller förföriskt på pannkaka* Ni vet när man skär upp pannkaka från någon dag sedan, steker det och strör socker över det och sockret liksom smälter mot pannkakan... Det fantiserar jag om! Jag tror mycket av det också beror på att jag har varit sjukt sugen på pannkaka i några dagar. Fast det känns ändå inte riktigt normalt. Men det ska ju vara svårt innan det blir lätt.

Över till något helt annat! Jag hade den turen att jag fick ärva den sortens fötter som lätt blir torra. Tack mamma! Ingen fotkräm biter helt och hållet, trots att jag filat som en tok före och sedan dränker fötterna med krämen. Någon dag senare så är de tillbaka i sitt trista, torra tillstånd. Så om ni lider som jag med detta, så har jag en asbra tips. Istället för fotkräm efter filning, häll ungefär 1-2 msk olivolja i två 3-literspåsar och stoppa fötterna i det och ta på dig sockar över påsarna, sitt så i en timme och torka sedan av den överblivna oljan från fötterna. Fötterna blir tokmjuka och till skillnad från fotkrämen så håller det faktiskt i sig!

Tack för mig!