Ja, men jag ångrar ju inte alls det här!

Jag väcktes av alarmet klockan 08:00 imorse och första tanken var "Nej, varför? Varför trodde jag att det här var en bra plan?!" och sedan grät jag lite. Planen var alltså att gå upp tidigt före jobbet och intervallspringa.Vi skulle springa fort som fan två gatulampsavstånd och sedan gå två gatulampsavstånd i snabb takt. Eftersom jag är mer av en långdistanslöpare som springer i sirap (jag är långsam med uthållig) än en explosiv Usain Bolt, så var dagen då det var dags att realisera planen ungefär lika välkommen som ett munsår. Inte alls, alltså.

Trots att min första impuls var att gråta, banna min egna idioti och dra täcket över huvudet och totalt skita i att jag försöker få bättre kondition och bli av med några kilon, så gick det faktiskt bra. Med bra menar jag att jag kämpade på trots att jag ville dö. För snabb, efter min standard, var jag bara de första två gatulampsavstånden. Det kommer nog ta några år till innan jag blir Usain Bolt.

Just want to see and spit the truth.

Mitt måndagsanlete.

Det är mycket möjligt att jag är bland topp tio av världens virrigaste människor. Inte för att stryka mitt eget ego nu, men jag tror faktiskt jag tar hem förstaplatsen. Efter att ha sminkat mig lite extra fint och fixat frisyren, (det är en messy bun, utan någon som helst hjälp från en hårmunk, thank you very much. Det tog sin ljuva, jävla tid för jag har egentligen varken ork eller intresse att lära mig göra uppsättningar.) för det är ju trots allt måndag och ska man överleva en internationellt erkänd helvetesdag så hjälper det om man känner sig lite snyggare än vanligt. Tycker jag i alla fall. Jag såg även till inte sova för länge för att jag skulle hinna äta både frukost och lunch och att allt skulle vara i ordning innan jag skulle börja gå mot jobbet. Sedan, tjugo minuter innan jag måste fara iväg, springer jag till datorn för att kolla på schemat hur många som jobbar idag så jag vet hur många makroner jag behöver packa med mig.

Och då ser jag det...

Jag är inte schemalagd idag. Jag är inte ens schemalagd imorgon. (Men det visste jag redan, försöker bara skapa lite spänning.) Jag liksom ba: "FML!!!1elva. Worst. Day. Ever.". Nej, okej, så reagerade jag inte alls. Jag skrattade lite och tänkte att ja, det här var väl alldeles typiskt mig. Så nu har jag slösat på både smink och hår. Får nog tvinga syster att titta på det och ge mig komplimanger...

Förövrigt så tycker jag om Elektrik Peoples låt Make Me A Bird.

I'm burning up a sun just to say good bye.

Jag bestämde mig för att tag sedan att jag skulle börja se Doctor Who - en brittisk science fictionserie om en tidresande utomjording - för "det här verkar ju roligt och spännande! Och inte kommer jag behöva gråta heller, så det blir ju uppfriskande.". Det är ju visserligen roligt och spännande, men då kommer man till sista avsnittet i andra säsongen och BAM! nu ligger jag i fosterställning och gråter så att snoret flyger ut ur näsan. Det här var inte det jag väntade mig när jag började titta! Det värsta var att jag såg det innan jag gick iväg till jobbet. Så jag fick snabbt torka tårarna, snyta mig och bättra på sminket innan jag gick iväg. När jag var framme så frågade till och med en kollega om jag var förkyld på grund av att jag var så röd runt ögonen.

SPOILER!
Han hann inte ens säga att han älskade henne också! *kryper iväg i ett hörn och fulgråter*
SLUT PÅ SPOILER!

Så nu vet jag inte om jag vågar se något mer Doctor Who. Jag skulle inte klara av om det blir mer ledsamheter som det jag idag fick bevittna. Att det sedan inte blir någon mer Rose Tyler är också förkastligt. Varför började jag ens se det här? Jag behöver inte all den här sorgen i mitt liv just nu. (Även om majoriteten inte är allt för ledsamt.) Men herregud, vad bra det är!